Detta har hänt:

”Hej.” sade jag.

Justin vände på huvudet och mötte min blick.

”Hej. Trodde du var sur på mig.”

”Det är jag men Justin snälla gör mig en tjänst, av allt jag hjälpt dig med snälla.” bad jag.

”Beror på vad.”

”Att du låter henne tala, ett samtal, bara ett samtal, sedan gör du som du vill.” fortsatte jag.

”Nej.”

”Varför? Vad är det du är så rädd för?” frågade jag.

”För att... Hon är... Pixie, Savannahs dubbelgångare.”

”Ett samtal Justin, det kan vara nyckeln till att komma över Savannahs död.”

Justin mötte min blick med tårar i ögonen. Det var en sårbar syn.

”Okej...Ett samtal.” sade han.

__________________________________________________________________________________________________

Pixie Charlotte's perspektiv:

Klocka ringde tidigt. Eller nej, det var inte väckarklockan det var telefonen som ringde. Jag böjde mig efter telefonen och svarade yrvaket.

”Hallå?”

”Hej, det är Justin Bieber, är det Pixie Charlotte?”

Jag vaknade genast till.

”Ja.”

”Ursäkta ifall jag väckte dig... Men jag pratade med Stacey och hon insisterade att jag skulle låta dig prata.” mumlade Justin.

Jag höjde ögonbrynen fast jag var medveten om att han inte såg det.

”Och vad tycker du om den saken om att träffa mig igen?” frågade jag.

Jag märkte att han inte varit beredd på den frågan.

”Jag vet inte. Men kan du möta mig vid Starbucks klockan ett?” frågade han.

”Visst.” svarade jag.

Sedan hoppade jag i duschen, drog på mig ett par jeans och en vit skjorta och plattade mitt långa bruna hår. Sedan en lätt sminkning sedan packade jag allting och checkade ut från hotellet. Sedan tog jag en taxi och sade New York University och så körde den mig dit. Jag tog min packning och gick fram till anmälningsbyrån och anmälde mig att jag anlänt. Först imorgon började skolan här. Jag fick mitt rums nummer som var 237 som låg på tredje våningen. Så jag tog min väska gick till hissen och tryckte på nummer 3. Så åkte hissen upp dit och jag steg av. Man märkte genast att det var tonåringar som bodde där för det flög bollar tvärs över gången, hög musik spelades och folk stod i olika hörn och samtalade. Men när jag kom genom gången med min väska dragandes efter och min handväska över axeln stannade allt upp och alla såg långt på mig. Alla kände igen mig. Men inte som Pixie Charlotte utan som tjejen som ser exakt likadann ut som Savannah Courtney,Justin Biebers döda flickvän hette. Snart kom jag fram till rum 237 och tryckte in nyckeln i låset, vred om och dörren gick upp. Där inne stod en tjej och bäddade sin säng. Jag drog in min väska efter mig och stängde sedan dörren efter mig. Tjejen vände sig om och jag mötte en tjej i långt vackert brunt hår, bruna ögon och ett stort leende på läpparna. Men det blev en aning svagare när hon fick syn på mig. Men hon tvekade inte utan gick rakt emot mig och lade fram handen och sade sitt namn.

”Diana TayTey.” sade hon och log.

”Trevligt att träffas, Pixie Charlotte.” svarade jag med ett leende.

Hon nickade men betracktade mig begrundande.

”Du ser...Bekant ut.” sade hon.

”Gör jag?”

”Ja... du ser lika ut som Savannah Courtney.” sade hon.

”Ja jag vet.” svarade jag.

”Trevligt att vi ska vara rumskompisar.” log Diana.

”Självklart.” svarade jag med ett leende.

Sedan plockade jag fram mina sängkläder och bäddade min säng och Diana avslutade sin bäddning av sin säng medan vi småpratade med varandra.

Snart var klockan halv ett och jag tog min handväska och lämnade rummet och internatet. Sedan en taxi till Starbucks.

Jag väntade där cirka tjugo minuter där efter ett innan han äntligen dök upp. Inte ursäktade han heller för att han var sen utan satte sig bara ned vid ett bord och beställde en kaffe.

”Justin... Varför kom du ens? Du vet lika väl som jag att detta inte är någon idé.” mumlade jag.

Han mötte min blick men han fällde ner den ganska snabbt igen. Han hade på sig ett par svarta jeans, vit t-shirt och en skärmmössa på huvudet.

”Men Stacey ville att...”

”Hon ska inte behöva bestämma över dig Justin. Det är vad du själv vill.” sade jag.

Justin rynkade ögonbrynen och funderade en stund så sa han.

”Ett samtal, sedan väljer jag hur jag gör.” sade han.

”Säkert?”

”Ja.”

”Okej...”

