Previous:

Jag åkte hem tillsammans med min pappa och mina syskon. Nu låg jag tillsammans med dem i min pappas och Erins dubbelsäng med Jaxon och Jazmyn på varsin sida av mig själv. Ja kunde inte sluta tänka på den där kyssen med Savannah, den hade varit så underbar. Då plingade det till i mobilen två gånger tätt intill varann. Jag tog mobilen för att kolla. Det första var ett sms. Ja öppnade det för att läsa.

"Tjena, du var ursnygg idag,

vad sägs som att träffas

imorgon igen?

xx R."

R? Samma som alltid, och hur i helsike kunde den personen veta vart ja varit idag? Det här började bli kusligt. Det andra var en artikel på internet med biler på mig och Savannah kyssas. De där djävla paparazzina...

Nu ringde Savannah också. Hon hade också säkert sett bilderna.

____________________________________________________________________________________________________

Nästa dag var jag nere vid stranden igen. När jag just var på väg ner för att ta ett dopp fick jag ett meddelande, eller egentligen två men de kom väldigt tätt på varandra. Jag öppnade det första sms:et.

"Hej var någonstans

håller du hus?

Jag tänkte att du

 ville att vi skulle ses

idag? Svara tack!

xx Z."

Z? De måste vara Zandra. Jag öppnade det andra sms:et.

"Jag menar,

xx R.**"

R? Då gick allt upp för mig. Jag grabbade tag i mobilen och slog Savannahs nummer.

"Ja, vad är det?" svarade Savannah på fjärde signalen.

"Jag vet vem R är!" skrek jag.

"Vad menar du?" frågade hon.

"Det jag säger, jag vet vem R är! Kan du ta dig till stranden nu?!" frågade jag.

"Okej, jag kommer, ta det lite lugnt." svarade hon.

"Jag skickar Kenny efter dig nu." svarade jag innan jag lade på.

Femton minuter senare stannade en bil och ut steg Savannah. Hon hade shorts på sig och en vit t-skjorta och en jeans jacka och utsläppt hår och ett par bruna boots. Hon var jätte vacker.

"Nå? Ut med språket." sa Savannah när hon kommit fram till mig.

"Jag fick de här sms:n för ungefär tjugo minuter sedan." sade jag och visade henne sms:n.

När Savannah sett dem tittade hon allvarligt på mig.

"Okej... Zandra är alltså R och som med offren som hon tagit livet av, Noel Kennedy där N togs från Noel till Savannah, Emily Smith där Y togs från Emily till Lynn och Tyra Laugh där T togs från Tyra till Courtney. På samma sätt är R taget från Zandra!" konstaterade Savannah.

"Du har rätt! Ring polisen färdigt och berätta om vår plan så skickar jag till Zandra så går hon rakt i fällan." sade jag.

Savannah nickade till svar och gick bort lite på avstånd för att ringa polisen.

Jag skickade svar till Zandra och några minuter efter att Savannah lagt på dök några polisbilar upp de ställde dem i gömman och for sedan själva och gömde si bakom några buskar precis som Savannah.

Ungefär tio minuter senare dök en flicka upp i rosa hår och bikini upp, tätt intill henne gick två andra. Det var ingen mindre än Stacey och Lauren.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Jag kunde inte tro mina ögon, det var Stacey, Lauren och Catelynn! Justin kramade om alla tre när jag hoppade ut ur buskarna med två poliser tätt efter mig.

De var beväpnade. Några andra poliser kom också fram och alla omringade flickorna.

Jag svalde.

"Stacey, Lauren, Catelynn... Är det ni som luggit bakom det här hela tiden?" frågade jag tyst.

"Savannah!" började Stacey men kom inte mycket längre.

"Catelynn?" frågade Justin och tittade med en fundersam blick på mig.

"Catelynn, var min vän från Frankrike, min fest vän och en av mina bästa vänner. När vi fann ut att jag skulle flytta hit hamnade vi isär och ville nu tydligen ha hämnd på mig. Hon har ljugit om sitt namn. Hennes namn är inte Zandra... Hennes riktiga namn är Catelynn Forbes..." svarade jag.

Justin flackade med blicken mellan oss fyra tjejer. Han såg så förvirrad ut. Jag förstod honom.

