Detta har hänt:

”Vad heter hon?” frågade jag.

”Det märker du nog när du träffar henne.” sade hon med ett hånfullt leende på läpparna.

Jag rynkade ögonbrynen. Vad menar hon?

”Hur ser hon ut då?” frågade jag sen.

”Det märker du sen. Tro mig.” log hon med ena ögonbrynet höjt.

Detta började bli lite skrämmande. Vad hade Stacey i baktankarna? Och vem hade hon anlitat att bli min nya privata handledare för rehabilitering. Jag visste inte vad hon hette och jag visste inte hur hon såg ut men jag skulle känna igen henne när jag såg henne? Då måste det vara någon som jag känner. Men vem som inte kommer härifrån och skall börja New York University skall jag känna? Detta började bara bli underligare och underligare...

_____________________________________________________________________________________________________

Pixie Charlotte's perspektiv:

Jag ruskade yrvaket på huvudet när väckarklockan ringde. Jag stängde av den. Klockan var halv sex på morgonen, idag var det den berömda dagen.-Årets största fest! Jag släpade mig ur sängen, drog på mig mina spända joggingbyxor och sedan en spänd topp, sockor och sedan mina joggingskor. Sedan tog jag hörlurar i min iPod och nycklarna med mig och sedan gav jag mig iväg ut och jogga. Jag joggade några kvartér och ned till parken. Då hörde jag gnyenden från buskarna. Jag gick försiktigt ditåt och böjde mig ned. Jag böjde en kvist åt sidan av busken och där låg en kull med hundvalpar. Ingen vuxen. Bara valpar. Jag plockade upp en av dem. Innan jag försiktigt lade den ned tillbaka. De var så små. De måste vara nyfödda. Jag väntade ett tag på en bänk en bit ifrån på att mamman skulle återvända. Men ingen mamma. Då gick jag tillbaka och bar upp valparna i min skjorta. De var fyra stycken. Jag joggade hem tillbaka och satte mig i bilen och körde till en kennel där jag gav bort tre av valparna men den sötaste och gulligaste av dem alla behöll jag. Sedan åkte jag hem. Klockan var halv sju när jag svängde in på gården tillbaka. Jag tog hundvalpen i famnen och så gick vi in tillsammans i huset. Barnen hade alltid velat ha en hund men jag hade sagt att det var för dyrt men detta tillfälle var perfekt. Du får heta Chaz, tänkte jag. Jag lät valpen sova på soffan medans jag gick för att duscha. När jag duschat klart klädde jag på mig ett par jeans och en vit skjorta. Sedan gick jag för att väcka barnen. Först väckte jag Mandy.

”God morgon gumman.” log jag.

”Jag orkar inte stiga upp.” mumlade Mandy.

”Jag har en överraskning i vardagsrummet. Klä på dig så går jag och väcker Louis och så får ni se er överraskning.” sade jag och såg hur hennes ögon började stråla som solar. Hon flög ur sängen och började klä på sig medan jag gick och väckte upp Louis.

Snart hade båda två klätt på sig och så gick vi tre till vardagsrummet så de skulle få se överraskningen. Och deras ögon när de såg valpen, de började jubla och skratta av lycka.

”Vad heter den?” frågade Mandy.

”Chaz, det är en pojke.” sade jag.

”Du är så fin Chaz.” log hon och båda två klappade om den söta golden retriver valpen.

Justin Bieber's perspektiv:

Jag hade kommit hem från sjukhuset och när jag öppnat dörren till lägenheten så hade tre stycken horor suttit i mitt rum och rökt hasch i underkläder. En av dem, en med långt-blont-lockigt hår hade kommit fram till mig och knäppt upp sin bh framför mig och så gav hon mig fimpen och lät mig röka. Jag tog in några djupa andetag och snart började det suddas. Hon drog mig längre in i rummet och de började slita av mig mina kläder och så ledde de mig till sovrummet där jag föll ned på sängen, de klädde av sig sina kläder och snart hade vi en fyrkant. Jag föll in i sexet och tänkte inte mig för.