Det var tyst i några sekunder innan jag fortsatte.

”Mian föräldrar var väldigt unga när jag föddes, pappa 18 år och mamma var 17 men min mamma led av en sjukdom som betyder att om man förlorar en del blod så kan man börja lida av andra sjukdomar eller till och med dö. Så vid födseln när mamma födde mig så, ingen visste om att hon hade denna sjukdom förutom hon själv och hon visste vad riskerna var men hon ville inte berätta det för någon för då skulle de inte tillåtit henne att bli gravid. Så vid födseln förlorade hon så mycket blod att hon dog. Min pappas hjärta brast mitt itu. Men han valde att ta hand om mig iallafall. Vid femårs ålder så började min pappa droga. Han gjorde det för att han irriterades på mig och att jag var så lik mamma. Så han drogade, slog, sparkade mig så jag förstod det som om det var så man skulle göra eftersom jag växt upp till en pappa som drogade jämt. Det fortsatte på samma sätt och när jag nyss fyllt tretton år så var jag på en fest jag drogade mycket själv då. Jag skolkade och hade urdåliga betyg. Men iallfall så var jag på den där festen och jag var väldigt hög och full så jag föll isäng med en kille som var på festen så jag förlorade min oskuld där. Jag fortsatte mitt missbruk men märkte att på mornarna kräktes jag mycket och mådde illa. Så jag tog ett graviditetstest. Det visade positivt. Vilket betyder att jag var gravid. Så kom det svåraste beslut i mitt liv ta abort-få fortsätta med droger, eller behålla barnet och sluta med droger. Jag valde det andra. Men när min pappa fick reda på att jag var gravid och skulle behålla barnet så övergav han mig. Så jag hamnade flytta in hos min moster. Hon satte mig på avvänjning för drogerna och hjälpte mig genom graviditeten och så började jag satsa allt på skolan istället. Som 13 år och 11 månader födde jag en underbar dotter som jag döpte till Mandy...”

”Så du har en dotter?” frågade han. Under hela historien så här långt så hade han suttit som en hök och stirrat och lyssnat på mig. Vilket jag uppskattade otroligt mycket.

”Ja.” log jag.

Han nickade sakta. ”Vill du ta en promenad?” frågade han sedan.

”Visst.” svarade jag och så lämnade vi Starbucks och gick till parken.

”Sedan då?” frågade han.

”Jag lade ned all min tid på min dotter Mandy så hon skulle få en så bra uppväxt som möjligt. Jag studerade och fick jobbet som sångerska. Mina vänner fixade en sexton års fest åt mig så jag var där medan Mandy var hemma med min moster. Men på väg hem från festen blev jag överrumplad av en kille. Han tvingade mig att ha sex med honom och jag belv innåtdragen av det och vågade inte berätta för någon vad som hänt. När jag vågade berätta för moster om det var det försent att ta abort och jag tvingades föda ut barnet. Som 16 år och nio månader födde jag en underbar son. Som jag döpte till Louis...”

”Så du har en son också?” frågade han.

”Ja.” svarade jag.

”Wow. Du är så stark.” svarade han. Han verkade själv vara oberedd på att säga så för han verkade osäker över det.

”Tack.” log jag. ”Efter det, studerade jag mig vidare, fick skådespelar och modell jobb också så nu hade jag tre jobb plus skolan och två barn att ta hand om. Under allt detta fick jag en pojkvän som hette Ross Dylan. Först verkade han vara den perfekta pojkvännen. Men så snart fick jag se att det var allt annat än sant. Han var den första riktiga pojkvännen och jag var så rädd att visa mig naken för någon och han var den första jag litade på att visa mig naken för, vilket jag ångrar. Under en fest för en vecka sedan så var jag och han dit med några andra vänner. Då på festen var han otrogen mot mig. Dagen efter det kom han till hotellrummet vi skulle ha sovit i men som jag och en annan kille var i för att jag hjälpt han under hans fylla under festen. Han kom med en pistol till rummet men fick ett epilepsi attack. Han hamnade på sjukhuset men strax efter det kom han därifrån och kom till mitt hus hemma och rövade bort mig. Band fast mig naken i ben och armar på varsin sida av sängen. Han utnyttjade mig sexuellt och slog och knivhögg mig. Så om jag skulle ha haft samma sjukdom som mamma där så skulle jag ha dött. Tre dagar senare hittade de mig. Ross hamnade in i fängelse och jag på sjukhus. Tre dagar senare satt jag på ett flyg till New York. Jag skall gå i skola i New York University för där gick min mamma i skola så därför vill jag också gå där. Mina barn är inte med mig hit utan de bor hemma hos min moster. Men skall nog åka och hälsa på dem om några veckor och så kommer de och hälsar på mig någongång också.” avslutade jag.