"Och det värsta av allt... Ni två som jag varit med de senaste veckorna är egentligen mina fiender. Ni var mina bästa vänner! Hur skall jag någonsin kunna förlåta er? Du Stacey som jag litat på mest av alla, har totalt bedragit mig!" utbrast jag och tårarna började rinna.

"Savannah, jag visste inte om den här planen, jag lovar!" sade hon.

"Hur skulle jag kunna tro dig?" frågade jag.

"För att du är min bästa vän." sade hon.

Jag skakade på huvudet.

"Det var det jag också trodde... Men ja hade visst fel..." svarade jag. Jag började sakta vända mig om för att gå när jag såg poliserna sätta handbojor runt Staceys, Laurens och Catelynns händer. Tre poliser buffade iväg dem mot polisbilarna.

Justin dök upp vid min sida.

"Savannah, jag är hemskt ledsen!" sade han.

"Justin! Jag behöver vara ensam nu..." svarade jag irriterat och fortsatte gråtandes hem till farmor.

En vecka senare bestämde jag mig för att ringa Justin. Stacey hade ringt mig massvis med gånger. Catelynn hade erkänt alltihop för poliserna och det hade visat si att även Lauren hade varit medblandad i detta. Men inte Stacey så de hade släppt henne fri. Imorgon skulle Staceys plan gå tillbaks till Frankrike medan Catelynn och Lauren, eftersom de redan var 18, jag skulle fylla det snart. Så skulle de hamna i fängelse för trakasserier. Lauren skulle sitta inne i ungefär 8 månader, vilket inte var så länge medan Catelynn som låg bakom allt skulle sitta inne i åtminstone fem år för mord och trakasserier.

Jag tog upp mobilen och slog Justins nummer. På andra signalen svarade han.

"Hallå?"

"Hej, Justin. Jag är ledsen för allt det där med Catelynn och Lauren och allt det där. Kan du snälla förlåta mig?" frågade jag.

"Det finns inget att förlåta dig för men visst om du vill att jag skall säga det så ja, såklart jag förlåter dig." svarade han.

"Okej, tack du är en ängel. Kan vi snälla träffas en stund nu?" frågade jag.

"Visst. Hämtar dig om en halv timme. Okej?"

"Passar bra." svarade ja och lade på.

Jag klädde på mig en vit fluffig klänning mina bruna boots som jag hade fått av min farmor och jeans jackan. Jag lät även håret hänga löst. Jag sminkade mig lätt och passligt till hans bil stannade utanför huset. Jag slängde handväskan över axeln och lämnade huset.

När jag kommit ut och satt mig i hans bekväma säten i hans bil tittade han på mig och räckte mig ett paket.

"Vad är det?" frågade jag.

"Öppna och se." log Justin tillbaks.

Jag tittade misstänksamt på honom och tog emot paketet och öppnade det. I paketet låg en splittrans ny iPhone som hade leopard fläckar över hela sig. Den här telefonen låg bara där och skrek efter att bli min.

"TACK JUSTIN!" skrek jag av gläde och kastade mig in  i hans famn och allt gick så snabbt så hade vi kysst varandra igen.

När vi släppt varandra tittade vi bara konstigt på varandra. Men sedan brast jag ut i skratt och sedan Justin efter.

Jag hade ingen aning om hur detta skulle forma sig alls men det kunde man väll inte veta förrän man tagit reda på det eller hur? Fastän vi kanske inte skulle bli ett par så var vi iallafall mycket goda vänner och han är kanske min ända vän. Ja, förutom Isabel då. Men han var personen som räddat mitt liv och det kommer jag alltid vara evigt tacksam för!

___________________________________________________________________________________________________

Där hadd ni kapitel 11! Nästa kommer imorgon så titta efter det! Detta är tidsinställt. Men för mer så behöver ni kommentera! Timmar att skriva, sekunder att kommentera.

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

Nästa dag var jag på stranden tillsammans med Jaxon och Jazmyn och min pappa. Alltid när jag var tillsammans med Jazmyn och Jaxon brukade jag njuta av stunden att få vara med mina syskon men för första gången drog mina tankar över sms:t Savannah fått igår kväll på väg hem i limousinen. Vem var det som ville Savannah så här illa?

Då kom en tjej fram till mig.

