Detta har hänt:

 "Visst.” svarade jag.

Hon gick och jag kysste Pixies hand igen och höll den mot min kind och tittade mot ett annat håll fastän jag fortfarande höll i hennes hand och lyssnade på hennes andetag. Plötsligt vred hon på sig och jag knyckte mig och vände direkt på huvudet för att vara beredd på att kalla på hjälp men det behövdes inte. Det knyckte i hennes ögonvrår och snart öppnade hon yrvaket ögonen. Jag tittade förundrat på henne. Hon tittade sig yrvaket omkring och tog sedan bort andningsmasken från mun och näsa och tog bort den från sitt huvud.

”Justin?” frågade hon tyst.

”Ja, det är jag.” svarade jag och log lyckligt.

”Hej.” sade hon och jag kysste henne i pannan och sedan hennes hand och log stort.

”Hej.” svarade jag.

___________________________________________________________________________________________________

Tre dagar senare efter att Pixie vaknat satt vi hennes rum i sjukhuset med polismästare Bower med oss för att Pixie skulle berätta vem som var mördaren.

”Så berätta vad som hände egentligen.” föreslog Bower.

Pixie satt i sjukhussängen och funderade en stund.

”Jag var på väg hem till internatet från Justin och jag fick inte någon taxi att stanna eller så kom det ingen då jag hörde något i buskarna bakom mig. Jag vände mig om och där stod... Ross... Och han skjöt mig vid hjärtat, försökte väl pricka rätt men han lyckades inte särskilt bra, han våldtog mig och misshandlade mig och jag var avsvimmad flere gånger, men när han lagade den här tatueringen.” sade hon och pekade på den romerska femman vid höften.”Så hade han drogat mig så jag hade ingen aning, fastän han trodde ganska snabbt därpå att jag var död.”

”Tack, vem Ross?” frågade Bower.

”Ross Dylan.” svarade jag.

Jag blev chockad. Personen som skjutit Pixie var Ross, samma person som hade låst in henne hemma hos sig i Grönland och våldtagit samt misshandlat henne. Samma äckel.

”Ross från Grönland?” frågade jag för säkerhetsskäl.

Hon nickade.

”Känner du honom från tidigare?” frågade Bower.

”Ja, han har misshandlat och våldtagit mig tidigare hemma i Grönland.” svarade jag.

”Vi ska ta fast honom nu när vi vet vem han är. Han har skjutit, misshandlat och våldtagit fem offer och fyra av dem är döda. Nämligen...”

”Newada Mayfield, Colin Johnson, Jack Hudson och Feliciah Maxfield.” avslutade Pixie dystert.

”Ja.” sade Bower kort.

Pixie Charlotte's perspektiv:

Det hade passerat en vecka sedan jag vaknat och idag skulle jag äntligen få åka hem från sjukhuset. Justin hade åkt hem för att hämta kläder till mig som jag kunde ta på mig när vi skulle åka hem. Jag kunde inte röra en enda muskel kändes det som eftersom min högra arm kunde jag inte överhuvudtaget röra och mina två brutna revben gjorde allt ont. Mitt högra ben gick inte heller att röra och så gick jag på smärtlindrande dygnet runt så jag var snurrig rätt så ofta.

Snart kom Justin in genom dörren.

”Hej.” log han och kom fram till mig och kysste mig i pannan och räckte mig en stor grå luftig klänning. Passlig storlek för att ha på sig vid dessa mängder gips.

”Tack.” log jag och satte mig försiktigt upp i sängen rakryggad och Justin hjälpte mig. Han hjälpte mig sedan att få av mig den vita sjukhusklänningen. Jag hade bara trosor på mig och ingen bh för den hade försvunnit någonstans under våldtäckten och jag hade inte fått bära en den senaste veckan på sjukhuset. Justin tittade på mina bröst, get ihop och mötte sakta min blick. Jag log. Han var lite generad och räckte mig strax efter en bh.

”Kan du?” frågade jag.

”Visst.” mumlade han och knäppte fast den.

Sedan tog jag på mig den gråa klänningen. Därefter hjälpte han mig upp från sängen och ned i rullstolen.

Han skuffade ut mig ur rummet och vidare genom korridorerna ned i lobbyn där Ethan och Diana satt och väntade på oss. De steg genast upp när vi kom och närmade oss.

”Vi ska bara skriva ut henne så kommer vi sedan.” sade Justin och drog mig med till disken där en stor tant satt.

”Pixie Charlotte.” sade Justin till tanten.

”Okej.” sade hon och gav klartecken för oss att gå.

Det var mycket paparazzin och fans utanför men både polis och livvakter hjälptes åt för att hålla dem borta från oss.

En vecka senare var det julafton.

Jag hade sovit hos Justin den senaste veckan och hade varit ledig från skolan men hade gjort alla läxor hemma. Det hade passerat två veckor sedan jag opererats och så vidare men jag hade fortfarande fruktansvärt ont och det återstod fortfarande fyra veckor tills jag fick ta bort allt gips. Idag skulle min moster och mina två älskade barn flyga hit för att fira jul med mig och Justin samt Ethan och Diana.

”Justin, kan du hjälpa mig till badkaret?” frågade jag från sovrummet.

”Självklart.” svarade Justin och sprang till sovrummet med bara handduken runt midjan och hjälpte upp mig och gav mig stöd till badrummet och hjälpte mig sedan ned i badkaret. Jag hade plastpåsar bundna runt gipset så det inte skulle bli blött. Jag hade bikini på mig så Justin inte behövde se mig naken hela tiden.

Jag tvättade mig innan jag stödde mig själv upp och ut ur badkaret och tog en handduk runt mig och tog av mig bikinin under den och hängde upp den på tork innan jag ropade på Justin igen som kom och gav mig stöd till sovrummet för att klä på mig. Jag tog underkläder och klädde dem på mig och drog sedan fram en underbar, lång, röd vacker klänning som var v-ringad men glittrigt silvriga linjer som sträckte sig upp och ett midjeband runt midjan till det stoppade jag upp håret i en tuperad tofs i bakhuvudet och sminkade mig i en festsminkning och lade på ett rött läppglans.

Justin hade klätt sig i en tröja med vita ärmar och det typiska röd-vita julmönstret och ett par svarta jeans, han var riktigt stilig och höll just nu på att duka fram.

”Vad du är vacker.” log Justin och betracktade mig.

”Tack, du är riktigt stilig du med.” log jag och kysste honom på kinden.

Han log stort.

En timme senare tog vi en taxi till flygplatsen som jag hamnade vänta i medan Justin mötte min moster samt Mandy och Louis. Under tiden jag väntade såg jag en kille i svart hår och nördglasögon och rätt så smal komma ut från flygplatsen med ett bagage efter sig. Han tittade på en karta och vinkade åt sig en taxi och åkte sedan iväg.

Snart kom de ut tillbaka. Min moster hade en resväska med sig och Mandy och Louis hoppade genast in i bilen och kramade om mig.

”Hur mår du mamma?” frågade Mandy.

”Så där.” log jag och kramade hårt om min dotter.

”Komme du bli bra då?” frågade Louis knagligt.

”Jadå.” svarade jag och kramade om honom. ”Oroa er inte för er mamma, hon klarar sig.” log jag.

”Hej, Pixie.” log min moster och kramade om mig hårt. ”Jag har saknat dig.”

”Hej, jag har saknat dig också.” svarade jag och kramade henne.

Vi åkte hem till Justin och slog oss ned i vardagsrummet. Då det knackade på dörren och in kom Diana och Ethan.

Vi satte oss ned vid matbordet där det stod framdukat julmat.

”Så hur går det för dig i skolan då?” frågade min moster.

”Bra, har fått toppbetyg i alla ämnen så här långt, tyvärr tog skolan paus nu för min del efter denna incident men jag klarar mig.” log jag.

”Din mamma skulle ha varit så stolt över dig.” log hon.

Jag log och hade svårt att hålla tårarna borta.

Efter middagen gick vi och satte oss i vardagsrummet och tittade på den blinkande granen. Både Mandy och Louis satt och klämde på paketen och väntade med spänning på att få öppna dem.

”Mamma när får vi öppna paketen?” frågade Mandy ivrigt.

”Fråga din pappa.” svarade jag och log.

Mandy vände sig mot Justin.

”Pappa när får vi öppna paketen?” frågade Mandy försiktigt på knaglig engelska.

”Öppna dem bara.” log Justin.

Mandy rusade ned till paketen och meddelade Louis att de fick öppna dem.

”Mamma, det här står det ditt namn på.” sade Mandy och räkte mig ett litet paket i gyllenepaketpapper.

Jag öppnade det och där inne låg det en guldhalsband med ett litet guldhjärta hängandes, precis som ett sånt jag hade tidigare men som försvann när jag blev skjuten. Det halsbandet hade jag fått från min moster men halsbandet hade egentligen varit min mammas. Jag tog upp halsbandet ur asken och gav Justin en bedjande blick. Han log och satte fast det runt halsen på mig. Jag lutade mig framåt och kysste honom på kinden.

”Tack.” viskade jag och log.

Då ringde Justins telefon.

”Hallå?” ”Okej.” ”Bra, tack, hejdå.”

”Vem var det?” frågade jag.

”Det var Bower, de har hittat Ross, han sitter bakom lås och bom.” sade Justin.

”Tack och lov!” utbrast alla lättat.

_________________________________________________________________________________________________

Tycker ni det var förutsägbart med Ross som mördare?

Kommentera.

Detta har hänt:

 Jag gjorde allt för att få henne att få puls, jag gjorde första hjälpen på henne framtills att polisen dök upp. Jag hittade ett märke, en liten tatuering vid hennes höftben, en romersk femma. Jag svor tyst. Tog av mig min jacka och lade den runt henne så alla inte skulle behöva se henne naken.

”Snälla. Vakna!” bad jag.

Snart var ambulansen och polisen på plats. Ambulansmännen rusade fram genom leran och lade upp henne på en bår och förde henne till ambulansen och lade andningsmask på henne och började försöka ge henne adrealinkickar för att vakna.

”Hon har inte varit död allt för länge!” meddelade en ambulansman till en annan.

”Du hittade henne?” frågade Bower som dök upp vid min sida.

”Ja, jag hittade Pixie.” mumlade jag och torkade några tårar innan jag hoppade med i ambulansen till sjukhuset.

____________________________________________________________________________________________________

”Ladda 300! Undan!” meddelade en läkare till de andra och skjöt elektriska stötar med hjälp av en defibrillator mot Pixies bröst. Pixies kropp flyttades uppåt men sjönk sedan ihop igen.