”Wow.” sade Justin stumt medan vi gick runt omkring i parken. ”Jag trodde aldrig att en tjej som du skulle ha gått igenom så här mycket.” sade han.

”Ja... Det har inte varit lätt och det är väll det Stacey vill få dig att förstå att drogerna kan förvärra och förstöra allting. Hon vill ditt bästa.” sade jag.

Plötsligt hände det mest oväntade av allt Justin slängde armarna om mig och drog in mig i en stor kram. Han verkade själv chockad för han ryggade bakåt. ”Förlåt.” sade han snabbt.

”Nej, det är okej.” log jag.

”Vet du... Jag litar på dig med det du säger och gör jag vill att du blir min avvänjare. Jag vill göra det för mig själv, mina beliebers, dig och Savannah.” sa Justin innan han hann ångra sig.

Jag log.

”Okej, vi fick en dålig start. Men trevligt att träffas, jag är Pixie Charlotte, din privata avvänjare.” log jag.

Han log för första gången.

”Trevligt att träffas, jag är Justin Bieber.” log han.

 __________________________________________________________________________________________________

Så nu är det klart, Pixie ska hjälpa Justin. Låt mig veta vad ni tycker! Hur kommer det gå?

Kommentera.

#justinbieber #novell #selenagomez #justindrewbnoveller #ayearwithoutrain

Detta har hänt:

”Okej. Vilken dag är det?”

”Den stjätte.”

”Herregud i övermorgon reser jag till USA.”

”Tror du att det är så fiffigt att resa redan i övermorgon.”

”Ja, jag har massor av arbete att göra där och jag skall gå i NYU också.”

”Som du vill. Du är stark, du klarar det.” log Tiffany.

”Ja, och så slipper jag bort från Ross.”

”Ja.”

”Mammaaaa.” ropade Louis och kom springande med Mandy i hälarna.

”Hej, sötnosar.” sa jag. ”Gud, vad jag har saknat er.” sade jag och kramade om dem medan en ensam tår rann längs min kind.

____________________________________________________________________________________________________

Jag sprang. Jag kunde inte sluta springa han var efter mig. Jag fortsatte springa med benen blev bara mjukare och mjukare. Snart vek de sig under mig. Jag föll och föll och det slog någonting väldigt hårt mot mitt huvud och allt svartnade framför mig och snart var allting bara borta, svart.

Jag vaknade av att Tiffany ruskade om mig.

”Pixie, vakna.” sade hon.

Jag ryckte till och vackade bakåt. Jag andades hårt och började gråta.

Hon tryckte in mig i en stor kram.

”Det är okej.” mumlade hon.

När kramen avslutats så höll hon mig framför sig.

”Allt är bra nu.” tröstade hon.

Nästa dag slapp jag hem från sjukhuset och gick hem och packade för att ge mig av till USA. Jag packade några par jeans, t-shirts, munkjackor, skor och annat som var nödvändigt att plocka med sig.

Sedan gick jag ut och äta med mina barn och min moster på kvällen för att jag hamna lämna dem följande dag.

Nästa dag tog jag min resväska samt handväska med mig innan jag kramade om min moster samt mina barn innan jag lämnade huset med tårar längs kinderna, satte mig i en taxi och åkte iväg till flygplatsen. När jag kommit fram till flygplatsen checkade jag in och sedan gick de genom bagaget och sedan satte jag mig på en stol i väntan på att slippa ombord på flyget som skulle ta mig till New York. Femton minuter senare släppte de ombord passagerarna. De kollade mitt pass och sedan släppte de mig ombord. Jag letade upp min plats och satte mig ned och gjorde mig redo för en flygresa på 4 timmar och 20 minuter. Jag hade platsen längst in mot fönstret. Bredvid mig fick jag en pojke som kanske var tio år gammal och bredvid honom längst ut mot gången satt en kille i min egen ålder. På andra sidan gången satt deras föräldrar. Längst ut mot gången satt en tjej i min ålder och i mitten av dem satt deras mamma och längt in mot fönstret satt deras pappa.

”Charles, vad vill du ha?” frågade deras mamma när kioskvagnen och flygvärdinnan stod i gången efter att flyget kommit upp i luften.

”En cola tack.” svarade pojken om satt bredvid mig om tydligen hette Charles. Flygvärdinnan log och nickade innan hon räckte honom en flaska cola.

”Du då Sebastian?”frågade mamman av killen i min ålder.

”Inget tack.” svarade han.

”Du miss?” hörde jag en kvinnoröst fråga. ”Hallå?”

Jag vände mig om. ”Va?”

”Vill du ha något?” frågade hon besvärat.

”Nej tack.” svarade jag och log. Hon nickade och fortsatte att gå med vagnen skuffade framför sig.