"Hej, mitt namn är Zandra och jag kommer från Frankrike." log hon med sin franska brytning hon var otroligt söt.

"Hej." svarade jag och log.

Vi fortsatte att tala om allt och inget men när hon hörde Savannah, Stacey och Lauren kom skrattande med bikini på påväg ner mot stranden så såg hon på mig och sa.

"Jag måste gå." sade hon rastlöst och var i nästa sekund försvunnen.

____________________________________________________________________________________________________

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Med Stacey och Lauren på varsin sida av mig gick vi neråt stranden. Då fick jag syn på Justin i simshorts som stod och talade med en tjej. På sidan om dem var Justins pappa Jeremy och Justins två halvsyskon Jazmyn och Jaxon som lekte nere vid vattenkanten. Jag hade på mig enn knallgul klänning med några svarta fläckar på. Men den där tjejen störde mig. Hon var inte som de övriga fansen som brukade komma fram till honom för att be om autograf. Den här tjejen stod där och pratade med honom och Justin verkade se ut att ha kul. Då fick tjejen syn på oss  och sekunderna efter var hon försvunnen. Vem var hon egentligen?

Vi gick ned för trappan och snart var vi nere på stranden. Jag gick fram till Justin och kramade om  honom. Han kramade mig tillbaks. Sedan kramade även Lauren och Stacey om honom också. Under tiden gick jag fram till Justins pappa Jeremy.

"Så det är du som är den omtalade Savannah va?" frågade han glatt.

"Det är väll så." svarade ja och log och skakade hans hand.

"Jeremy." svarade han.

Jag nickade ett leende och såg sedan på Jazmyn och Jaxon.

Jag gick bort till dem  och satte mig ner på huk framför Jaxon. Fastän jag aldrig erkänt det hade jag alltid velat ha ett syskon.

"Hej Jaxon." log jag.

Jaxon tittade blygt på mig innan han försiktigt vände bort blicken för att springa iväg till Jeremy.

Jag log litet och såg på Jazmyn som försiktigt kom gående mot mig.

"Vad heter du?" frågade hon.

"Savannah.Vad heter du då?" log jag.

"Jazzy." svarade hon.

"Det är ett fint namn." log jag.

"Jazzy, ska du också ha smörgås och saft?" ropade Jeremy från picnik filten högre upp på stranden.

"Kommer." svarade hon och började springa ditåt.

Då dök Justin upp vid min sida.

"Du har träffat mina syskon." sade han.

"Ja, de är ljuvliga." log jag.

Han log som svar medan vi började gå mot min väska för jag skulle hämta mina shorts.

"Sååå... Vem var tjejen?" frågade jag.

"Vem då?" frågade han.

"Försök inte du vet mycket väl vem jag menar." svarade jag.

"Nej, det gör jag inte." svarade han.

"Tjejen som du talade med när vi kom ner till stranden." svarade jag.

"Aaa, du menar hon. Ja, om jag skall vara ärlig så har jag inte en aning om vem det egentligen är. Men hon hade fransk dialekt och hon sade att hon hette Zandra." svarade han.

"Du verkade helt tagen av henne." svarade jag tyst.

"Är du avundsjuk?" frågade han.

"Jag är inte avundsjuk!" svarade jag.

"Okej okej..." log han ett retande leende.

Jag drog upp ett par ljusblåa korta jeans shorts och gick ti ett av provrummen och drog av mig den gula sommarklänningen och drog på mig shortsen istället ovanpå min lila bikini. Påväg ut ur provrummet dök en paparazzi upp och började ta bilder. Justin dök direkt upp och hjälpte mig komma bort medan Kenny tog hand om paparazzina. Vi gick tillbaks till de andra. Jag och Justin lade sig bredvid varandra på varsin handduk. Då dök Stacey och Lauren också upp. Vi solade tillsammans i ungefär en timme innan Stacey och Lauren tyckte att vi skulle ha sanning eller göra. Gammal lek i denna värld.

Men ja, vi gick med på det ändå.

Vi satte oss upp och Lauren skrek att hon ville börja fråga av någon.

"Sanning eller göra?" frågade hon av Justin.

"Sanning." svarade han.

"Vem gillar du?" frågade hon och log.

´´Vem gillar du?´´ den frågan är bara så irriterande.