”Kom igen Pixie.” bad jag.

Läkaren tittade på pulsmätaren som fortsättningsvis inte visade någon respons och skakade sedan på huvudet irriterat.

”Ladda 300! Undan!” upprepade läkaren och skjöt elektriska stötar mot hennes bröst igen och hennes kropps flyttades uppåt men sjönk sedan lika snabbt ihop igen.

Då kom min mamma springande genom korridoren mot mig.

”Hur är det med henne?” frågade hon andfått.

”Hon har ännu ingen puls.” mumlade jag mellan tänderna.

”Justin...” sade mamma och lade sin hand på min axel. Jag ville inte ge upp hoppet för henne ännu.

”Nej! Hon klarar sig.” sade jag bestämt men med skrovlig röst.

Jag började gråta och mamma omfamnade mig.

”Jag kommer strax.” sade jag och sprang iväg till kapellet men för att komma dit måste jag springa förbi väntrummet. Där kunde jag se Stacey, Diana, Isaac, Ethan, Alex, Ronald, Aiden, Juliette, Madison, Cynthia, Stephen, Ashley, Andreas och någon stor kille i orangest, krulligt hår, acne, fräknar, glasögon och tandställning tillsammans med en japan med knallrött färgat hår. Jag sprang till kapellet och satte mig ned vid altaret som fanns där.

”Savannah, om du hör mig nu... snälla jag ber dig, du ville att inom två år efter din död att jag skulle hitta någon som jag kunde relatera till resten av mitt liv. Nu har jag det och allt jag ber om att hon får en andra chans och får sitt liv tillbaka, jag behöver henne, hon är anledningen till att jag fortfarande är vid liv, snälla jag ber dig. Amen.”

Sedan gick jag tillbaka till korridoren där mamma stod och tittade in genom glaset. Hon såg sorgsen ut.

Jag gav henne en frågande uppsyn och kikade in genom glaset. Läkarna tog av sig handskarna och tittade upp på klockan. ”Dödstid, 03:2...” började en läkare när jag smällde upp dörrarna.

”Nej! Jag ber er dödsförklara henne inte ännu! Ge henne en chans till okej? En gång till, det är allt jag begär!” utbrast jag med tårarna rinnande längs kinderna. Jag ville bara kräkas.

Läkarna tittade på varandra.

”Okej, visst, en gång till.” sade läkaren. ”Ladda 300! Undan!”

Plötsligt började det pipa i maskinen som tog pulsen bredvid henne.

”Vi har låg puls!” hojtade en sköterska bredvid maskinen.

De satte andningsmask på henne och hjälpte hennes hjärta att få mer kraft.

”Tack.” viskade jag tyst.

När hennes hjärta fått mer kraft satte de in henne i röntgen för att få en bild över vad som måste opereras. Det visade sig vara att kulan som mördaren skjutit med hade passerat hjärtat vid ungefär två centimeters avstånd och satt fortfarande i henne men bakom hjärtat och på något sätt hade en av artärerna skadats.

De kallade på kirurger som såg bilden och drog sedan iväg med henne in i en operationssal ögonblickligen för operation.

En läkare visade mig röntgen bilden och berättade att hon även brutit högerarmen på två olika ställen och på vänsterarmen hade hon brutit sitt pekfinger, två revben var brutna, högerben var brutet och vänsterben hade ingenting förutom en stukning samt så hade hon blivit blå-gul slagen och sårig och dessutom sexuellt utnyttjad.

”Vi skall fixa det.” log läkaren. ”Det är ett under att Pixie ens fick puls. Hon hade varit död i ungefär tio minuter när du hittade henne. Plus ytterligare tjugo minuter här på sjukhuset. Hon var död i ungefär fyrtio minuter. Det är ett under att hon lever.” sade läkaren imponerat.

Sex timmar senare var operationen slut. Läget var stabilt just nu.

”Vi går och bryter tillbaka hennes ben nu.” meddelade en läkare till en annan och försvann in i uppvakningsrummet.

Jag tittade genom glaset när två läkare vred tillbaka Pixies ben på plats. Hennes arm som var av på två ställen hade de mest problem med men det andra gick rätt så snabbt. Därefter tog de bara gips och virade in hennes arm i det och hennes pekfinger samt hennes bröstkorg som stöd för de två brutna revbenen de inte kunde göra någonting åt. De måste få läka på egen hand och sedan virade de in hennes brutna ben och gav lite stöd åt stukningen. Efter det gav de henne morfin som smärtlindrande för smärtan av de brutna benen fastän hon fortfarande var nedsövd. Efter det började läkarna göra rent såren och sydde eventuella större sår. De gav henne någon annan medicin som jag inte visste vad var men läkaren berättade att det var för att inte göra henne gravid eftersom hon blivit sexuellt utnyttjad.

Efter det förde de in henne i ett rum där hon skulle få vakna upp på egen hand.

Hon låg fortfarande nedsövd med andingsmask på sig utifall att eftersom hon var i ett så dåligt tillstånd. Nu måste hon bara vakna så vi skulle få reda på vem mördaren egentligen var.

Jag gick ut i väntrummet och de andra steg upp i väntan om att få höra något nytt. Hela väntrummet var bokstavligen fullt med människor. Kände Pixie verkligen alla dessa människor? Jag stirrade ut genom glasdörren till gården av sjukhuset där det stod fullt med fans som poliser stoppade för att inte slippa in i sjukhuset. Då kom det en tjej som jag aldrig sett förut. Hon hade mörkblont hår och hon var väldigt lång. Hon var inte från USA utan från Grönland.

”Hej, mitt namn är Tiffany Somerhalder från Grönland, jag är Pixies bästa vän därifrån.” sade hon kort och räckte fram handen och jag skakade den.

”Justin Bieber.” svarade jag kort. Hon nickade.

”Så var är hon?”

”Hon är i uppvaket.” svarade jag.

”Jaha. Säg till när hon vaknar.” sade hon och gick och satte sig.

Jag gick fram till Stacey som steg upp när jag närmade mig.

”Herregud, det är folk här.” mumlade jag.

”Visst är det. Jag hade ingen aning att Pixie kände så här många.” svarade Stacey.

”Inte jag heller.” svarade jag.

”Så hur mår hon?” frågade hon sedan.

”Hon är i uppvaket men hon hade väldigt mycket frakturer och en av artärerna hade blivit skadat men läget är stabilt just nu.” berättade jag.

”Det är ju bra, vill du ha någonting att äta? Du måste vara utsvulten.” sade Stacey sedan.

”Ja en semla skulle vara gott.” log jag.

”Jag hämtar det.” log hon och steg upp och gick till cafeterian.

Plötsligt började det pipa högt i högtalarna och läkare började springa till Pixies rum. Jag sprang efter dem så fort jag kunde. Hon hade fått ett anfall. De tog in henne i operationssalen på nytt, sövde henne och öppnade henne. Det var något med artärerna på nytt. Ytterligare sex timmar senare var operationen klar och hon sattes i uppvaket igen men med övervakan eftersom hon var i ett väldigt kritiskt läge. Jag var så orolig för henne och jag var dödstrött. Jag hade snart varit 48 timmar i sträck och så var jag riktigt hungrig.

”Får jag gå in till henne?” frågade jag av en läkare.

”Gå bara, men endast du och det finns en sköterska där hela tiden som håller koll på Pixie.” svarade han.

”Okej.” svarade jag och gick dit och satte mig ned på en stol bredvid hennes säng. Jag fattade hennes hand och höll om den hårt i min. Jag lutade mig mot hennes sängkant och låg och tittade på henne där hon låg med en andningsmask för munnen och näsa. Fastän hon hade allt detta så var hon ändå så bedårande. Minuterna därpå somnade jag.

När jag vaknade låg Pixie fortfarande där men nu var en läkare också där och talade om någonting med sköterskan.

”Har det hänt något?” frågade jag.

”Hon fick ett anfall till och jag försökte väcka dig men du sov så djupt, så jag lät dig sova. Hon är stabil nu men vi måste vara försiktiga och hålla ett extra öga på henne.” sade läkaren.

Jag nickade sakta.

”Du klarar detta Pixie, det vet jag att du gör.” mumlade jag i hennes öra och höll hårt i hennes hand och kysste henne sedan i pannan.

Jag satte mig ned på stolen igen och så kände jag några tårar som föll ned för mina kinder. Jag kysste hennes hand och höll den hårt i min och lade ned huvudet på sängkanten och började gråta.

”Justin, skall vi hämta någon?” frågade läkaren.

”Nej.” mumlade jag.

”Okej.” mumlade han tyst och gick ut genom dörren.

Sköterskan tittade medlidande på mig.

”Vet du, min pappa dog när ja var liten, runt fyra år, för att han hade en egen vilja och gick ut i krig, förlorade av ett gevärskott och dog. Det var för sent när de hittade honom. Vad jag menar är, hade han haft någon som dig vid sin sida där ute hade han inte varit död, jag tror på att Pixie kommer att klara sig, hon har dig.” log sköterskan.

”Tack.” log jag och tittade på Pixie igen.

”Kan du hålla koll på henne ett tag? Jag måste gå och lämna några papper.”

”Visst.” svarade jag.

Hon gick och jag kysste Pixies hand igen och höll den mot min kind och tittade mot ett annat håll fastän jag fortfarande höll i hennes hand och lyssnade på hennes andetag. Plötsligt vred hon på sig och jag knyckte mig och vände direkt på huvudet för att vara beredd på att kalla på hjälp men det behövdes inte. Det knyckte i hennes ögonvrår och snart öppnade hon yrvaket ögonen. Jag tittade förundrat på henne. Hon tittade sig yrvaket omkring och tog sedan bort andningsmasken från mun och näsa och tog bort den från sitt huvud.

”Justin?” frågade hon tyst.

”Ja, det är jag.” svarade jag och log lyckligt.

”Hej.” sade hon och jag kysste henne i pannan och sedan hennes hand och log stort.

”Hej.” svarade jag.

_________________________________________________________________________________________________

Eventuellt ett till kapitel idag ännu, får se. Vem tror ni mördaren är?

Kommentera.

Detta har hänt:

 ”Förlåt.” mumlade han och satte sig upp.

Jag satte mig upp bredvid honom.

”Det är okej.” mumlade jag och steg upp och började klä på mig.

”Stacey jag är verkligen ledsen!” sae han och steg upp och tog tag i min arm.

”Du, om Pixie någonsin kommer tillbaka får du tala med henne om detta. Hon hjälpte dig, hon vet hur du fungerar. Vi känner inte varandra så väl som ni två gör.” sade hon kort.