När jag vaknade följande morgon låg de runt omkring mig jag i mitten av den blonda och den med kort snaggat rött hår och i fotändan låg hon med brunt hår som slutade vid axlarna. Jag kände mig svettig och jag visste att jag gjort ytterligare ett misstag. Då hörde jag en telefon som ringde ute i vardagsrummet. Jag släpade mig upp ur sängen, klev över tjejerna och öppnade försiktigt dörren och klev ut i vardagsrummet. Sökte upp telefonen som ringde. Den låg på matbordet. Det var Staceys mobil, hon måste ha glömt den här.

”Hallå? Vem är det?” frågade jag men hes morgonröst.

”Ursäkta, är detta inte Stacey Donald?” frågade tjejen som lät så utländsk man kunde låta.

”Jo, nej, eller jo, det är hennes mobil men hon måste ha glömt den här.” mumlade jag och ångrade mig att jag lät så dum.

”Haha, okej.” skrattade hon ett underbart klingande skratt. ”Så vem är det här egentligen?” frågade hon.

”Jean Michael. Hennes pojkvän.” Men ångrade mig att jag ljugit sekunden efter.

”Okej trevligt att höra av dig.” sade hon artigt. ”Kan du be Stacey ringa mig när hon har tid?” frågade hon sedan. Hon hade en sådan vacker röst, fastän hon bara pratade så var den så underbart förtrollande vacker.

”Visst, vem skall jag hälsa ifrån?” frågade jag. Ihopp om att få veta vem det var.

”Charlotte.” svarade hon.

”Okej, tack.” mumlade jag. ”Det här, jag är inte Jean Michael, jag är Justin Bieber.” mumlade jag sedan.

”Tro mig, jag vet det, jag kan din röst.” sade hon med ett klingande, underbart skratt igen.

”Jag har gjort några stora misstag, som jag ång...” mumlade jag innan jag föll till golvet.

”Hallå? HALLÅÅÅ? HALLÅÅÅ JUSTIN??!!!” var det sista jag hörde.

När jag vaknade igen låg jag på sjukhus.Min mamma satt vid min sida.

”Justin, detta måste få ett slut.” mumlade hon när hon såg att jag öppnat ögonen. De var rödkantade av all gråt.

”Förlåt mamma...” började jag men hon avbröt mig.

”Jag har hoppats att du skall bli okej och börja med rehabilitering, men nej...” började hon då jag avbröt henne.

”Hur kom jag hit?” frågade jag.

”Det var någon som du talade med i telefon som hörde att någonting var fel så hon ringde 911 direkt.” svarade mamma.

Tjejen som jag inte visste vem var hade räddat mitt liv. Jag borde ringa och tacka henne.

Då kom Stacey in genom dörren. Hon hade rödgråtna ögon, sönderbiten underläpp, våta kinder och trassligt hår.Hon såg förskräcklig ut.

”Jag skall lämna er ifred.” mumlade mamma och gick ut.

När hon gått kom Stacey fram till sängen och slog mig hårt på kinden.

”Hur kunde du göra så här mot mig?!” skrek hon.

Jag bet mig i käken.

”Du kunde ha dött!” skrek hon. ”Tur att hon hann ringa i tid.”

”Vem är den där Charlotte egentligen?” frågade jag.

”En tjej med ett underbart hjärta.” svarade Stacey.

”Hon hade iallafall en underbar röst.” sade jag.

Stacey mötte min blick.

”Va?” frågade hon.

”Hon har ett underbart vackert klingande skratt också.” mumlade jag.

”Du ska nog inte...” började hon.

”Vadå?” frågade jag.

”Äsch, ingenting...” svarade hon.

Jag gav henne en kort blick innan hon steg upp för att gå.

”Tack...” sade jag.

Hon vände om sig och såg på mig.

”För vadå?” frågade hon.

”För allt. Du har alltid varit där och stöttat mig.” sade jag.