Jag mötte Sebastians blick och han gav mig ett snabbt leende. Jag besvarade det och vände mig om.

”Du är väll Pixie Charlotte va?” frågade någon fråga. Jag vände mig om och mötte tjejen i min egen ålders blick.

”Ja.” svarade jag.

”Trevligt att träffas jag är Christianriella men alla kallar mig Christa.” log hon och lade fram handen.

”Detsamma.” svarade jag och log och skakade hennes hand. Sebastian och Charles som satt mellan oss såg besvärade ut.

”Det här är mina småbröder Sebastian och Charles.” sade hon sedan och pekade på dem.

”Jag är faktiskt bara ett år yngre än dig.” muttrade Sebastian.

”Ja, men du är min lillebror för det.” svarade hon.

”Trevligt att träffas.” sade jag och skakade hans hand. Han log till svar.

”Charles.” sade Charles och räckte fram handen.

”Trevligt att träffa dig Charles.” log jag och skakade hans hand. Han skakade den med ett leende på läpparna.

”Det här är mina äldre tvillingsystrar Gabriella och Mirabella.” sade Christa och pekade på tjejerna som satt framför mig och Charles.

”Hej.” log jag och skakade hand med dem och så hälsade de tillbaka. Gud vilken stor familj de är.

”Och slutligen lillebror Christoffer.” log Christa och pekade på babyn som låg i en babysitter i sätet framför Sebastian.

”Han är jätte söt.” log jag. Hon nickade sakta.

”Här är mina föräldrar, Anna och Tim.”

”Trevligt att träffas.” log jag.

”Detsamma.” sa båda två.

Jag och Christa disskuterade en hel del under hela flygresan och hon och Charles böt plats.

Fyra timmar och tjugo minuter senare landade flyget i en stad som jag alltid drömt om att bo i.

New York. Höga skyskrapor, mycket ljus och allt var så vackert. Det hade blivit kväll här och jag kommer inte att kunna komma in på internat förrän imorgon. Så jag skulle bo på hotell nu inatt och sedan imorgon bitti checka in på internatet. När planet landat, vi kommit ut från planet sagt hejdå till Christa och dem så tog jag en taxi till hotellet jag bokat in mig på. På vägen dit så lyste det på en stor TV skärm-Justin Biebers första konser

                                                  
                      på över 1 år! Madison

                                                  
                      Square Garden ikväll kl.

                                                  
                      21.00

Oj, nej, tänkte jag, det kommer inte att sluta väl men visst, jag måste iallafall åka dit oavsett vad och se hur han klarar sig. När jag kommit fram till hotellet checkade jag in fick en nyckel till mitt rum, letade upp det och låste upp, beundrade rummet några minuter, lämnade bagaget i rummet och lämnade hotellet, tog en taxi och åkte till Madison Square Garden. Sedan steg jag av köpte en biljett och sedan gick jag in. Sökte upp min plats och satte mig ned. Känslan av att alla glodde på mig som om jag var en utomjording gick inte att undvika. Men det var ju dessvärre inte så konstigt med tanke på att Justins döda ex hade sett exakt likadann ut som mig.

Snart började konseren. Den var bra och allt flöt på, bättre än jag förväntat mig faktiskt. Han såg trött och sliten ut med förövrigt såg det bra ut. Framtill tills en amerikansk kvinna dök upp vid min sida och frågade mig ifall jag ville bli One Less Lonley Girl. Drastiskt nog svarade jag ja. Jag följde upp efter den amerikanska kvinnan upp backstage och när han började sjunga på andra versen av låten så gick jag upp på scenen. Det var då som helvetet brakade loss. Justin fick syn på mig på avstånd, märkte ingenting tills han närmat mig. Då tvärstannade han, gnuggade ögon, tappade mikrofonen i golvet och det blev ett sådant livligt oljud. Alla i arenan höll för öronen.

”Vem är du?” frågade han medan han stod på sisådär tre meters avstånd ifrån mig.

”Jag är Pixie Charlotte. Din privata avvänjare.” svarade jag.

Justin Bieber's perspektiv:

Jag stod där förbluffad över allting. Orden denna person hade uttalat skavade någotstans i trumhinnan.

”Du sa vadå?”

”Du hörde vad jag sa.” svarade hon.

Likheten mellan henne och Savannah var otrolig. Men jag kunde inte undgå att tycka att hon var snyggare än Savannah. Vet inte varför. Snart var jag tillbaks i verkligheten igen och jag rusade ned backstage och möta upp Stacey.

”Hur kunde du?!” röt jag när jag fick syn på henne.

”Justin...”