”Stacey snälla...”

”Vi måste tillbaka till Justin, han har det mycket svårare än vad vi har det just nu, kom igen.” sade jag och slängde kläderna åt honom innan jag gick.

____________________________________________________________________________________________________

Justin Bieber's perspektiv:

Idag var det exakt två veckor sedan Pixie försvann och jag hade nästan tappat hoppet helt om att hitta henne.

Jag vred på mig och fattade min mobil. Jag hade ett oläst meddelande. Jag öppnade det.

'Hej mr. Bieber

Jag måste meddela att

vi inte kan ha fulla polis-

trupper på sökande efter

Pixie längre. Från och med

nu minskar vi med hälften av

patrullerna.

//polismästare Bower.'

Jag suckade, detta sökande började bli allt mer lönlöst. Jag vred om väckningen till två timmar senare, nämligen nio och somnade om. Vid åtta väckte Stacey mig.

”Justin, stig upp! Sökandet fortsätter, varken Savannah eller Pixie hade viljat se dig ge upp.” sade Stacey och drog av mig täcket.

”Vi kommer troligtvis ändå inte hitta henne. Hon är nog död.” mumlade jag.

”Äh, vad har hänt med dig?” frågade hon och kastade kläder till mig.

”Bara insett sanningen.” sade jag likgiltigt.

”Lägg av.” sade Stacey surt och satte sig ned på sängkanten bredvid mig och räckte mig ett foto av mig och Savannah på när jag kysste henne. ”Kändes hon rätt för dig?” frågade hon.

”Jag trodde det.” svarade jag.

”Men?”

Jag skakade på huvudet.

”Träffade din livskärlek? Pixie Charlotte?” frågade hon.

Bara ljudet av hennes namn fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.

”Du älskar henne. Skall du verkligen låta den kärleken sippra ut i sanden mellan dina fingrar?” frågade hon och räckte mig ett foto där jag kysser Pixie på kinden på den där galan. Hon var så vacker.

”Du har rätt.” sade jag och steg upp från sängen, klädde på mig och så lämnade vi huset.

Vi fortsatte sökandet men vi hade bokstavligen lätat efter henne i varje vrå och skrymsle i hela New York.

Poliserna i grannstäderna hade börjat läta efter henne nu men det tycktes vara lönlöst.

Stacey gick vid min sida och verkade vara på dåligt humör.

”Har det hänt något?” frågade jag.

”Nej, eller...” mumlade hon.

”Stacey?”

”Har du någon gång haft så ur uselt sex att du inte vet vad du skall göra för att du är så otroligt kåt?” frågade hon.

Jag blev aningen förvånad.

”Nej, inte egentligen.”

”Tur för dig, alltså jag var så otroligt kåt att jag trodde jag skulle dö och sedan har jag min kille som jag gillar väldigt mycket som är ur usel i sängen, han fick inte ens in den!” utbrast hon.

”Wow.” mumlade jag.

”Ja, och den enda som vet hur Isaac fungerar i sängen är...”

”Pixie?” avslutade jag.

”Ja.” svarade hon tyst.

Plötsligt ringde telefonen. Det var Diana.

”Hallå?”

”Justin! De har hittat ytterligare ett offer som troligtvis är mördad av samma person som Newada, Colin och troligen Pixie!” utbrast hon.

”Hur vet du det?” frågade jag.

”Minns du att Pixie berättade att när Newada dog så hittade hon en papperslapp i hennes jackficka där det stod en romersk etta och att när Colin dog att de hittat en tatuering vid hans vrist där det var en romersk tvåa?” frågade hon.

”Ja, men hur?”

”Offret de nu hittat heter Jack Hudson och är vän med Ronald, Aiden och Juliette!” utbrast hon.

”Ronald, Aiden och Juliette? Aha, menar du Ronald Hughes?” frågade jag.

”Ja, och Aiden är Ronalds bästa vän och Juliette är Aidens flickvän och deras vän Jack Hudson har hittats död, blå-gul slagen och skjuten i huvudet till döds samt sexuellt utnyttjad precis som både Newada och Colin blivit samt så hade Jack blivit skuren med kniv i armen och på det sättet hade mördaren ristat in en romersk trea!” sade hon med en aning äcklad ton.

”Usch, vad fruktansvärt!” sade jag tyst.

”Mer eller mindre.” sade Diana.

”Pixie var vän med alla tre, inte sant?” frågade jag äcklat.

”Ja, eller hon hängde ofta med Ronald och deras gäng så då var ju alltid Jack med och hon var vän med både Newada och Colin också.” sade hon. ”Hurså?”

”Förstår du inte? Mördaren var hela tiden ute efter Pixie, mördaren har tagit ifrån henne nära och kära för att skrämma henne för att till slut ge sig an henne. Det är bråttom, vi måste hitta Pixie!” sade jag och lade på.

Vi rusade iväg till polisstationen och jag sökte upp polismästare Bower.

”Det handlar om samma mördare säger ni?” frågade han.

”Ja, ser du inte sambandet?” frågade jag.

”Ja, särskilt detta med de romerska siffrorna.” sade han. ”Jag undrar vad det här är för ett äckel.” mumlade han.

Plötsligt ringde Bowers telefon och han svarade, det var på högtalare så både jag och Stacey hörde samtalet.

”Kan det vänta?” frågade han.

”Det handlar om ytterligare ett mord, det är en tjej med håret avrakat på ena sidan och i avrakningen har någon graverat in den romerska siffran fyra.” sade kvinnan i andra änden.

Jag och Stacey såg på varandra.

”Hur ser hon ut?” frågade Bower.

”Hon har ljusbrunt axellångt hår och rätt så smal och hon är gul-blå slagen precis som de övriga offren och så är hon sexuellt utnyttjad och så är hon skjuten till döds i huvudet.” sade kvinnan.

”Vem är hon?” frågade Bower slutligen.

”Hon identifierades som Feliciah Maxfield.” sade kvinnan.

”Feliciah Maxfield? Var har jag hört det namnet?” frågade Bower fundersamt och började söka i pappren. ”Här. Jag tyckte ju det lät bekant. Hennes pappa satt inne för dråp för sju år sedan men släpptes tre år senare. Hon har en storassyster vid namn Cynthia Maxfield. Deras mamma lämnade dem som små.” berättade Bower.

Jag funderade en stund. Namnet Cynthia lät väldigt bekant.

”Skulle jag möjligtvis kunna få se en bild på Cynthia Maxfield?” frågade jag.

”Visst.” sade Bower och räckte mig ett fotografi på henne.

Det var hon.

”Känner du henne?” frågade han.

Jag nickade.

”Det är en av Pixies bästa vän och nu har den där jäveln tagit livet av hennes syster.” fräste jag surt.

Stacey lade en hand på min axel för att lugna mig.

”Vi ska ta den här sjuka jäveln okej?” sade Bower.

Jag nickade.

”Det ska vi!”

På kvällen var jag så trött och ville slippa alla de onda tankarna över det som hänt på sistone ett tag så jag stoppade på mig joggning kläder och sprang ut. Jag sprang till parken där jag, Pixie, Ethan och Mandy samt Louis varit första gången jag träffade Mandy. Jag sprang runt en dunge där jag kom in på en väldigt lerig väg. Jag stampade mig genom leran och stegade mig genom det då jag snubblade över något som jag trodde var en rot. Jag återfick kontrollen över mig och vände mig om. Det var mörkt så jag måste tände lampan i telefonen för att se bättre. Jag kisade och försökte att inte tro mina ögon. Jag gnuggade dem och kände mig för. Det var en fot, som ledde till ett ben-som jag snubblat över. Jag följde det och kom upp till en bar överkropp och kände kvinnobröst och lyfte på kroppen som var naken. Jag flyttade henne åt sidan och torkade lera ur hennes ansikte för att få en bättre syn på henne. Jag knyckte mig när jag såg vem det var. Jag kollade hennes puls, ingenting. Jag drog fram mobilen igen, slog 911 och snart var både ambulans och polis på väg.

Jag gjorde allt för att få henne att få puls, jag gjorde första hjälpen på henne framtills att polisen dök upp. Jag hittade ett märke, en liten tatuering vid hennes höftben, en romersk femma. Jag svor tyst. Tog av mig min jacka och lade den runt henne så alla inte skulle behöva se henne naken.

”Snälla. Vakna!” bad jag.

Snart var ambulansen och polisen på plats. Ambulansmännen rusade fram genom leran och lade upp henne på en bår och förde henne till ambulansen och lade andningsmask på henne och började försöka ge henne adrealinkickar för att vakna.

”Hon har inte varit död allt för länge!” meddelade en ambulansman till en annan.

”Du hittade henne?” frågade Bower som dök upp vid min sida.

”Ja, jag hittade Pixie.” mumlade jag och torkade några tårar innan jag hoppade med i ambulansen till sjukhuset.

_________________________________________________________________________________________________

Kommentera.

Detta har hänt:

”Polisen!”

”Det är Justin Bieber jag vill anmäla en försvunnen arton åring vid namn Pixie Charlotte som försvann på söndag kvällen efter åtta.”

Efter det började lätandet. Det sattes ut spårhundar till undsättning och det körde polisbilar i hela New York för att läta efter Pixie. Var fan var hon? Det måste ha hänt henne något. Vi hade ringt hem till Ethan och frågat om hon hade kommit hem till Grönland men de hade svarat nej.

 ”Vi har fått upp ett spår!” utbrast en polis med hund som sniffade sig fram till en trottoarkant som man såg torkat blod på. De tog ett prov på det för att se ifall det var Pixies blod.

Vad hade hänt henne egentligen? Var hon ens vid liv?

_________________________________________________________________________________________________

När jag vaknade en morgon så sneglade jag på telefonen som visade en vecka in i december. Det hade passerat en vecka och tre dagar sedan Pixie försvann spårlöst och idag skulle det bli ytterligare en dag då man sökte genom hela New York. Jag saknade henne oerhört mycket men för var dag som gick började jag få allt svårare att tro att vi skulle hitta Pixie.

Ethan hade åkt från Grönland till New York för att hjälpa till att söka upp sin bästavän. Han var lika orolig som vi andra och Pixies moster fick stanna hemma i Grönland för att ta hand om Mandy och Louis som fortsättningsvis inte visste att deras mamma var försvunnen, det var tänkt att om vi hittade Pixie död skulle vi berätta sanningen men om vi inte hittade henne snart skulle vi bli tvungna att berätta det för dem ändå. Jag vände på mig och med mig i dubbelsängen sov Stacey och nere på golvet bredvid sängen sov Ethan och Diana och ute på soffan i vardagsrummet sov min mamma. Vi alla hade sovit så här hela veckan när vi steg upp tidigt för att söka Pixie och kom hem sent så var det lättast att alla sov på ett och samma ställe och det här hade fungerat bra.