”Justin, du har klarat av mycket själv. You just need to believe in yourself. Right?” frågade hon med ett leende.

Jag nickade.

Pixie Charlotte's perspektiv:

Telefonen ringde och jag plockade snabbt upp den i hopp om att det skulle vara Stacey men det var Tiffany.

”Tja, bruden. Vad sätter du på dig idag?” frågade Tiffany glatt.

”Någon kjol och någon snygg skjorta eller någon klänning. Själv då?” frågade jag nervöst.

”En klänning antar jag.” sade Tiffany. ”Måste se sexig ut så man får Laurent i säng ikväll på festen!” skrattade Tiffany.

Jag försökte få mitt skratt att låta äkta men det lät mer som en kråka.

”Vad är det? Du låter nervös? Är du rädd för att du inte skall få Ross i sängen i kväll eller?”

”Nä, det är aldrig ett problem utan det är något helt annat.” jag undvek att berätta vad det var för min bästa kompis. Vad duktig jag är alltså.

Då pep det i telefonen och Staceys namn lyste i displayen.

”Tiffany vi får prata sedan, måste gå.” sade jag snabbt och lade på och svarade åt Stacey.

”Hallå, Stacey?” frågade jag oroligt.

”Han mår bättre han ligger på sjukhus och han mår bättre. Han kommer nog må bra imorgon. Kan inte fatta att han gjorde det igen. Tack och lov att du hann ringa.” flämtade Stacey.

”Huh, ville ju inte att han skulle dö. Borde jag komma tidigare?” frågade jag.

”Det är inte nödvändigt. Du kommer ju om en vecka. Jag kan se till att han håller sig vid liv tills du kommer.” sade Stacey.

”Okej.”

”Vet du, Justin sade att han tycker att du har en fantastiskt underbart vacker röst och ett vackert klingande skratt.” skrattade Stacey.

”Sa han det?” frågade jag.

”Jep.” svarade hon.

Jag skrattade.

”Men vi ses om en vecka.” sade jag.

”Jo, ses.” sade hon och samtalet var avslutat.

Då dök Ross upp i dörröppningen.

”Tja.” sade han och lutade sig framåt och kysste mig.

”Hej.” log jag efter kyssen.

”Kom, du får hjälpa mig att välja vad jag skall ha på mig ikväll. Något riktigt sexigt.” log jag och blinkade till Ross.

Ross log och följde efter mig in i sovrummet för att kolla på kläder.

Det skulle bli en intressant kväll.

 ___________________________________________________________________________________________________

Kapitel 34, skriver på 35 vet inte när det kommer upp. Får se:)

K O M M E N T E R A ! ! !

#novell #ayearwithoutrain #justindrewbnoveller #justinbieber #selenagomez

Detta har hänt:

Justin kom gåendes in genom dörren och jag knäppte snabbt av programet jag såg på. Det var en insamling för världens barn som Pixie Charlotte höll. Jag hade kollat upp henne hela tiden och över allt stod det samma sak om henne. Modell, sångerska, skådespelerska och bla bla bla. Men nu när jag sett denna insamligen och hon berättade om sig själv och två personer som talat för henne, alla sa samma sak. Hon var en fantastisk person med ett stort hjärta. Alla verkade älska henne och hon hade gått genom exakt samma sak som Justin kanske till och med värre i vissa fall. Det skulle vara perfekt om hon skulle kunna ta hand om Justin och leda honom rätt. Jag måste få tag på henne. Men än så länge ville jag inte säga någonting till Justin om detta.

”Vad tittar du på?” frågade Justin och slängde sig ned i soffan bredvid mig.

”Inget, någon tråkig såpa bara.” svarade jag enkelt.

Justin ryckte på axlarna och gick därifrån.

Pixie skulle vara perfekt för att hjälpa in honom på rätt väg igen. Nu behöver jag bara få kontakt med henne...

__________________________________________________________________________________________________

Pixie Charlotte's perspektiv:

”Mamma, jag känner mig inte så bra idag...” mumlade Mandy.