”Låt mig få tala till punkt! Hur kunde du?! Av alla avvänjare i världen så påstår du att hon här är den bästa?! Hon är modell, ingen avvänjare! Jag trodde du brydde dig om mig men det visar ju sig att det är tvärtom. Varför vill Gud mig så här mycket skit?!” skrek jag.

Stacey såg ner i golvet och alla andra i rummet tittade på gestalten bakom mig. Jag vände mig försiktigt om. Det var förståss Pixie.

”Jag visste att det var fel att komma hit. Förlåt, ska inte störa er längre.” sade hon tyst och trängde sig förbi mig och vidare ut genom en dörr. Det verkade som om hon visste precis hur hon skulle gå.

Jag såg henne försvinna sedan mötte jag Staceys blick igen.

”Du kommer att ångra att du inte lät henne prata.” sade hon allvarligt med en stadig blick på mig. Sedan vände hon sig om och gick därifrån.

Nästa dag:

Stacey Donald's perspektiv:

Jsg visste att Justin skulle åka på en basket match idag. Det hade han alltid gjort efter att något gått snett. Så jag åkte till arenan där matchen skulle spelas. Jag visste att Justin alltid satt på sin lyckosiffra 6 så jag åkte dit och sökte upp platsen och mycket riktigt där satt han.

”Hej.” sade jag.

Justin vände på huvudet och mötte min blick.

”Hej. Trodde du var sur på mig.”

”Det är jag men Justin snälla gör mig en tjänst, av allt jag hjälpt dig med snälla.” bad jag.

”Beror på vad.”

”Att du låter henne tala, ett samtal, bara ett samtal, sedan gör du som du vill.” fortsatte jag.

”Nej.”

”Varför? Vad är det du är så rädd för?” frågade jag.

”För att... Hon är... Pixie, Savannahs dubbelgångare.”

”Ett samtal Justin, det kan vara nyckeln till att komma över Savannahs död.”

Justin mötte min blick med tårar i ögonen. Det var en sårbar syn.

”Okej...Ett samtal.” sade han.

 __________________________________________________________________________________________________

Vissa bilder är gamla på Justin men tänkte inte att det hade någon skillnad Justin som Justin eller hur?

Så nu har de träffats vad tycker ni? Låt mig veta!

Kommentera.

#justinbieber #selenagomez #novell #ayearwithoutrain #justindrewbnoveller

Detta har hänt:

Inte ens när jag behövde på toaletten. Eller ja, han lät mig gå på toaletten, men inte ensam. Medan jag satt där och uträttade mina behov så stod han där och stirrade på mig helatiden och han klädde aldrig på sig och han klädde aldrig på mig eller lät mig aldrig klä på mig själv heller. Jag hade visat mig naken för Ross oberäknerliga gånger men det här var verkligen tortyr. Han knullade mig nästan hela dagarna och slog mig, knivhögg mig. Han misshandlade mig fysiskt, psykiskt och sexuellt.

När jag trodde det hade gått en vecka sedan jag försvunnit och om några sökte efter mig och hur det var med Mandy och Louis så kom han in i rummet igen, naken, och berättade att det hade gått två dagar sedan jag försvunnit och den tredje dagen hade just börjat. Jag fick ingen mat, bara slag, knivhuggningar, blod, smuts, och sex.

Var är alla? Ska ingen hitta mig snart? Snart skall jag ju sitta på ett flyg till USA. Under alla dessa trankar kände jag hur han gick in i mig igen...

_____________________________________________________________________________________________________

Tiffany's perspektiv:

Jag och Adison hade ringt polisen när hon inte dyt upp efter två timmar. Vi hade skickat iväg Ethan efter Mandy och Louis från dagis för Pixies moster var på jobb till nio och vi hade ringt till henne och berättade vad som hänt och hon hade sagt att vi skulle ringa polisen. Så sedan hade vi gjort det. Polisen hade anlänt femton minuter senare. De hade frågat ur oss med frågor och Adison kände skuld för Pixies försvinnande.

Nu hade det gått två dagar och vi var inne på dag tre. Polisen hade gjort en massa prover på golvet när de hittat fotspår i köket. Jag och Adison hade funderat mycket på om det kunde vara Ross som gjort detta så polisen hade tagit kontakt med honom och när de inte fått något svar åkte de till hans hem...

Pixie's perspektiv:

Ross var inne i mig för miljonte gången när det knackade på dörren på övervåningen. Ross suckade och mumlade någonting ohörbart innan han drog sig ur mig. Han reste på sig och drog åt sig jeansen som luggit på golvet hela tiden och t-shirten sedan såg han sig snabbt i spegeln innan han tog upp en hjärnstång och slog mig i huvudet med den och allting blev svart.

Tiffany's perspektiv:

Jag stod med Adison bakom polisen när vi knackade på till Ross hus. Då öppnade Ross dörren han hade smutsigt hår som stod ut åt alla håll och ett par söndriga bleka jeans och en t-shirt som satt på snedden.