Jag steg upp och gick ut i köket för att koka kaffe och tillagade frukosten innan jag väckte upp de andra. Vi åt och gjorde oss klara innan vi hoppade in i en bil som körde oss till stället där vi slutat senast slutat leta på igår och fortsatte. Det gick polispatruller runt med hundar omkring i parkerna.

Vid femtiden åkte vi till en restaurang för att få mat i oss. Vi beställde alla pizza.

Plötsligt öppnades dörren till restaurangen och in kom Isaac. Han kom fram till vårt bord och kysste Stacey innan han slog sig ned bredvid henne.

”Inget nytt?” frågade han dystert.

Alla skakade på huvudet. Vi åt under tystnad då en flicka i fjorton års åldern dök upp vid min sida.

”Hej, mitt namn är Fawn och jag är ett stort fan, det har jag alltid varit till och med under dina mörka stunder och jag har aldri varit orolig för dig, tills Pixie försvann. Jag hoppas att ni hittar henne snart och att hon är vid liv. Hon kommer att leva och ni kommer att leva lyckliga i alla era dagar, bara du vågar tro på det själv. Okej?” log hon och räckte mig ett guldhalsband med ett hjärta hängandes i. ”Jag har märkt att Pixie alltid bar en sådan här kedja så jag ville ge dig en sådan för att hålla den nära ditt hjärta och att inte ge upp hoppet för att hitta Pixie.” log hon.

Jag tog emot den och granskade hjärtat, det var så vackert och det var sant. Pixie bar alltid ett sådant halsband.

”Tack så hemskt mycket.” log jag och kramade om henne. ”Vill du ta en bild?” frågade jag.

”Nej, huvudsaken är att man idol mår bra, inte att jag får en bild tillsammans med honom.” log hon och kysste mig på kinden innan hon gick sin väg.

”Wow, jag visste inte att du hade så lojala fans.” sade Stacey imponerat.

”Det finns av alla dess sorter.” log jag och lade kedjan i bröstfickan som låg mot mitt hjärta, precis som fanet sagt att jag skulle.

Vi gick och letade efter Pixie i alla hörn resten av kvällen och vid elva var det så mörkt så vi drog oss hemåt.

Jag låste mig in i sovrummet ensam och de andra satt i vardagsrummet. Jag började gråta, jag kunde inte hjälpa det. Pixie var försvunnen och jag hade ingen aning var hon befann sig och fastän jag försökte hålla förtroendet uppe för att Pixie levde fanns det ändå någonting som ständigt fick mig att försöka inse att Pixie var borta föralltid.

”Justin, är allt okej?” det var min mamma.

”Ja.” mumlade jag.

”Det vet jag att du inte är. Öppna!”

Jag steg upp och gick till dörren och låste upp den. Hon steg in och jag låste dörren efter henne. Vi gick till min säng och satte oss ned.

”Jag saknar henne så mycket att det gör ont.” mumlade jag och torkade några tårar.

”Det vet jag att du gör.” svarade hon och höll mig tryckt mot sitt bröst.

”Jag vet inte vad jag skall ta mig till utan henne.” snyftade jag.

”Hon kommer tillbaka, hon är den starkaste flickan jag känner och inte en gång att hon skulle ge efter. Hon klarar sig.” tröstade mamma.

”Den här gången är det annorlunda.” mumlade jag.

”Kanske men oavsett vad som hänt så gör hon så gott hon kan och hon vet att ni gör så gott ni kan.” mumlade mamma lugnt och sansat. ”Hon klarar sig.”

Ronald Hughes's perspektiv:

”Åh, gud, knulla mig hårdare, hårdare, åh gud, djupare för helvete, åh, vad skönt, hårdare!” skrek en blondin som kallades Veronica stönande.

Hon var så otroligt bra i sängen. Jag gick ännu djupare.

”Fy fan vad skönt!” hojtade hon och stönade högt.

Vi körde doggystyle och snart kom jag och jag gav ifrån mig ett ljudligt stön. Då öppnades dörren och in kom Aiden.

”Åh, förlåt.” hojtade han och såg bort.

Jag drog ut kuken ur henne och gav henne en klapp på hennes bak som tecken på att hon skulle gå.

Hon gav mig en sur blick innan hon tog sina kläder och drog dem på sig innan hon lämnade rummet.

Jag drog täcket över mig och lade mig ned i sängen.

”Ronald, bro, det hjälper inte att knulla bort smärtan, du saknar henne erkänn det istället.” sade Aiden likgiltigt.

”Sedan när har du blivit sådan romantiker?” frågade jag.

”Sedan jag insåg att jag älskar Juliette liksom allvarligt.” sade han kort.

”Wow.” mumlade jag kort.

”Du saknar henne oavsett vad du säger så har du känslor för henne och är orolig för hennes försvinnande.” sade Aiden.

”Visst.” mumlade jag kort.

”Jag skall ut med Juliette, ses ikväll.” sade han och gick.

Jag tittade efter honom när han gick. Han hade rätt. Jag var orolig för Pixie.

Stacey Donald's perspektiv:

Efter sökandet åkte jag hem till mig med Isaac. Det var tänkt att vi skulle ha sex första gången med varandra. Vi drog av varandra kläderna och han gav mig en lätt knuff ned i sängen och kröp upp ovan mig men sedan kom han inte längre. Han var nervös och visste inte vad han skulle göra. Jag särade benen och han försökte trycka sig in men han fick den inte att komma rätt.

”Kom igen, Isaac.” mumlade jag.

”Jag kan inte.” mumlade han och svettades.

Jag tog tag i honom för att hjälpa honom komma rätt.

”Förlåt.” mumlade han och satte sig upp.

Jag satte mig upp bredvid honom.

”Det är okej.” mumlade jag och steg upp och började klä på mig.

”Stacey jag är verkligen ledsen!” sae han och steg upp och tog tag i min arm.

”Du, om Pixie någonsin kommer tillbaka får du tala med henne om detta. Hon hjälpte dig, hon vet hur du fungerar. Vi känner inte varandra så väl som ni två gör.” sade hon kort.

”Stacey snälla...”

”Vi måste tillbaka till Justin, han har det mycket svårare än vad vi har det just nu, kom igen.” sade jag och slängde kläderna åt honom innan jag gick.

_________________________________________________________________________________________________

Kort och trögt kapitel. Blir så utan huvudpersonen, nästa blir bättre tro mig.

Berätta, vad tror ni?

Kommentera.

Detta har hänt:

 ”Vi tar min bil.” svarade han och vi sprang till hans bil. Han låste upp den och klättrade in i baksätet av den.

Vi drog av varandra kläderna och jag började suga av honom. Han stönade högt. Han kom nästan genast och jag svalde hela satsen. Han slickade mig och jag stönade högt. Han satte sig tillrätta i sätet och tog mig i famnen över honom och mina ben på varsin sida av honom när han gick in i mig. Han stönde ljudligt av njutning och likaså jag. En liten stund senare kom han och jag kom strax därefter. Han drog ut den ur mig innan vi körde doggystyle en gång innan vi lade oss ned i baksätet bredvid varandra och somnade.

____________________________________________________________________________________________________

När jag vaknade fick jag en enorm chock. Jag låg naken, skedande med Andreas, han låg fortfarande och sov. Jag skrek och han vaknade av att han skrämde sig.

”Vad är det?” frågade han yrvaket sedan skrek han också förskräckt. Jag hade satt upp mig och tagit mig munkjacka att täcka kroppen med.

”Gud vad hände igår egentligen?” utbrast han.

”Jag vet inte.” mumlade jag. ”Här.” sade jag och kastade hans kalsonger till honom.

Vi hittade två använda kondomer på golvet i bilen. Han plockade upp dem och slängde dem i en påse. Han räckte mig mina trosor som hängde över bilratten och min bh som låg på hatthyllan i bakluckan.

”Tack.” mumlade jag och satte på mig dem. Efter det sträckte jag mig efter mina byxor och satte på mig munkjackan och sockorna innan jag drog på mig skorna. Mitt hår var riktigt sexrufs så jag drog med fingrarna genom håret och tittade i spegeln att det skulle se lite mer okej ut.

Vi klättrade fram i framsätet för att reda ut allting.

”Vad som hände i natt så var det ett stort misstag.” sade jag.

”Ja.” sade Andreas och höll med.

”Jag är kär och efter det som Maria berättade igår så blev jag bara så känslosam att jag åkte till en bar och drack och blev över full och gjorde ett stort misstag.” sade jag.

”Ja, och jag var bara väldigt känslosam efter Chamilles bortgång igår så jag åkte till en bar drack och så blev jag överfull och var väldigt kåt eftersom jag inte haft sex på över ett år och gjorde ett misstag.” sade han.

”Exakt.” svarade jag. ”Vi lägger detta bakom oss nu, gjort är gjort, vi kan inte göra någonting åt det mer.”

”Sant, vänskap går före allt.” log han.

”Ja.” log jag och så kramade vi om varandra innan vi åkte till internatet.

När jag kommit upp till mitt och Dianas rum kom hon ut ur duschen med handduken runt sig.

”Hej, vart har du varit?” frågade hon glatt.

”Hört en helt otrolig historia av Savannahs syster Maria!” sade jag.

”Vad? Har Savannah en syster som heter Maria?” frågade hon.

”Ja, jag trodde det inte heller men hon berättade allt igår och vi såg födelseattester och allting, helt otroligt faktiskt.” sade jag.

”Wow.” sade hon kort.

”Ja, men jag skall gå i duschen nu.” log jag och tog min handduk och gick in i badrummet och låste efter mig.

När jag kom ut ur duschen gick jag till mitt klädskåp och tog ut en kort vit klänning med en tyg del över ena armen som fladdrade, jag älskade den klänningen den var en av mina favoriter. Till den tog jag ett par beigea klackskor med kilklack och så fönade jag och borstade allt hår till vänster axel och till sist sminkade jag mig i en festsminking.

”Wow, vart skall du så uppklädd?” frågade Diana.

”Jag skall till Justin och berätta hur jag känner för honom.” log jag och speglade mig.

”Vad? Gud, vad gulligt! Har lilla Pixie verkligen gått och blivit kär?” log Diana.