”Gör du inte?” frågade jag med en sådan typisk mamma röst.

Hon skakade på huvudet.

Jag lade handen på hennes panna.

”Du är faktiskt lite varm. Låt mig mäta febern på dig.” sade jag och hämtade feberterometern.

Ungefär 30 sekunder senare ringde den och i rutan stod det: 37,8*

”Jaa-a gumman, du får nog bli hemma från dagiset idag.” sade jag.

Hon såg lite sorgset på mig medan jag gick ut i köket för att hämta min mobil för att ringa dagiset och säga att Mandy stannade hemma idag.

”God morgon mrs. Winslet. Pixie Charlotte här. Jag ville bara säga att min dotter Mandy har feber så hon kommer inte idag.” sade jag artigt.

”God morgon mrs. Charlotte. Okej, jag skriver upp det, tack för att du meddelade det.” sade hon artigt tillbaka.

”Tack själv, trevlig fortsättning på dagen.” sade jag.

”Det samma.” sade hon och så var samtalet avslutat.

Jag gick in till Mandys sovrum igen för att berätta att jag ringt mrs. Winslet.

Sedan gick jag för att väcka upp Louis och sedan var det dags att fixa morgonmål. Jag stekte ägg och bacon samt så kokade jag mannagrynsgröt. Då telefonen ringde.

”God dag. Är detta Pixie Charlotte?” frågade en kvinnoröst som jag inte kände igen och hon talade amerikansk engelska.

”Ja.” svarade jag. ”Vem är du?” frågade jag sedan.

”Mitt namn är Stacey Donald. Jag såg din penga insamling igår. Jag hörde vad goda saker folk sa om dig. Jag är en god vän till Justin Bieber. Han har det väldigt jobbigt just nu och jag undrar ifall du skulle kunna komma hit och hjälpa in honom på rätt väg han skulle verkligen behöva det. Han mår inte alls bra. Han drogar tjugofyra timmar om dygnet och dricker alkohol utan slut. Jag försöker tala vett i honom men det går lika dåligt som att försöka lära en gammal häst att sitta. Så skulle du snälla kunna hjälpa mig? Du får betalt.” bad hon som tydligen hette Stacey.

”Först och främst, så vill jag inte ha pengar men jag hjälper gärna till. Jag vet hur svårt det är att klara allt detta. Men hur har du tänkt att jag skulle ta mig dit? Och vet han om att jag kommer att hjälpa honom?”

”Jag betalar resan åt dig så att du kan ta dig hit och nej han vet inte om att du kommer att hjälpa honom.” svarade hon.

”Som jag sa, jag vill inte att du betalar någonting, jag kommer att gå på New York University i höst så då kommer jag till New York. Då är jag i USA.” sade jag.

”Okej bra, vi får höras mer sedan måste gå tillbaka till Justin nu han ligger väll och drogar någonstans igen.” sade hon.

”Okej, du. Håll allting ifrån honom och lås in honom i ett rum och hämta bara mat då och då så på börjar han avvänjning iallafall så sköter jag resten sedan.” sade jag.

”Tack. Hälsa dina barn.” sade hon och samtalet var avslutat.

Wow, skulle jag få bli Justins privata ”avvänjare” från droger och alkohol så alla hans fans skulle få sin gamla Bieber tillbaka. Men han kan bli riktigt arg också med tanke på att jag ser exakt likadan ut som Savannah gjorde. Men det är också en terapi, gissar jag.

Justin Bieber's perspektiv:

Jag hörde hur Stacey samtalade med någon i telefon så jag passade på att söka fram någon drog som jag gömt. Snart hade jag hittat vad jag letat efter och var snabb med att stoppa det i munnen. Sekunder senare dök Stacey upp.

”Justin vad har du i munnen?” frågade Stacey smått irriterat.

Jag öppnade munnen på vidgavel för att visa sedan stängde jag den igen.

”Spotta ut!” uppmanade hon.

Jag skakade på huvudet och svalde.