”Polisen.” sade den första polismannen och visade upp sin polisbricka. Ross spärrade upp ögonen medan jag såg hur Adison blängde på honom.

”Är du Ross Dylan?” frågade den andra polisen.

”Ja.” svarade han medan han flackade med blicken.

”Vet du vem Pixie Charlotte är?” frågade den första polisen igen.

”Ja, hon är ju min då varande flickvän.” svarade Ross.

”Vi tror att du har någonting med mrs. Charlottes försvinnande att göra.” sade den andra polisen.

Då vände sig Ross om och sprang in i huset och polisen sprang efter honom med pistoler i händerna.

”Stanna!” uppmanade de honom. Då rev Ross tag i en pistol som låg på köksbänken.

”Stop eller så skjuter jag!” skrek han.

”Lägg ner pistolen!”

Han skakade med pistolen i händerna.

”Snälla, Ross, lägg ned pistolen.” bad jag.

Ross fick tårar i ögonen och satte sig ned på huk och lade ned pistolen framför sig på golvet. Polisen tog pistolen ifrån honom innan två av poliserna ledde ut Ross till en polisbil. Sedan for resten av poliserna runt i huset för att söka efter Pixie.

De gick ned i källaren och där i en sång låg hon. Naken, fast bunden i ben och armar på varsin sida av sängen.

”Pixie!!!” skrek Adison. Ambulandsmännen kom in med bår och lade en filt om henne band upp henne och lade henne försiktigt på båren och lade på en andningsmask på henne. Sedan bärde de upp henne på båren upp för trapporna och ut från husetn in i ambulansen och vidare till sjukhuset. Jag och Adison åkte med.

När vi kommit fram till sjukhuset så lastade de av henne och satte henne på kontroll för att kolla hennes skador. Det visade sig att hon hade en tillfällig hjärnskakning, förblödningar av alla knivhugg hon blivit utsatt för och slag. Även så hade hon mycket sperma i sig så de fixade så att hon inte kunde bli gravid för de tömde henne på sperma och gav henne medicin. Sedan hade hon två brutna revben och hade en svag medvetslöshet. Hon plåstrades om och sedan lades hon i en sjukhussäng på sjukhus. Hon var fortfarande medvetslös och Pixies moster kom med Pixies barn Mandy och Louis till sjukhuset.

Justin Bieber's perspektiv:

Jag öppnade kylskåpet och tog ut en cola och satte mig vid tv:n. Jag zappade genom kanalerna.

Då kom Stacey in genom dörren.

”Hej, Justin.” sade hon och slängde sig ned på soffan.

”Tja.”

”Hur är det med dig?” frågade hon sedan.

”Okej.” svarade jag.

”Du ser trött ut, lång natt?”

”Tillräckligt.”

”Vad satte du i dig?” frågade hon.

”Något rusningsmedel och en del alkohol.” svarade jag.

”Justin. Hon kommer i övermorgon du bor de städa lite.”

”Borde jag?”

”Ja, det borde du.”

”Jaja, gör det sedan.”

”NU, JUSTIN!” skrek hon tok fjärrkontrollen ur handen på mig och stängde av tv:n.

”Men hon kommer ju först i övermorgon, hinner göra det imorgon.”

”NU!”

”Jaja.”

Pixie Charlotte's perspektiv:

Jag öppnade ögonen och tittade mig försiktigt runt i rummet med de vitmålaga väggarna och fick syn på Tiffany som satt på en stol i ett hörn och läste en modetidning.

”Tiffany..?” mumlade jag.

Tiffany tittade fram bakom tidningen och mötte min blick.

”Pixie!” utbrast hon och rusade fram till sjukhussängen.

”Hur hamnade jag här?” frågade jag hest.

”Vi åkte med polis och ambulans till Ross hus och i källaren så låg du naken i sängen fastbunden i armar och ben på varsin sida av sängen med silvertejp över din mun och du hade en hel del skador. Så som du hade förblött en hel del av alla knivhuggningar, två brutna revben av slag, du är blå-röd-gul slagen du hade en svag medvetlöshet och så hade du massor av sperma i dig. Ross är ju sjuk.”

”Sperma?”

”Ja, men allt ät borta, de fixade det.”

”Okej. Vilken dag är det?”

”Den stjätte.”

”Herregud i övermorgon reser jag till USA.”

”Tror du att det är så fiffigt att resa redan i övermorgon.”

”Ja, jag har massor av arbete att göra där och jag skall gå i NYU också.”

”Som du vill. Du är stark, du klarar det.” log Tiffany.

”Ja, och så slipper jag bort från Ross.”

”Ja.”