”Ja, tro det eller ej, andra gången i mitt liv och troligtvis sista, fast så här har jag aldrig känt mig förut. Jag känner mig säker hos Justin, jag känner mig levande med honom och mitt hjärta hoppar över ett slag när jag ser honom.” log jag och dansade runt ett varv.

Diana log.

”Du är kär.” log Diana.

”Ja!” utbrast jag. ”Okej önska mig lycka till!” log jag.

”Lycka till.” log Diana innan jag stängde dörren efter mig och tog en taxi till Justins hem.

Jag betalade för taxin och knackade på hans dörr.

Några sekunder senare öppnade han dörren. Han hade fortfarande morgonrufs och stod i pyjamas byxor och hängsel skjorta.

”Oj, wow.” började han och betracktade mig uppifrån ned. Jag log.

”Jag väntade inte besök.” sade han lågt och släppte in mig.

Jag var så nervös. Vi satte oss ned i vardagsrummet i varsin fåtölj.

”Vill du se på film eller?” frågade han.

”Nej, vi måste prata.” sade jag hastigt.

”Okej?” sade han frågande.

”Okej, så här är det. Jag är kär.” började jag för att se hans reaktion.

Han såg faktiskt lite ledsen ut och försökte fortsätta att se normal ut men han lyckades inte särskilt bra.

”Och den här killen är underbar, han är anledningen till att jag ler varje dag och att jag stiger upp på morgonen och med honom känner jag mig trygg, jag litar på honom och varje gång jag ser honom hoppar mitt hjärta över ett slag och han får mig att må bra trots allt som hänt.” sade jag.

Han nickade bara kort.

”Vad skall jag göra?” frågade jag.

”Ring honom och berätta hur du känner.” sade han likgiltigt.

”Okej.” sade jag och tog fram telefonen, jag kunde känna hans blick, det var den blicken jag fått när jag berättat om Mandy för honom. Jag tog fram hans nummer och ringde upp och stoppade telefonen vid örat.

Justins telefon ringde i hans ficka. Han tog fram den.

”Jag måste ta det här.” sade han kort och steg upp och gick en bit bort innan han svarade. ”Hallå?”

”Jag är kär i dig.” sade jag i luren och Justin vände sig sakta om och mötte min blick.

Han hade tåriga ögon och log stort. Han närmade sig mig och jag steg upp och han tog mig i sin famn och så höll vi om varandra länge.

”Äntligen.” mumlade han, hans läppar bara några cent ifrån mina.

Jag log. Jag kysste honom på kinden innan vi lagade mat åt oss innan vi åt.

Runt åtta på kvällen så var det dag för mig att dra mig hemåt eftersom det var skola imorgon. Vi kramades och sa att vi skulle höras så snart som möjligt och jag kysste honom på kinden och han mig i pannan innan jag lämnade hans hus. Jag försökte få tag i en taxi men ingen stannade eller så kom det ingen så jag började gå sakta mot internatet istället fastän det var rätt så långt.

Plötsligt hör jag något från buskarna bakom mig och jag vänder mig om.

”Vi ses igen.”

PANG!  

Justin Bieber's perspektiv:

”Får du tag i henne?”

”Nej, har jag ju sagt! Jag har ju försökt få tag i henne de senaste tre dagarna men hon svarar inte!”

”Varför svarar hon inte?” frågade jag otåligt.

”Ingen aning, när såg du henne senast?” frågade Diana.

”Runt åtta på söndagen då var hon påväg hem till internatet.” svarade jag som började bli riktigt orolig för Pixie.

”Justin det är onsdag kväll nu, vi borde verkligen ringa polisen, det här är verkligen inte lek längre utan blodigt allvar!” sade Diana allvarligt.

”Jag vet, jag ringer polisen med det samma.” svarade jag och lade på och ringde polisen.

”Polisen!”

”Det är Justin Bieber jag vill anmäla en försvunnen arton åring vid namn Pixie Charlotte som försvann på söndag kvällen efter åtta.”

Efter det började lätandet. Det sattes ut spårhundar till undsättning och det körde polisbilar i hela New York för att läta efter Pixie. Var fan var hon? Det måste ha hänt henne något. Vi hade ringt hem till Ethan och frågat om hon hade kommit hem till Grönland men de hade svarat nej.

”Vi har fått upp ett spår!” utbrast en polis med hund som sniffade sig fram till en trottoarkant som man såg torkat blod på. De tog ett prov på det för att se ifall det var Pixies blod.

Vad hade hänt henne egentligen? Var hon ens vid liv?

_________________________________________________________________________________________________

Var tror ni Pixie är? Vad tror ni att har hänt henne? Är hon vid liv och vem sköt henne?

Kommentera.

Detta har hänt:

Jag bläddrade genom kanalerna på TV och stannade på en kanal där det visade från en gala i New York. Det var Justin Bieber och... Tjejen. Justin hade äntligen hittat henne, nu hade tänkte han inte på tjejen vid namn Savannah längre utan nu hade han hittat sin sanna kärlek Pixie Charlotte. Vad romantiskt tänkte jag.

”Mamma, när är det mat?” frågade Lachlan otåligt.

”Kommer strax älskling.” sade jag när Emma hoppade upp i soffan bredvid mig.

”Vad ser du på?” frågade hon.

”Ingenting, mamma har bara en sak hon måste göra först innan hon kommer och ger mat åt er.” log jag innan jag försvann in i sovrummet, slog på datorn och in på ett flygbolag för att beställa en flygresa från Melbourne till New York.

____________________________________________________________________________________________________

Pixie Charlotte's perspektiv:

När vi anlänt till galan så steg jag upp på röda mattan med Justin tätt efter mig. Fotograferna knäppte av foton och blev väldigt exalterade över att se mig och Justin tillsammans.

”Dejtar ni nu?” ”Justin, se hit!” ”Pixie, älskar du Justin?!” ”Justin, kyss Pixie!” Justin lutade sig framåt och kysste mig på kinden men det var den enda kyss jag fick men det var tillräckligt för omvärlden.

Efter röda mattan var det middag och musik som gällde och därefter var det bara någon orkester som uppträdde men många började dra sig hemåt då.

Jag och Justin åkte hem till Justin där vi slog på en film och åt popcorn och myste tillsammans i hans soffa. Justin höll mig uppdragen i sin famn och så somnade vi.

När jag vaknade följande morgon var Justin inte där längre. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Justin kom ut ur badrummet med handduken virad runt sin midja och från hans hår droppade det vatten. Jag låg och stirrade på hans muskulösa mage. Han hade inte lagt märke till att jag var vaken och låg och stirrade på hans mage.

Plötsligt knyckte han sig när han märkte att jag låg och stirrade på honom.

”Gud du skrämde mig!” utbrast han och började skratta. ”Gillar du det du ser?” frågade han och log.

”Ja.” mumlade jag.

Han log och närmade sig mig och det kändes som om jag skulle tappa andan.

”Äum... Är duschen ledig?” frågade jag utan att släppa blicken från hans muskler.

”Ja.” mumlade han.

”Okej, jag går nu.” sade jag kort och tog en handduk och låste in mig i badrummet.

Vad hände med mig? Höll jag på att bli kär i Justin? När jag var i hans närhet kände jag mig säker och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg honom. När jag såg honom utan skjorta blev jag våt, vilket jag aldrig hade blivit av att se en kille utan skjorta tidigare. Var jag verkligen kär i Justin?

Medan jag stod och sköljde av mig det sista av hårinpackningen hörde jag ett avlägset knackande på dörren och att Justin gick och öppnade.

”God dag, är du Justin Bieber?” frågade någon med australiensk dialekt.

Jag stängde av vattnet och drog handduken runt mig och närmade mig badrumsdörren för att kunna lyssna bättre.

”Ja. Vem är du?” frågade Justin.

”Mitt namn är Maria Courtney-Mcpherson. Är Pixie Charlotte också här?” frågade personen som tydligen hette Maria.

”Ja, hur så?” frågade Justin igen.

”Jag skulle vilja prata med er båda två.” svarade hon.

Jag öppnade badrumsdörren och kikade ut. I vardagsrummet satt en kvinna med medellångt mörkbrunt hår och sminkad med kajal, rouge och mascara och läppglans samt en snygg svart klänning men det läskigaste av allt var att hon liknade mig en aning.

”Här är jag, jag skall bara klä på mig, är strax tillbaka.” log jag och rusade in i Justins sovrum och drog på mig ett par av Justins college byxor samt en munkjacka och flätade snabbt mitt hår i en sidofläta och tog på sockor och gick osminkad ut i vardagsrummet till Justin och Maria.

”Trevligt att träffas.” log jag.

”Detsamma.” log hon.

”Så vem är du och vad gör du här?” frågade Justin.

”Som sagt så heter jag Maria Courtney-Mcpherson och jag kommer från Melbourne, Australien men jag är född i Paris i Frankrike...”

Då höjde Justin huvudet.

”Jag bodde med min familj där nämligen min mamma, pappa och mina två systrar, Alicia och Savannah...” sade hon och väntade på reaktioner.

Justin blev väldigt arg och ställde sig upp och skrek att hon skulle dra härifrån och sluta sprida en massa lögner men jag kunde se i Marias ögon att hon talade sanning.

”Justin, lugna dig, låt henne berätta klart först.” sade jag bestämt.

Justin bet ihop och satte sig ned igen och såg ned i golvet.