Då var Stacey snabbt framme och smällde mig fullt på kinden. Det gjorde riktigt ont.

”EN GÅNG VAR DET DU SOM RÄDDADE SAVANNAH FRÅN DETTA, FRÅN ATT DÖ! EN SOM JAG VAR GLAD ÖVER ATT SAVANNAH HADE I SITT LIV! EN SOM SKÖTTE OM OCH TOG HAND OM HENNE, VARJE SEKUND AV HENNES LIV! JAG ÄLSKADE DIG FÖR DET DU GJORDE FÖR HENNE! FASTÄN SAVANNAH DOG SÅ TRODDE JAG VERKLIGEN INTE ATT DET SKULLE GÅ SÅ HÄR FÖR DIG JUSTIN DREW BIEBER-SUPERSTJÄRNAN! SOM ALDRIG GJORDE NÅGONTING FEL SOM FANNS DÄR FÖR ALLA OCH FAMILJEN VAR DET SOM BETYDDE MEST! VAD BETYDER MEST FÖR DIG NU?! ALKOHOL, DROGER, OCH ALLA MÖJLIGA OLIKA ÄMNEN! VAD BETYDER DETTA?! JO, DU LOVADE DINA FANS PÅ TWITTER DYRT OCH HELIGT ATT DU FORTFARANDE VAR KIDRAUHL, BARA LÄNGRE. MEN DEN KIDRAUHL FANSEN KÄNNER TILL TAR VÄLL INTE DROGER ELLER?! JAG ÄLSKADE DIN MUSIK OCH DITT BETÉENDE HUR DU FICK ALLA ATT KÄNNA SIG TRYGGA! MEN DU HAR SATT SIG SJÄLV IN I DETTA OCH DU KOMMER INTE UT DÄRIFRÅN! DU BEHÖVER HJÄLP! REHABILITERING ÄR DET SOM DU KOMMER ÅKA TILL NU OCH FÖRSÖK INGENTING ANNAT MED NÅGRA URSÄKTER! JAG FÖRSÖKTE OCH JAG HAR HITTAT EN PERFEKT HANDLEDARE ÅT DIG SOM KOMMER TA HAND OM DIG NU! PUNKT SLUT!” skrek hon. Hon var ursinnig och varje ord hon uttalade tog mig hårt. Jag hatade mig själv för att jag satt mig in i detta och jag vet att jag behöver hjälp. Men jag ville inte ha den och ifall det var en sådan där-jag tycker synd om dig hjälp så avstår jag hälst. Jag ville ha någon som är hård och elak mot mig men samtidigt ödmjuk. Men såna personer finns bara i drömmar. Stacey var inte ödmjuk hon var bara sträng, hård och övertalande men inte tillräckligt för mig. Väldigt synd faktiskt.

”Snälla Stacey lämna mig inte... Du är den enda som inte lämnat mig ännu.” mumlade jag tyst med gråten i halsen. Ingen aning varför jag höll på att börja gråta den där klumpen i halsen bara fanns där. Irriterande och försvinner inte.

”Nej Justin... Jag har redan övergett dig. Det gjorde jag den dagen som jag åkte hem. Jag kom tillbaka för Savannahs skull och försökte hjälpa tillbaka dig på rätt väg. Men bara för Savannahs skull. Om hon hade sett dig nu skulle hon verkligen varit besviken. Jag åker hem om en månad och handledaren som kommer att hjälpa dig kommer resande hit, för hon är den bästa någonsin. Hon bor inte i amerika utan långt härifrån. Hon kommer hit om ungefär en och en halv vecka. Själv kommer hon att gå i skola i New York University också. Därför tyckte jag att hon var perfekt.” sade Stacey med en kall ton i rösten.

Jag måste sätta mig ned för benen började bli allt svagare efter tabletten av droger. Huvudet började gå runt och snart blev allt svart.