”Mammaaaa.” ropade Louis och kom springande med Mandy i hälarna.

”Hej, sötnosar.” sa jag. ”Gud, vad jag har saknat er.” sade jag och kramade om dem medan en ensam tår rann längs min kind.

__________________________________________________________________________________________________

Sådär, nu var de dåliga mellankapitlen över och i nästa kapitel händer det! Hihi:3

KOMMENTERA.

#novell #justinbieber #selenagomez #justindrewbnoveller #ayearwithoutrain

Detta har hänt:

 Jag andades djupa andetag. Sedan tog jag några hastiga steg framåt ned på knä intill Ross som låg där hjälplös och tuggade fragga medan det började rinna blod från en av hans näsborrar.

”Vi behöver ambulans!” skrek jag.

”Ge mig pistolen.” sa vakten och jag räckte honom pistolen.

Max gick fram till Laurent, Tiffany och Adison och berätatde vad som hänt.

”Den jäveln!” morrade Tiffany mellan tänderna.

Två minuter senare var ambulansmän samt polismän runt omring oss. Ambulansmännen tog fram en bår och lyfte upp Ross på den. När jag frågade vad som kan ha hänt med Ross så svarade de att det antagligen berodde på överdos av någonting och att det påvärkat honom och att han därför fick en epilepsi attack. Ambulansen åkte iväg och sedan ville polisen förhöra mig.

 _____________________________________________________________________________________________________

Pixie Charlotte's perspektiv:

Jag sprang. Jag kunde inte sluta springa han var efter mig. Jag fortsatte springa med benen blev bara mjukare och mjukare. Snart vek de sig under mig. Jag föll och föll och det slog någonting väldigt hårt mot mitt huvud och allt svartnade framför mig och snart var allting bara borta, svart.

Jag vaknade av att Tiffany ruskade om mig.

”Pixie, vakna.” sade hon.

Jag ryckte till och vackade bakåt. Jag andades hårt och började gråta.

Hon tryckte in mig i en stor kram.

”Det är okej.” mumlade hon.

När kramen avslutats så höll hon mig framför sig.

”Allt är bra nu.” tröstade hon.

4 dagar tidigare:

Efter överfallet som Ross gjort på mig den där morgonen efter festen och fått den där epilepsi attacken så hade han åkt in på sjukhuset men hade skrivits ut redan samma eftermiddag så nu var han på fri fot igen. Han var arg och hämndlysten efter att det inte fungerat så bra tidigare.

Vi hade åkt hem tillbaks och Mandy och Louis var på dagis så jag var ensam hemma tills sex på kvällen. Då skulle jag hämta dem. Jag satt med en kopp hett té i handen och såg på tv när det plötsligt knackade på dörren.

Jag gick och öppnade och utanför stod Adison.

Hon steg in och satte sig ned i soffan och lutade sig bakåt. Jag gick in i köket för att sätta på en kopp té till, till Adison då någon smällde upp sina händer för min mun och drog mig bakåt. Jag viftade med händerna för att försöka få ett stadigt grepp om någonting så jag kunde dra mig undan men det gick inte. Personen drog en längre och längre baklänges. Jag kunde inte skrika personen höll hårt för min mun. Jag snubblade över någonting och snart trycktes jag in i någonting som jag tror var en bil.

Adison's perspektiv:

”Pixie?” ”Hallå?” ”Pixie var är du?” ”PIXIE!!” Var är hon? Jag letade runt i köket dit hon gått och sedan i resten av huset men hon var försvunnen. Jag rev fram telefonen ur fickan slog Pixies nummer men telefonen låg på köksbordet och ringde. Jag började andas hårt. Jag stängde av och ringde Tiffany som svarade efter andra signalen.

”Hej, Adison. Vad händer?” frågade hon glatt.

”Pixie är försvunnen! Jag dök upp i hennes hem och då var hon här och så gick hon till köket för att laga té och när jag inte hört något av henne på fem minuter gick jag dit för jag hörde några underliga ljud därifrån några minuter tidigare och när jag kom till köket så var hon försvunnen! Jag sökte runt i hela huset men jag hittade inte henne och jag ringde henne men hennes telefon ligger på köksbordet!” orden hastades ut ur munnen.

”Okej ta det lugnt. Har du kollat överallt också utanför?” frågade hon.

”Jooooo.”

”Jag kommer över. Är där om tio minuter. Fortsätt leta!” uppmanade hon mig och lade på.

Pixie Charlotte's perspektiv:

Personen lade på en ögonbindel så jag inte kunde se någonting.

”Vem är du? Vad vill du mig?” viskade jag.

Då hörde jag personen dra av en tejp bit och lägga det över mina läppar så jag inte kunde tala. Sedan skuffade personen mig framåt så jag stötte emot en vägg. Jag försökte göra trevande försök till att skrika men tejpet gjorde det inte mycket bättre.