”Hur som helst... när ja var sexton år gammal, så var Alicia nio år gammal och Savannah var fem år gammal, jag vill inte börja studera utan leva livet och hitta mig själv men våra föräldrar var väldigt stränga så dom sa om du åker nu så får du aldrig komma tillbaka. Savannah var så liten så hon minns knappt mig överhuvudtaget. Jag flyttade, för jag var ung och ville pröva på nya saker jag tänkte ju inte att mina föräldrar menat allvar när de sa att om jag någonsin sätter foten hemma igen så flyger jag lika snabbt ut, men de hade menat vartenda ord. Jag flyttade till Los Angeles i Californien där jag träffade en kille. Vi blev ett par men så småningom började han misshandla mig så en dag slapp jag därifrån och åkte hem till Frankrike och var redo att få flytta hem igen men när jag knackade på dörren och mamma kom och öppnade ropade hon genast på pappa och dom skrek på mig och sa att jag inte fick komma hem igen eftersom jag lämnat huset. Så jag hade ingenstans att ta vägen. Alicia var runt tolv år då och Savannah var runt åtta men det var mitt i natten jag kommit hem som de skrikit på mig så Alicia och Savannah låg och sov då. Jag hade ingenstans att ta vägen så jag åkte iväg till Canada till farmor och bodde där i någon månad då jag träffade en kille vid namn Lloyd Mcpherson som var på resa till Canada från Australien. Vi blev genast kära i varandra och när Lloyd skulle åka hem åkte jag med honom hem till Australien. Vi gifte oss ett år senare jag höll mitt gamla efternamn men lade till Lloyds efternamn så jag fick dubbelnamn, jag bjöd dit mina föräldrar men de kom inte men min farmor gjorde det, hon var den enda från min familj som gjorde det och strax efter bröllopet blev jag gravid, nio månader senare fick jag en underbar son som vi döpte till Lachlan. Ungefär ett och ett halvt år senare blev jag gravid igen och fick en underbar dotter som vi döpte till Emma. Jag hörde ingenting från min gamla familj under dessa år, varken från mina systrar som knappt visste att jag existerade och av mina föräldrar hörde jag inte ett ljud. När jag ungefär två och ett halvt år senare blev gravid med vårt tredje barn så fick jag ett samtal från farmor att Alicia hade kört ihjäl sig. Hon var bara arton år och jag var tjugofem när detta hände. Jag fick inte ens en inbjudan till Alicias begravning men jag skickade ett kort till farmor som hon tog med till Alicias begravning. Några månader senare fick vi en underbar son som vi döpte till Fabian. Året som Mandy också föddes, inte sant? Vilket betyder att året 2007 var då som ni två träffades första gången, fast ni inte riktigt visste det. Hur som helst så året 2011 var jag till farmor och hälsade på, mina barn var hemma med Lloyd så det var bara jag som var och hälsade på farmor, samma dag som jag var på väg hem var dagen som Savannah anlände till Canada för att bo hos farmor för att drogerna tagit upp för stor del av hennes liv. Jag kan faktiskt inte ens förstå att det hände henne med tanke på vilken vacker, söt, godhjärtad tjej Savannah var, fast jag träffade ju henne sista gången också när hon var fem förstås. Hur som helst så var det mycket beliebers på flygplatsen när jag anlände för att checka in för att ta mig hem tillbaka till Australien. Då fick jag syn på Savannah, hon stod borta vid bagaget och skulle ta sitt från bandet. Jag blev bara och titta på henne. Hon var så vacker. Plötsligt så vänder hon sig om och krockar med ingen mindre än dig Justin. Det du säger är 'Ursäkta, Pixie, är det du?' och hon svarar med 'Äh. Nej, varför skulle det vara det?!' Hon var väldigt fräsig på rösten, det minns jag. Men, grejen är att du kom fortfarande ihåg Pixies namn, du trodde att Pixie var Savannah hela tiden och att du bara kommit ihåg fel namn när du egentligen kom ihåg rätt namn hela tiden, du hade bara fel person, fast de ser exakt likadanna ut. Lika vackra. Jag åkte hem och såg er på TV men farmor berättade till exempel att du och Savannah, hur hon försvann spårlöst och att hon hittades under en bro i en sorts grotta inlåst, när hon sedan berättade att hon fått diagnosen med obotlig cancer och att hon bara hade runt två månader kvar fick jag en chock. Jag funderade av och an på att komma och hälsa på och tala med Savannah och berätta vem jag var men jag vågade inte. Två månader senare ringde farmor och berättade att Savannah hade gått bort. Jag började gråta. Hon var bara sjutton år. Med tanke på att Alicia var arton när hon dog och att Savannah varit sjutton när hon dött det var bara för mycket, jag var äldst och jag hade inte ens varit där för mina två systrar när de gått bort, jag kände mig hemsk. Jag fick börja gå till psykolog efter det och ett halv år senare hade min depression dragit över och mina barn fick tillbaks sin mamma igen. Däremot så hade jag inte talat med mina föräldrar ännu tills i förrgår. Då ringde de. Det var min mamma som ringt. Jag hade inte talat med dem på över tio år och sedan mitt i allt så ringde dom, vi stred rätt så mycket men vi talade iallafall, när jag sedan såg er två på galan på TV igår beställde jag flygbiljett till New York och kom hit så fort jag kunde jag kände mig tvungen att berätta sanningen. Jag är ledsen att jag inte berättat den tidigare men det var så här det gick till och här är bevisen på att vi är systrar och bilder från när vi var små.” berättade Maria och lade fram födelseattester på bordet framför oss och små fotografier på tre flickor som skrattade tillsammans.

Justin tog tag i födelseattesten och läste pappret. Han bet ihop och torkade några envisa tårar, han plockade upp några fotografier från bordet och såg på en bild som Savannah bara var fem år på. Hon var så liten men jag såg på Justin att han visste att det var sant för att han sett en likadan bild av Savannah på hennes begravning.

”Det är sant.” viskade han till mig och räckte mig födelseattesten.

Jag tittade på fotot, den tjejen hade gjort mycket förvirrat men hon hade även ett hjärta av guld.

”Tack.” sade Justin och steg upp. Maria steg också upp. Justin lutade sig framåt och gav en kram åt Maria. ”Tack för allt.” mumlade han.

”Tack själv.” sade hon.

Jag steg också upp och kramade om henne.

”Tack, för att du gjorde allt klarare och berättade sanningen, du hjälpte både mig och framför allt Justin.” sade jag.

Hon log och tackade sedan för sig innan hon gick.

När hon gått var jag mållös och visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag åkte till närmsta bar medan Justin stannade hemma.

När jag kommit fram till baren så fick jag syn på Andreas som satt vid bardisken med en whiskey framför sig, han såg förstörd ut. Jag gick dit och satte mig ned på stolen bredvid honom.

”Något starkt tack!” log jag till bartendern. ”Vad händer?” frågade jag av Andreas.

”Chamille är död.” mumlade Andreas.

”Vad?!” utbrast jag.

”Mm, hon dog för ungefär en timme sedan. Hon var ju på operation för några dagar sedan och hennes hjärta blev väldigt svagt och idag så slutade det bara slå. De försökte få det att fungera men det var försent.” mumlade Andreas.

”Jag beklagar.” sade jag och kramade om honom.

”Tack.” svarade han.

Vi fortsatte dricka och jag berättade om Maria för honom och vi båda blev allt mer berusade.

”Gud jag är så jävla kåt!” skrek Andreas.

”Åh jag med!” skrek jag lika högt.Vi fortsatte dricka.

Vid ett tiden på natten staplade vi ut ur baren med stöd av varandra.

”Ditt eller mitt?” frågade jag.

”Vi tar min bil.” svarade han och vi sprang till hans bil. Han låste upp den och klättrade in i baksätet av den.

Vi drog av varandra kläderna och jag började suga av honom. Han stönade högt. Han kom nästan genast och jag svalde hela satsen. Han slickade mig och jag stönade högt. Han satte sig tillrätta i sätet och tog mig i famnen över honom och mina ben på varsin sida av honom när han gick in i mig. Han stönde ljudligt av njutning och likaså jag. En liten stund senare kom han och jag kom strax därefter. Han drog ut den ur mig innan vi körde doggystyle en gång innan vi lade oss ned i baksätet bredvid varandra och somnade.

_________________________________________________________________________________________________

Skulle ni ha kunnat räkna ut att Maria var Savannahs storasyster?

Kommentera.

Detta har hänt:

Jag gick av och an i vardagsrummet och muttrade.

”Maria älskling, skall du inte komma och lägga dig?” frågade Lloyd innifrån sovrummet.

Våra barn, Lachlan åtta år, Emma sex år och Fabian tre år, hade redan gått och lagt sig.

”Jag kommer!” meddelade jag och fortsatte stampa omkring av och an i vardagsrummet.

Jag gick och kokade en kopp hett té och gick och satte mig ute på verandan och drack av téet. Jag suckade. Det hade varit mer än tio år sedan jag talat med mina föräldrar senast och att tala med dem idag hade inte varit något lugnande precis, det hade varit ett helvete.

”Maria gumman, kom in och lägg dig nu.” försökte Lloyd igen.

Jag mötte hans blick.

”Okej.” sade jag och log när han böjde sig ned och kysste mig på läpparna innan vi gick in igen.

___________________________________________________________________________________________________

Pixie Charlotte's perspektiv:

När jag anlänt till polisstationen så hade det runnigt svart smink längs kinderna när jag gråtigt. Jag försökte torka bort det i farten då jag rusade in genom portarna till närmsta polisman.

”Är det sant att Colin är död?” hulkade jag när jag mötte honom.

”Shh... Kom med här.” sade han och stödde mig till ett rum där jag satte mig ned.

”Ja, det är sant. Colin har blivit skjuten i tinningen, på exakt samma ställe som det tidigare offret, Newada Mayfield blev skjuten imorse. Vet du någonting om Colins död?”

”Varför skulle jag veta det?” frågade jag.

”Jag vet inte. När såg du Colin senast?” frågade han.

”Idag morse då jag lämnade Ashleys hem.” sade jag.

Han nickade kort.

”Vad gjorde ni då?”

”Vi hade haft sex.” sade jag kort för att få det här undanstökat.

Polismannen blev aningen röd om kinderna när han skrev ner det.

Efter det här samtalet tog jag närmsta taxi till Justins hem.

Justin Bieber's perspektiv:

Ungefär två timmar efter att Pixie lämnat huset så knackade det på dörren. Både Mandy och Louis hade somnat när det tittat på tecknat på TV, då hade jag burit dem till den utbäddbara soffan och lagt dem där med en filt dragen över sig. Ethan och Diana hade talat med varandra hela kvällen och hade gått ut på verandan och jag kunde skymta dem hångla med varandra.

Jag gick och öppnade dörren. Där stod Pixie med kinderna dyrblöta av tårar, hulkande och svag. Jag hade aldrig sett henne så här.

Hon tog av sig jackan och sparkade av sig skorna och gick sedan raka vägen in i mitt sovrum. Ethan och Diana tittade långt och undrade nog vad som hade hänt och om dom borde komma och trösta mig. De gick mot sovrummet men stannade några meter ifrån dörren. De vände sig om och tittade på mig.

”Justin, gå.” mumlade Diana och Ethan nickade instämmande.

”Sabba inte det nu, hon litar på dig.” mumlade Ethan.

Jag nickade och gick försiktigt in genom dörren och in i det mörka sovrummet. Jag stängde dörren efter mig och kröp upp i sängen bredvid Pixie. Hon låg och snyftade. Jag lade mig tätt, tätt, så tätt jag kunde komma bredvid henne jag lade min vänstra arm runt henne och drog henne intill mig. Hon började gråta men jag sade ingenting, jag bara höll om henne. Efter möjligtvis en halv timme så slumrade hon in, jag kunde känna att hennes andetag blev allt lugnare. Jag somnade strax därpå.