Han drog efter ett djupt andetag. Man såg på honom att han helst inte ville svara på den frågan och jag brydde mig ju inte heller om vem Justin gillar.

"Jag gillar... Savannah..." han mumlade slutet och började rodna och jag kunde just och just urskilja bokstäverna som kunde stavas i mitt namn.

"Sanning eller göra?" frågade Justin av Stacey. Stacey sken upp när Justin vände sig mot henne för att fråga henne.

"Göra." svarade Stacey.

"Du skall kyssa någon av de där killarna vi volleyboll nätet." log Justin.

Stacey log, steg upp gick bort till nätet och klamrade sig fast runt halsen på en av killarna och kysste honom. När de särat läpparna igen gick hon glatt tillbaks till oss.

"Så, Savannah, sanning eller göra?" frågade Stacey.

"Göra." log jag.

"Kyss, personen på vänster sida om dig." log hon.

Jag tittade åt vänster och ingen annan än Justin satt där.

Jag sträckte mig mot honom och vände försiktigt på huvudet, särade läpparna och mötte Justins i en underbar kyss. Han var gudomlig på att kyssas.

En halv timme senare dök Jazzy och Jaxo upp vid min sida. Ja hade tagit på mig den gula sommarklänningen igen och jag lekte lätt med de två urgulliga syskonen.

När det blev sen eftermiddag gick jag, Stacey och Lauren på restaurang. Vi åkte omkring på våra färgade vespor omkring i stan. Men vad än jag försökte hitta på för att göra under dagen, fanns det nåot i den där kyssen med Justin som betytt guld.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Jag åkte hem tillsammans med min pappa och mina syskon. Nu låg jag tillsammans med dem i min pappas och Erins dubbelsäng med Jaxon och Jazmyn på varsin sida av mig själv. Ja kunde inte sluta tänka på den där kyssen med Savannah, den hade varit så underbar. Då plingade det till i mobilen två gånger tätt intill varann. Jag tog mobilen för att kolla. Det första var ett sms. Ja öppnade det för att läsa.

"Tjena, du var ursnygg idag,

vad sägs som att träffas

imorgon igen?

xx R."

R? Samma som alltid, och hur i helsike kunde den personen veta vart ja varit idag? Det här började bli kusligt. Det andra var en artikel på internet med biler på mig och Savannah kyssas. De där djävla paparazzina...

Nu ringde Savannah också. Hon hade också säkert sett bilderna.

__________________________________________________________________________________________________

Sådär, ska försöka skriva ett till ännu som ja sätter tidsinställt tills imorgon! Nu börjar det hända någonting här;)

Jag vill ha åtminstone 2/3 kommentarer på detta kapitel så då kan ni få kapitel 11!

K O M M E N T E R A ! ! !

Antingen imorgon eller på onsdag! Men skall försöka få det insatt imorgon! Kan inte skriva det idag för har två prov imorgon så därför får det bli imorgon eller onsdag! Tack för ert tålamod.
xx Emmie
?hetingen själver?

Previous:

Han lade handen försiktigt på min kind och in under mitt hår.

"Tack för allt." sade jag och lade min hand över hans och höll den tätt intill min kind och kramade hans hand hårt.

Justin såg på mig med tåriga ögon innan han snabbt vände bort blicken.

"Varsågod. Jag älskar att ha dig här igen." mumlade han.

Jag pussade hans hand lätt och såg sen på honom.

"Jag kommer aldrig stoppa en ända drog i munnen igen." sade jag.

"Bra. Men vi har ett problem, den här R vet du vem det är?" frågade han.

Det fantastiska ögonblicket svagnade bort när jag minns lappen och sms:t jag fått av någon som undertäcknat med R. Allt var inte över än...

_____________________________________________________________________________________________________

Solen lyste in genom perssienerna när jag blinkade åt solljustet när jag vaknade. Jag ruskade yrt på huvudet. Idag var det en stor dag. Jag skulle slippa hem från sjukhuset. Men skulle sättas in på behandlig för avvänjning för drogerna.