När jag vaknade låg jag på soffan med en filt över mig och lägenheten var tom. Då började tårar rinna obarmhärtigt ned längs mina kinder och det slutade inte, de bara fortsatte och fortsatte rinna. Jag hulkade till och tyckte synd om mig själv något som egentligen vore oacceptabelt för min del. Jag kröp i hop i filten och lät tårarna rinna. Sedan måste jag ha somnat. För när jag vaknade var det mörkt ute. Jag vände på mig för att kolla var klockan var. Strax över ett på natten. Jag fumlade mig upp ur soffan, sträckte på mig och drog på mig skorna och gick ut för att ta en promenad.

När jag gått ett par kvartér. Dök ett pojkgäng upp. De omringade mig och började skrika hotfulla saker.

”Tja, BögBiever. Hur går det med brudarna? Raggat upp några på sistone?” ”Har du tonerna som babyborn fortfarande?” ”Låt höra då Biever, har du drogat och druckit mycket på sistone?” ”Vet du att sång går ut på att sjunga inte skrika?” ”Hahahahahhaha.” ”Bög.” ”Biever.” ”Bäver.”

Då kände jag hur tårarna förvandlades med ilska och jag flög på en av killarna. Vilket jag absolut inte borde ha gjort för då flög resten av killarna på mig och allt blev mörkt.

När jag vaknade igen låg jag på sjukhus. Stacey stod vid dörröppningen.

”Bra du vaknade, då kan jag gå.” sade hon iskallt. Hon var tydligen väldigt arg på mig.

”Förlåt.” mumlade jag tyst.

”Du vet läkaren frågade om du tagit något och jag svarade nej, inte vad jag vet. För det syntes inte att du tagit något i ditt blod.” sade Stacey.

”Tack.” mumlade jag.

”Ja, jag skall väll ta vara på de sista gångerna jag hamnar rädda dig. Du vet snart har du en ny tjej här som hjälper dig dagligen och ser till att du blir ren. Jag kommer och hälsar på dig sedan när du blivit ren, för du behöver verkligen hjälp.” sade hon och kom gåendes emot mig och satte dig ned på en pall vid min sida.

”Vad heter hon?” frågade jag.

”Det märker du nog när du träffar henne.” sade hon med ett hånfullt leende på läpparna.

Jag rynkade ögonbrynen. Vad menar hon?

”Hur ser hon ut då?” frågade jag sen.

”Det märker du sen. Tro mig.” log hon med ena ögonbrynet höjt.

Detta började bli lite skrämmande. Vad hade Stacey i baktankarna? Och vem hade hon anlitat att bli min nya privata handledare för rehabilitering. Jag visste inte vad hon hette och jag visste inte hur hon såg ut men jag skulle känna igen henne när jag såg henne? Då måste det vara någon som jag känner. Men vem som inte kommer härifrån och skall börja New York University skall jag känna? Detta började bara bli underligare och underligare...

 __________________________________________________________________________________________________

Nu är jag på skriba läger. Och detta inlägg är tidsinställt! Hoppas ni gillar det och som sagt har jag börjat på nästa kapitel men fick det inte klart innan lägret så jag skall försöka få upp det på lördag när jag kommer hem eller på måndag:) #justinbieber #novell #justinbiebernovell #justindrewbnoveller

K O M M E N T E R A ! ! !

Nu har jag tidsinställt ett inlägg till tisdagen klockan 12. Så då kommer inlägget att publiceras här. Har varit borta så har inte kunnat publicera något inlägg och imorgon åker jag på skriba läger, konfirmeras på söndag så är borta ända till lördagen. Jag har börjat på nästa kapitel och det kommer upp antingen på lördag ifall jag skulle hinna skriva färdigt det då beror på hur trött jag är annars skall jag försöka få upp det på måndagen. Ja, det var det för nu.

Har ni förrästen hört att det verkar som om Jelena is back? Again... Men jag stöttar det urgulliga paret till 100%!

Så tisdagen den 9.7 kl.12:00 publiceras kapitel 33-He needs help...NOW!

#novell #justinbieber #justindrewbnoveller

/Emmie