”Hej, Pixie, trevligt att träffas igen från vårt tidigare lilla möte idag morse, du kom undan då, det skall du inte göra denna gång.” viskade han. Det var Ross. Jag hörde det så tydligt. Jag svalde hårt och mumlade ljudligt genom tejpen.

Då tog han tag i mina armar och skuffade mig framför sig mot något som jag sedan stötte emot. Han buffade mig framåt och jag snubblade över det. Det var en säng. Han tryckte ned mig så jag låg på rygg på madrassen innan han band bast mina armar på varsin sida av sängen. Sedan särade han mina ben och knöt fast dem också på varsin sida av sängen. Jag svalde hårt och kände tårar välla upp. Sedan hörde jag hur han reste på sig, hörde hur han tog upp bältet rev av sig sina jeans, slängde dem ner på golvet. Sedan kände jag hur han började dra ned mina byxor. Det knöts sig i magen och jag försökte vrida på mig men det gick inte. Han höll mig i ett fast grepp och jag var fast bunden. Han drog av mig byxorna och slängde ned dem på golvet. Jag gnydde så högt jag kunde mn han brydde sig inte. Tårarna rann längs mina kinder. Han rev av sina kalsonger och sedan mina trosor. Så kände jag hur han tryckte upp två fingrar i min vagina.

”Minns du hur du brukade njuta av det här?” viskade Ross. Jag darrade. Det var sant, jag brukade njuta av det men inte nu, men han visste hur han skulle göra för att få mig att njuta av det. Snart drog han ut fingren igen innan jag kände hur han tryckte sig in i mig. Jag svalde. Han lät sin hand gå in under min skjorta och knäppa upp min bh och sedan kupade han sina händer över mina bröst, han tryckte på dem medan han började kyssa mig längs min hals. Han tryckte in den allt hårdare och hårdare. Jag kunde knappt undgå att tycka att det var skönt för han visste hur han skulle göra det för att få mig att tycka att det var skönt.

Han upprepade samma sak om och om igen. I någon timme höll han på. Tills jag hörde och kände hur han drog sig ur mig och hur han flåsande steg upp ur sängen. Jag hörde han ta upp någonting innan han smällde till mig hårt. Det gjorde så fruktansvärt ont. Han slog mig ett tiotal gånger innan jag hörde honom dra upp en kniv han drog den försiktigt längs mitt ben innan han stack in den på olika ställen på min kropp. Bindeln hade kommit lite löst till under hans våldtäckt och jag kunde skymta honom genom den att han fortfarande var naken. Så snart han tyckte att han sårat mig tillräckligt så gick han in i mig igen. Jag kände hur han exploderades inom mig. Jag ville inte att detta skulle hända, jag ville inte bli gravid igen. Han utnyttjade mig sexuellt massor av gånger, oberäknerliga. Jag hörde att det gurglade till i hans hals och hur han njöt att varje sekund av sexet. Jag som låg där hjälplös och bara ville därifrån men han lät mig inte. Inte ens när jag behövde på toaletten. Eller ja, han lät mig gå på toaletten, men inte ensam. Medan jag satt där och uträttade mina behov så stod han där och stirrade på mig helatiden och han klädde aldrig på sig och han klädde aldrig på mig eller lät mig aldrig klä på mig själv heller. Jag hade visat mig naken för Ross oberäknerliga gånger men det här var verkligen tortyr. Han knullade mig nästan hela dagarna och slog mig, knivhögg mig. Han misshandlade mig fysiskt, psykiskt och sexuellt.

När jag trodde det hade gått en vecka sedan jag försvunnit och om några sökte efter mig och hur det var med Mandy och Louis så kom han in i rummet igen, naken, och berättade att det hade gått två dagar sedan jag försvunnit och den tredje dagen hade just börjat. Jag fick ingen mat, bara slag, knivhuggningar, blod, smuts, och sex.

Var är alla? Ska ingen hitta mig snart? Snart skall jag ju sitta på ett flyg till USA. Under alla dessa trankar kände jag hur han gick in i mig igen...

__________________________________________________________________________________________________

Det var det, mycket snusk och jag är alltid lika rädd att publicera dessa kapitel men nästa så är bättre tro mig, sista mellan kapitlet innan det bättre så håll ut och hoppas det duger, vet inte om jag är så nöjd med det men aja, här har ni det! #novell #justinbieber #ayearwithoutrain #selenagomez #justindrewbnoveller

På lördag kommer kapitel 38 va ute på bloggen! Förlåt för den extremt långa väntan men det har varit fantasitorka ett tag men nu är det dags! På lördagen everyone!

Alla hört heartbreaker? Love it!