Justin skulle komma och hämta mig runt ett, han hade faktiskt hjälpt mig massor den senast tiden. Jag var så himla tacksam, det var ju Justin som räddat mig. Jag hade aldrig varit en belieber och när jag kom till Canada och jag sprang in i honom på flygplatsen hade jag bara velat slippa honom. Senare hade han bara börjat dyka upp i mitt liv och sedan tog drogerna för mycket upp av mitt liv och nu låg jag här på sjukhus efter att ha varit försvunnen i sex dagar och inlåst i en källare under en bro. Justin Bieber hade hittat mig och räddat mig, jag kunde inte vara tacksam nog. Nu skulle jag slippa hem från sjukhuset idag efter att ha luggit här i en veckas tid så skulle jag äntligen slippa hem men skulle direkt sättas in på behandlig för avvänjning för drogerna direkt. Men det var ju bara bra mitt liv hade vänts upp och ned totalt. Jag var inte tillsammans med Justin, jag dejtade inte honom ens. Jag ville inte och ifall jag skulle vilja det så skulle jag nog inte ändå klara pressen med att ständigt ha folk runt omkring sig. Ända problemet just nu är den här R. Justin hade visat mig fotografiet på mig med texten på baksidan, "Tro inte att du slipper undan så lätt din lilla hora. Savannah... xx R."

Jag visste inte vad jag skulle tro. Då dök någon upp i dörröppningen till rummet. Det var Stacey.

"Staceeeey!!" utropade jag.

"Savannaaaah!!" ropade hon och kom springade fram till sängen och kramade om mig.

"Vad gör du här?" undrade jag.

"Vi hörde att du låg på sjukhus för överdos och att du kidnappats jag och Lauren tog flyget hit så for vi kunde men tyvärr var flygen fulla ända tills gårdagens. Vi tog övernatt på hotell i natt och vi kom hit så fort vi vaknat." svarade Stacey.

"Catelynn då?" frågade jag.

"Ingen har sett av henne sen sista dan du var i skolan. Inte ens hennes föräldrar, men du vet att Catelynn har en vana att försvinna för en tid och sedan mittiallt komma tillbaks." sade Stacey.

Jag nickade sakta till svar.

Då dök Lauren upp i dörröppningen.

"Hej Lauren." sade jag.

"Hej Savannah." svarade hon och kom fram till sängkanten och kramade om mig.

"Så du slipper hem idag?" frågade Stacey sen.

Jag nickade. Sen började jag berätta för dem var jag var inlåst när jag var kidnappad och hur skit jag mått. När jag kom till delen där att Justin Bieber räddat mig ropade Stacey och Lauren i mun på varandra.

"Justin Bieber?!"

"Han Justin?!"

"Sångaren Justin Bieber , han den där snygga med den vackra rösten?!!" ropade de.

Jag skrattade åt dem.

"Ja, han just." började jag. "Han kommer och hämtar mig idag runt ett." fortsatte jag.

De började hoppa och skrika. Ja, de två var beliebers.

Två timmar senare efter mycket prat om det ena och det andra slog klockan ett och Justin dök upp i dörröppningen till mitt sjukhusrum.

"Goddag." sade han och gick fram till min sängkant där jag satt upp och väntade på att han skulle komma med rena kläder åt mig så jag kunde byta till dem innan jag lämnade sjukhuset. Han hade med sig, ett par blå jeans, en vit skjorta och en svart skjorta, rena strumpor och underkläder. Jag märkte på Justin att han blev lite generad när han lade ner kläderna på sängkanten åt mig.

"Tack." sade jag och tog kläderna och lämnade rummet på väg till toaletten för att byta till de här kläderna.

Jag drog av mig det vita nattlinnet som jag haft på mig denna vecka. Sen tog jag på mig mina rena underkläder och sedan drog jag på mig de blåa jeansen och en vit skjorta och ovanpå den, den svart skjorta som jag vek upp armarna på och stoppade på mig de nya strumpor och lämnade toaletten på väg tillbaks till sjukhusrummet. När jag kommit dit stoppade jag bara upp mitt hår i en lätt hästsvans så alla skulle slippa se att jag hade smutsigt hår. Jag drog på mig mina vita converse innan jag slängde min väska över axeln. Stacey och Lauren stod och kollade med långa blickar  på Justin nog för att de talade med varandra när jag kom in genom dörren men iallafall. Justin hade på sig ett par svarta jeans, en vit t-shirt och en rutig kortärmad skjorta utanpå. Justin vände sig mot mig och sade.