När jag vaknade låg vi fortfarande i samma ställning men hon hade vaknat, hon låg bara och kollade in i väggen utan att säga ett ljud.

”Pixie?” viskade jag.

Hon vände sig om och mötte min blick, hennes läppar var bara några centimeter ifrån mina. Vi bara låg där och tittade på varandra och sa inte ett ljud, det kändes inte ett dugg konstigt bara mysigt.

Pixie Charlotte's perspektiv:

Två veckor hade passerat sedan Newadas och Colins bortgång och ingen hade kommit underfund med vem som hade dödat dem men idag var det bådas begravning. Jag hade just kommit ut från duschen och skulle nu dra på mig en av de svarta begravningsklänningar jag skulle ha på mig till den första begravningen, nämligen Newadas. Det blev en lång svart klänning med tunna axelband. Håret stoppade jag upp i en knut i bakhuvudet och sminkade mig i en sotad sminking och tog på mig ett par svarta klackskor innan jag lämnade rummet tillsammans med Diana som var klädd i en svart klänning som slutade just ovanför knäna och så hade den långa ärmar, samt ett par svarta pumps och håret var gelat i stora lockar och en sotad sminkning. Vi gick ned till lobbyn där vi mötte en hel del andra ungdomar som var klädda i svart som var påväg mot begravningen.

Vi åkte taxi till kyrkan. När vi anlänt gick vi in och lade en varsin röd ros vid hennes kista och tog ett sista farväl av henne innan begravningen började. Prästen talade som vanligt men något som van aldrig blir van vid är att höra folk gråta. Det var så sorgligt. Jag kunde se Ashley sitta längst fram bredvid Newadas föräldrar. Hon bara satt där och tittade ut i tomma intét. Hon hade varit skolans populäraste tjej men hon hade gått från det till en tjej som inte vågade säga någonting, sådanna som hon själv brukade mobba. Jag hade talat med henne några få gånger sedan Newada dog,hon var inte alls densamma längre och troligtvis kommer hon aldrig att bli det heller, den gamla Ashley dog med Newada, hennes bästa vän.

”Nu är det dags för Pixie Charlotte, en av Newadas goda vänner att säga några ord.” meddelade prästen.

Jag gick upp och stod tyst i några sekunder.

”Jag kommer från en liten stad på Grönland, antagligen vet ingen ens var Grönland ligger här för det är vanligt men jag har gått genom mycket död, min mamma dog när jag föddes så jag har aldrig träffat henne men en sak vet jag säkert hon älskar mig fortfarande och hon ser på mig uppfrån och vakar över mig varje sekund av mitt liv. Ser mig göra alla misstag i livet men även alla de godheter jag gör. Newada kanske inte går ibland oss längre men hon är fortfarande med oss, fortfarande är hon en själ som skrattar oss upp i ansiktet när vi gör någonting komiskt eller bara gör ett snedsteg. Hur som helst så finns hon här, i varje hjärta i den här kyrkan och av så många fler runt oss. Bara för att vi inte ser henne längre så betyder det inte att hon inte är här. Hon älskar alla här otroligt mycket och det kommer hon alltid att göra.” sade jag och tog en mikrofon åt mig och började sjunga hallelujah.

Efter begravningen var det den lilla kaffestunden men jag hoppade över den, skulle bara gå och tala några få ord med Newadas föräldrar och Ashley först.

”Mr. Och Mrs. Mayfield jag beklagar sorgen.” sade jag när jag nådde dem.

”Åh, Pixie, tack för allt, du har verkligen hjälpt och stödjat oss de senaste två veckorna, de har varit tunga men vi skulle nog inte klarat dem utan dig.” sade Mrs. Mayfield och kramade om mig.

”Tack för allt Pixie, det betyder mycket, du är välkommen att hälsa på oss när du vill.” log Mr. Mayfield dystert och kramade om mig han med.

Sedan gick jag till Ashley som stod vid ett hörn och inte sade ett ljud.

”Hej, hur mår du?” frågade jag.

”Uselt.” mumlade hon. ”Pixie, vad skall jag göra utan henne? Hon var min bästa vän!” sade hon och tårarna började rinna längs hennes kinder.

”Det kommer hon alltid att vara, hon är med dig,jag lovar! Du klarar detta Ashley, du är stark! Newada skulle aldrig viljat att du skulle vara så här ledsen.” sade jag och kramade om Ashley.

”Tack.” mumlade hon och torkade några tårar.

”Jag är också alltid här för dig när du behöver mig.” log jag.

”Jag vet.” log hon och så gav jag henne ytterligare en kram innan vi skiljdes åt.

Efter det tog jag en taxi till internatet för att byta klänning, om fyrtio minuter började Colins begravning. Jag rusade upp och drog av mig den svarta klänningen och drog ner den andra från galgen som den hängde på, det var en svart kjol som slutade just ovanför knäna och en sorts bandage övredel. Håret stoppade jag upp i en rufsig knut och smnikade lite lätt om mig och stoppade på ett mörkrött läppstift och ett par svarta klackskor innan jag rusade ned till lobbyn igen och tog en taxi till en annan kyrka för den begravningen. Det var fem minuter kvar tills den skulle börja när jag anlände.

Jag gick in i kyrkan och mötte Jay, en kille med långt blont hår som satt längst fram bredvid Colins föräldrar.

”Jag beklagar sorgen.” sade jag och kramade om Jay.

”Detsamma.” svarade han och mötte min blick. Han hade mörkgröna ögon och skäggstubb på hakan.

Jag gick upp till Colins kista, jag lade en röd ros på hans kista och bad för honom innan jag gick ned och satte mig på en bänk. Jag lyssnade på vad prästen sa, han sade exakt samma sak som den andra prästen sagt på Newadas begravning, allt var så dystert. Folk snyftade. Jag såg bilden på Colins ansikte framme vid altaret, han log glatt på fotografiet tvärtemot vad alla andra gjorde här inne. Colins mamma hade bett mig hålla tal eftersom jag hade varit en av hans två bästavänner.

”Nu är det dags för Pixie Charlotte, en av Colins bästa vänner att säga några ord.” meddelade prästen och jag gick upp.

”Jag tänkte faktiskt inte säga så mycket, jag tänkte sjunga för er. Jag kände Colin en väldigt kort tid men så fort jag träffade honom klickade vi som vänner. Vi kom bra överens och en sak som var en stor passion för oss båda var just sång och den låten jag tänkte sjunga för er är den låt som vi första gången vi träffades sjöng tillsammans.” sade jag och började sjunga till Tears in Heaven.

Efter Colins begravning tackade jag för mig, jag kände inte för att stanna på kaffestunden efter denna begravning heller så jag tackade Colins föräldrar och kramade om dem och de tackade mig för att jag hjälpt dem med begravningen och stödet de senaste veckorna och sedan gick jag och talade några ord med Jay.

”Du sjöng bra.” log Jay.

”Tack, allt är Colins förtjänst, han gjorde så att jag fick skivkontrakt, han är verkligen en underbar vän.” sade jag.

”Ja, visst är han.” sade Jay.

”Ha det bra.” sade jag sedan och kramade om honom. ”Du klarar detta, Colin vill ditt bästa det vet du va?”

”Ja, han älskar dig också, han berättade om oskulden för mig, han har alltid haft en liten förälskelse på dig även om han inte vill erkänna det själv.” log Jay.

”Jag vet. Vi ses.” log jag och kramade om honom en sista gång innan jag tog en taxi och åkte till internatet.

När jag kom upp till rummet satt Diana på sin säng och grät.

”Vad är det?” frågade jag.

”Inget, bara så mycket sorg.” mumlade hon.

”Jag vet.” mumlade jag och satte mig bredvid henne och kramade om henne.

När Diana kände sig bättre drog jag av mig klänningen och slängde både den klänningen jag haft till Newadas begravning och den jag haft till Colins begravning så jag aldrig skulle behöva se dem mer. Jag gick sedan i duschen för att jag kände mig smutsig fastän jag inte var det.

Jag hörde ett avlägset knackade på dörren och att Diana gick och öppnade.

”Hej.” sade hon.

”Var är Pixie?” det var Justins röst.

”Hon är i duschen. Skall jag hälsa något till henne?” frågade hon.

”Nej, jag kan vänta.” svarade han.

När jag kom ut från badrummet klädd i bara handduk satt Justin på sängen klädd i lila kostym. Jag såg förvånat på honom.

”Vill du följa med på en gala med mig? Snälla.” bad han och steg upp från sängen.

”Visst.” log jag. ”Men vad skall jag ha på mig?”

”Den här.” sade han och räckte mig en stor vit låda med blått siden snöre runt.

Jag tittade fundersamt på honom men tog emot lådan. I den låg en underbar, kort, lila klänning.

”Wow, den är underbar!” utbrast jag.

”Jag hoppades på att du skulle gilla den.” sade han.

”Jag älskar den!” utropade jag och klädde på mig den och Diana hjälpte mig locka mitt hår och sedan sminkade hon mig innan jag drog på mig ett par silvriga klackskor.

När jag om ut hämtade en limousin oss som tog oss till galan.

Maria Courtney-Mcpherson's perspektiv:

Jag bläddrade genom kanalerna på TV och stannade på en kanal där det visade från en gala i New York. Det var Justin Bieber och... Tjejen. Justin hade äntligen hittat henne, nu hade tänkte han inte på tjejen vid namn Savannah längre utan nu hade han hittat sin sanna kärlek Pixie Charlotte. Vad romantiskt tänkte jag.

”Mamma, när är det mat?” frågade Lachlan otåligt.

”Kommer strax älskling.” sade jag när Emma hoppade upp i soffan bredvid mig.

”Vad ser du på?” frågade hon.

”Ingenting, mamma har bara en sak hon måste göra först innan hon kommer och ger mat åt er.” log jag innan jag försvann in i sovrummet, slog på datorn och in på ett flygbolag för att beställa en flygresa från Melbourne till New York.

_________________________________________________________________________________________________

Långt kapitel!

Vem tror ni Maria är och varför beställer hon flygbiljetter till New York?

Kommentera.

 Detta har hänt:

”Jag lovar!” sade jag och kramade om henne och torkade några tårar då Andreas dök upp i dörröppningen som tittade förvånat på oss.

”Ta hand om varandra, du har valt en bra tjej, Andreas.” log Chamille och torkade några tårar.

Efter besöket så kände jag mig så nere så jag åkte på en fest till en Ashley. Ashley mötte mig direkt och Newada var henne direkt i hälarna.