"Ta min hand, det är fullt av paparazzin utanför, det sista vi behöver är att vi tappar varandra." sade han.

Så jag tog Justins hand och Stacey tog min andra och Lauren tog Staceys andra hand. Sen lämnade vi sjukhuset tillsammans. Paparazzina trängde sig mot oss med sina kameror, blixtarna var så jobbiga så jag hamnade titta ner i marken istället medan Justin kisade mot blixtarna och vinkade. Stacey kunde ju inte vinka när någon höll henne i båda händerna men hon log glatt åt kamerorna och Lauren likaså men hon vinkade också.

När detta var över och vi kommit till en bil oför att åka hem. Vi åkte hem.

När vi kommit hem var det dags att byta om, Justin ville ta med mig på en gala för insamling åt sjuka barn. Han tyckte att jag kunde berätta om det jag varit med om och det hade jag inget emot. Jag hade ringt Isabel också så hon skulle också komma med och nu när Stacey och Lauren också var här så skulle de också följa med.

Jag tog en varm dusch innan jag gick till mitt lilla rum i farmors hus. På min säng låg ett klädefodral för fina kläder. Jag gav Stacey och Lauren en underlig blick där de stod i dörröppningen och så lika nyfikna ut de också. Jag drog upp dragkedjan på klädefodralet och innanför det fanns det en underbar vit klänning. Jag blev direkt kär i den. Bredvid den låg ett par silverglittriga klackskor. Bredvid allt detta låg ett kuvert. Jag öppnade kuvertet och tog ut pappret därifrån och började läsa texten.

"Hoppas du gillar

klänningen och kan bära

den ikväll.

xx J."

"Jag älskar den." viskade jag och tog på mig min bh utan band och ett par trosor. Sen drog jag på mig den underbara vita klänningen med de silverfärgade bitarna upptills. Jag älskade denna klänning. Sen drog jag på mig de silverglittriga klackskorna och plattade mitt hår. Sen sminkade jag mig i en festsminkning. När jag var klar frågade jag Stacey och Lauren om de gillade det och de nickade övertygande. "Du är skit snygg!" sade de i kör. Själv hade Stacey på sig en rosa klänning medan Lauren hade på sig en turkos. Vi tog en gemensam bild tillsammans. Innan vi såg en limousin stanna utanför huset. Ut ur den klev Justin. Han hade på sig kostym och svarta sneakers och håret var uppåt. Han öppnade dörren till bilen och log åt oss när vi kom ut.

"Hej snygging." log jag till honom.

"Tack, du är sjukt vacker, klänningen passade ju dig perfekt." log han.

 "Ja, tack så hemskt mycket för klänningen." log jag och gav honom en snabb kram innan jag klev in i limousinen efter Stacey och Lauren där satt redan Isabel.

"Hej Isabel." log jag.

"Hej snygging." sade hon.

Jag skrattade litet. Själv hade Isabel på sig en ljusblå klänning.

En timme senare hade vi varit på den årliga galan som är i Stratford för sjuka barn och jag måste erkänna att det inte var helt fel att stå framför alla kameror sen ändå, det togs bilder på mig tillsammans med Justin, tillsammans med Isabel, tillsammans med Stacey och Lauren och tillsammans med sjuka barn.

På vägen hem plingade det till i min telefonen och jag skrattade och hade sjukt roligt i limousinen tillbaks tillsammans med Justin, Isabel, Stacey och Lauren men när jag fick sms:t var jag inte lika säker.

"Tjena din lilla hora,

det verkar gå bra för dig nu

försök inte ställa dig in hos

Stacey, Lauren och Justin

för mycket hör du. Du har inte

länge kvar så tro inte att Justin

kan skydda dig föralltid.

xx R."

Jag svalde och tirrade på Justin med en allvarlig min och han tittade på mig med en orolig min. Jag kände på mig att det här bara var början...

~Justin Bieber's perspektiv:~

Nästa dag var jag på stranden tillsammans med Jaxon och Jazmyn och min pappa. Alltid när jag var tillsammans med Jazmyn och Jaxon brukade jag njuta av stunden att få vara med mina syskon men för första gången drog mina tankar över sms:t Savannah fått igår kväll på väg hem i limousinen. Vem var det som ville Savannah så här illa?

Då kom en tjej fram till mig.

"Hej, mitt namn är Zandra och jag kommer från Frankrike." log hon med sin franska brytning hon var otroligt söt.

"Hej." svarade jag och log.

Vi fortsatte att tala om allt och inget men när hon hörde Savannah, Stacey och Lauren kom skrattande med bikini på påväg ner mot stranden så såg hon på mig och sa.

"Jag måste gå." sade hon rastlöst och var i nästa sekund försvunnen.

___________________________________________________________________________________________________

kapitel 9, nu börjar saker hända ba så att ni vet. Hoppas ni gillar det!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Nu måste vi bara hitta Savannah, det är nu eller aldrig, det har gått fem dagar sen hon försvann och om vi inte hittar henne nu dör hon." fortsatte han.

Jag nickade bestämt och i nästa sekund var poliserna ute för att leta efter Savannah. Den här gången användes även polishundar till undsättning.

Efter tre timmar av sökan fick plötsligt en av polishundarna Tim upp ett spår. Tim verkade bestämd över det han hittat och började följa efter spåret med en hop av poliser efter sig och även mig.

Då vi kom fram till en flod, längre fram längs floden fanns en bro. Tim började skälla och dra i kopplet vilket betydde att hans spår ledde till resultat. Vi måste följa floden för att hitta rätt. Det var nu eller aldrig...

_____________________________________________________________________________________________________

En bil kördes ner med ett släp bakom sig och på släpet låg en roddbåt. Vi trädde på oss flytvästar och klev in i roddbåten efter den sjösatts. Med mig och Crawford kom även några andra poliser och polishunden Tim. Några av poliserna fattade årorna och började ro iväg längs floden. Tim satt i fören och doftade längs kanten av båten och tittade ner i vattnet. Vi kom allt närmre bron som passerade tvärs över floden. När vi var två meter ifrån att vara under bron började Tim skälla hysteriskt. En polisman fick jobba hårt med att hålla Tim i kopplet i båten. När vi kommit under bron började han skälla ännu ljudligare och han hoppade hysteriskt omkring i båten.

"Tim!" varnade en polis.

Då när vi var under bron så på högersida fanns det en stege och om man klättrade upp för stegen fanns det en trädörr där.

"Titta!" utropade jag när Tim skällde hårt och vedrade med nosen i vädret mot högersida.

Alla i båten vände blicken åt högersida och tittade upp längs stenväggen som bron bestod av.

"Tänk om hon är där inne? Tim är ju hysterisk!" sa jag.

"Du har rätt, vi ser efter. Vi kan aldrig vara nog försiktiga." sade Crawford.

Vi tog fast i stenväggen och jag var den första som började klättra upp för den hala metallstegen. Tätt efter mig kom Crawford medan de andra poliserna väntade kvar i roddbåten med Tim.

Jag och Crawford hade en varsin ficklampa med oss som vi tände när vi öppnat den tunga trädörren som fanns där. Vi klättrade in genom öppningen och tände ficklamporna. Vi kröp genom gången och efetr ungefär fem meter kunde vi gå raka. Vi gick genom en gång och ungefär tjugo meter senare kom vi fram till ett rum eller någon källare. Längre fram såg vi en kort trätrappa som vi gick ned för. När vi just kommit ner drog jag över med ficklampan runt i rummet när jag hörde en hes röst viska.

"Justin..."

Jag vände mig hastigt om och fick till min fasan se Savannah halft ligga i en sittande ställning. Jag rusade fram till henne och slog mig ned på huk vid hennes sida.

"Meddela de andra att ringa ambulans!" skrek jag till Crawford.

Crawford rusade upp för trappan igen för att springa efter hjälp.

Jag såg hur hon blött i pannan och rev av en del av min t-skjorta och band det runt hennes huvud.

"Justin, jag har ont..." mumlade hon.

"Det blir snart bra." svarade jag.

Hon såg så lidande ut att det gjorde ont i mig.

Några minuter senare dök tre poliser upp i trappan igen med en uppfällbar bår med sig. De fällde upp den så fort de kommit ner.

"Har ni ringt ambulans?" frågade jag.

"Ted skötte det." svarade en av poliserna. Ja, Ted var inte här så han måste vara kvar i roddbåten för att ringa ambulans.