”Tjena.” log jag och kramade om dem.

”Tja.” log båda två.

Jag gick raka vägen till baren och började dricka då Colin dök upp. Han var redan stup full.

”Jag är så redo att bli av med min oskuld ikväll!” utbrast Colin.

Efter en hel del starka drinkar hamnade jag i säng med Colin. Jag var riktigt full och minns inte riktigt vad som hände.

Det enda jag minns var att kläderna åkte av och att jag sugit av Colin och att vi sedan luggit med varandra.

________________________________________________________________________________________________

När jag vaknade, låg jag bredvid någon. Jag sträckte på mig och vände på mig och kunde se blont, rufsigt hår. Killen låg på mage, utan täcke på sig, naken. Vilket jag också var.

”Fan.” mumlade jag och kunde skymta Colins ansikte.

Jag reste mig upp med täcket runt mig och sökte upp mina kläder och klädde på mig, tvättade bort sminket och väckte upp Colin.

”Colin?” viskade jag.

”Pixie?” frågade han trött och såg förvånat upp på mig, sedan märkte han att han var naken och drog täcket om sig. ”Vad hände?” frågade han.

”Vi låg med varandra.” mumlade jag.

”Va? Fan. Okej... Jag som skulle vänta på rätt tjej, inte för att du inte... Äum, jag menar...” sade han nervöst.

”Colin? Ta det lugnt okej? Jag vet vad du menar, detta var inte något jag strävat efter heller, vi glömmer det och lägger det bakom oss okej?” frågade jag.

Han nickade. ”Ja.”

”Okej. Här.” sade jag och kastade hans kläder till honom.

Han log. ”Tack.” sade han.

”Ses.” sade jag och log innan jag gick ut genom dörren och stängde den efter mig.

Jag gick raskt ned för trappan och var på väg mot hallen då jag fick syn på Newada som låg i en sittande ställning mot en vägg med blod rinnande längs huvudet och en stor blodpöl på golvet under henne.

”Newada?!” skrek jag och sprang mot henne och gick ned på huk bredvid henne och försökte få kontakt med henne. Hon var blå, gul slagen.

Jag lade ned Newada på golvet och ligga, drog fram telefonen ur fickan och ringde alarmcentralen.

”Larmcentralen!”

”Jag är Pixie Charlotte och en flicka har kollapsat och har blod som rinner ned från hennes huvud och är blå-gul slagen och jag får ingen kontakt med henne.” mumlade jag. ”Fan...” mumlade jag när jag kollade hennes puls. För några sekunder sedan hade hon svag puls men nu...

”Tack, har hon någon puls?”

”Hon hade för några sekunder sedan men nu känner jag ingenting!” utbrast jag.

”Ambulans och polis är på väg!” meddelade de innan de avslutade samtalet.

”Kom igen Newada!” skrek jag och började göra första hjälpen på henne.

”Vad är det för oväsen?” frågade Ashley när hon kom gående.

”Jag får inte kontakt med henne!” skrek jag.

Ashley fick syn på Newada och började gråta.

”Vakna Newada, vakna!” skrek Ashley.

Snart var ambulansen där och försökte hjälpa Newada. Det hjälpte inte, hon var borta.

När ambulansen åkte iväg hade hon en duk draget över sin kropp. Polisen började förhöra oss.

Jag besvarade frågorna, av det jag visste, när jag hittat henne och så vidare men det var allt jag visste, jag visste ju inte vad som hänt henne. När jag var på väg att gå så fick jag syn på Newadas jacka som hängde över en stol, ingen polis hade rört den ännu. Jag tog upp den och då föll en liten papperslapp ur den. Jag plockade upp den från golvet och läste den. ”I” En romersk etta.

”Vad betydde det?” frågade jag mig själv tyst, jag lade tillbaka jackan och tog papperslappen och lämnade sedan huset. Jag tog en taxi till internatet och ringde till Ethan i bilen.

”Hej Pixie.” sade han glatt när han svarade.

”Hej, skulle du vilja komma med barnen till New York idag? Justin har blivit bekräftad delad vårdnad över Mandy nu och skulle gärna träffa sin dotter.” sade jag.

”Visst. Har ledig helg från jobbet och både Mandy och Louis saknar dig jätte mycket.” sade han.

”Bra, jag saknar dem också, men vi ses ikväll då.” svarade jag.

”Ja, hejdå.”

När det blev kväll åkte jag till flygplatsen för att möta Ethan, Mandy och Louis. När jag fick syn på de små barnen som kom springande emot mig började jag gråta. Ethan bar deras väskor och jag mötte barnen och kramade om dem hårt. Efter det kramade jag Ethan innan vi tog en taxi till Justins hem.

Vi knackade på och han öppnade, när han fick syn på Mandy fick han tårar i ögonen och det såg ut som om hela han lös som en stor sol.

”Kom in.” log han och vi alla gick in.

”Hello daddy.” försökte Mandy på knaglig engelska.

”Hello Mandy.” log Justin.

Mandy kramade om Justin. Vilket fick Justin väldigt osäker innan han omfamnade Mandy. Mandy var klädd i en vit klänning och så hade hon klippt pannlugg åt sig så låg hennes långa bruna hår platt. Lika söt som vanligt. Louis var klädd i jeans och en röd skjorta och håret som var rufsat uppåt.

Jag var klädd i ett par tunna svarta tights, ett var svarta shorts, en grå mönstrad navelskjorta och en blå scarf samt ett par vita sneakers och håret var utsläppt och så var jag enkelt sminkad och en ljusgrå munkjacka knuten runt midjan.

Plötsligt knackade det på dörren och in kom Diana, hon var klädd i ett par blåa, repade jeans shorts och en senapsgul topp och en svart kofta samt ett par jeffrey campbell och håret var utsläppt.

”Hej!” utbrast jag och gick fram och kramade om henne. ”Diana, det här är mina två barn, min dotter Mandy som jag har tillsammans med Justin och min son Louis.” presenterade jag dem.

”Gud de är söta!” utbrast hon och gick fram och hälsade på dem.

”Och det här är min bästa kill kompis från Grönland, jag har känt honom sedan vi var små nämligen Ethan, Ethan, Diana.” presenterade jag dem för varandra.

”Trevligt att träffas.” log Ethan och skakade hand med Diana. Hon log.

”Ja.”

Jag tittade lite misstänksamt på Ethan, jag kände igen den där blicken, det var den han brukade ge mig.

En stund senare satt vi alla samlade runt Justins matbord med mat serverad på tallrikarna framför oss och tuggade i oss av maten.

”Så hur länge stannar ni?” frågade Diana med uppmärksamheten riktad mot Ethan.

”I ett par dagar.” svarade han och log mot henne.

Justin såg på mig när han märkte stämningen mellan Ethan och Diana och log litet och såg på dem igen. Jag höll fnittret inom mig och log mot honom.

”Mamma, ja tappa gaffel golvet.” sade Louis med avhackad grönländska.

”Mamma, tar upp den.” svarade jag på grönländska vilket fick Justin att le när jag böjde mig ned och plockade upp gaffeln, sköljde av den och räckte den tillbaka till Louis.

”Mamma, vad är det med Ethan och hon?” frågade Mandy och eftersom hon sade det på grönländska så förstod bara Ethan det. Han skrattade lätt till Mandy och skakade på huvudet.

”Farbror Ethan håller på att bli kär.” log jag.

Mandy log stort och tittade förundrat på Ethan och Diana.

Ethan log och mötte min blick. Jag blinkade åt honom medan Justin och Diana som bara förstod engelska såg förvirrade ut och försökte förstå vårt kroppspråk.

”Vad?” frågade Diana.

”Jag berättar sedan.” log Ethan mot henne.

”Okej.” log hon misstänksamt.

Jag mötte Justins blick som tittade lite förvirrat på mig. Jag skakade lätt på huvudet och log mot honom. Han besvarade leendet.

”På samma sätt som Ethan och hon ser på varandra ser mamma och pappa på varandra.” sade Mandy på grönländska.

Jag tittade på Mandy med stora ögon och blev knallröd om kinderna. Ethan sneglade mot oss och tittade på mig sedan började han småskratta.

”Det är riktigt irriterande när jag inte förstår vad ni säger.” mumlade Diana.

Justin nickade instämmande.

”Jag berättar senare.” mumlade jag till Justin innan jag började plocka bort tallrikar från bordet. Då telefonen ringde. Jag tog upp telefonen. I rutan lyste Jays namn. Jag hade talat med Jay en gång och då var det för att Colin hade tappat sin telefon så för att nå Colin kunde jag använda mig av Jays nummer, kanske Colin hade tappat sin telefon igen.

”Hallå?” frågade jag.

Jag hörde någon hulka.

”Är det här Pixie Charlotte?” frågade någon.

”Ja.”

”Det är Jay, Colins vän, jag är ledsen men Colin har blivit skjuten, han är död.” hulkade Jay.

”Vad?” flåsade jag. Jag tog stöd av diskbänken, alla tittade på mig.

”Det är sant, någon skjöt honom, du skall komma till polisstationen.” hulkade han igen.

Jag lade handen för munnen i chock.

”Jag kommer.” svarade jag.

”Jag måste gå, Justin och Ethan ta hand om barnen, okej?” sade jag.

De nickade oroligt.

Justin följde mig till dörren.

”Pixie vad har hänt?”

”Först blev Newada skjuten och nu blev Colin det.” mumlade jag innan jag rusade ut genom dörren.

Maria Courtney-Mcpherson's perspektiv:

Jag gick av och an i vardagsrummet och muttrade.

”Maria älskling, skall du inte komma och lägga dig?” frågade Lloyd innifrån sovrummet.

Våra barn, Lachlan åtta år, Emma sex år och Fabian tre år, hade redan gått och lagt sig.

”Jag kommer!” meddelade jag och fortsatte stampa omkring av och an i vardagsrummet.

Jag gick och kokade en kopp hett té och gick och satte mig ute på verandan och drack av téet. Jag suckade. Det hade varit mer än tio år sedan jag talat med mina föräldrar senast och att tala med dem idag hade inte varit något lugnande precis, det hade varit ett helvete.

”Maria gumman, kom in och lägg dig nu.” försökte Lloyd igen.

Jag mötte hans blick.

”Okej.” sade jag och log när han böjde sig ned och kysste mig på läpparna innan vi gick in igen.

_________________________________________________________________________________________________

Nu är det några ynka kapitel kvar innan det blir fullständigt kaos. Vad tycker ni så här långt och vem tror ni att den där Maria är egentligen?

Kommentera.