De tog försiktigt tag i Savannah och lyfte försiktigt henne över från den hårda marken till utvecklade båren.

"Justin, det gör ont..." mumlade hon.

"Det blir snart bra." svarade jag med gråten i halsen.

Poliserna bar försiktigt upp henne för trappan och vidare tvärgenom rummet och vidare genom gången ut mot öppningen. Ingen aning hur vi skulle lyckas få henne ner i båten när hon var skadad.

Snart fick de gå böjda genom slutet och snart var de framme vid öppningen. Första polisen klättrade sakta ner för stegen och när han kommit ner i roddbåten tog Ted som var i båten då renn så han hjälpte att hålla i båren under ifrån och några minuter senare var Savannah nere i båten. De lade henne att ligga på båren tvärs över bänkarna. Jag klättrade ner i båten och satte mig på bänken bredvid Savannah. Crawford och de två övriga poliserna stannade kvar vid öppningen så den andra roddbåten kunde komma efter dem för de rymdes inte med i denna båt längre nu när Savannah var med. Ted och den andra polisen hjälptes åt att ro tillbaka till land. Så snart vi nått land igen stod ambulansen där och väntade. Ambulansmännen rusade ut ur ambulansen när vi nått fram och hjälpte till undsättning. De bar upp Savannah ur båten och vidare in i ambulansen där de lade henne ordentligt, spände fast henlade på henne en andningsmask. Jag följde med i ambulansen. Tio minuter senare var ambulansen framme vid sjukhuset och det blev fullfart in med Savannah som flyttades över till en sjukhussäng. De drog iväg med henne vidare in genom dörrar iväg och de bad mig vänta i väntrummet.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Ögonlocken kändes tunga men jag tvingade mig ändå att öppna ögonen och sakta tittade jag mig omkring i det vitmålade rummet. Det droppade vätska igenom en sond in i mig och jag hade bandage runt huvudet och jag låg i en vit dräkt i en sjukhussäng. Då kom min farmor in rusande i rummet och ropade.

"Savannah du lever! Du kan inte ana hur orolig jag varit för dig med tanke på de tre morden som skett denna vecka! Tack och lov att du lever! Och att du fortsätter droga ändå?! Fattar du nu hur farligt det är?!" skrek hon.

"Farmor, jo jag förstår och jag är hemskt ledsen, det skall inte hända igen." svarade jag tyst.

"Det har jag hört förut." svarade hon. Då dök en sköterska upp i dörröppningen.

"Mary, kan du var vänlig och gå? Savannah behöver all vila hon kan få just nu." sade hon.

Tack och lov, tänkte jag.

Sköterskan rättade till dynan och lite annat innan hon frågade mig om jag ville att någon skulle komma.

"Kan du be Justin komma?" frågade jag.

"Visst." svarade hon och försvann ut.

Några minuter senare dök Justin upp i dörröppningen.

Han kom fram till sängen och tog åt sig en stol och satte sig ned.

"Hur mår du?" frågade han.

"Jag är väll okej." svarade jag.

Justin såg med en intensiv blick på mig.

Han lade handen försiktigt på min kind och in under mitt hår.

"Tack för allt." sade jag och lade min hand över hans och höll den tätt intill min kind och kramade hans hand hårt.

Justin såg på mig med tåriga ögon innan han snabbt vände bort blicken.

"Varsågod. Jag älskar att ha dig här igen." mumlade han.

Jag pussade hans hand lätt och såg sen på honom.

"Jag kommer aldrig stoppa en ända drog i munnen igen." sade jag.

"Bra. Men vi har ett problem, den här R vet du vem det är?" frågade han.

Det fantastiska ögonblicket svagnade bort när jag minns lappen och sms:t jag fått av någon som undertäcknat med R. Allt var inte över än...

___________________________________________________________________________________________________

Så kapitel 8 hoppas ni gillar det, 9:an kommer imorgon!:)

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Noel Kennedy." svarade polisen.

Jag rynkade ögonbrynen.

"Jag känner ingen Noel Kennedy?" svarade jag.

"Nej, men han kände nog en viss Savannah Courtney." svarade han.

"Vad menar du?" frågade jag.

"Vi fann detta i hans jackficka." svarade han och höll upp ett fotografi av Savannah. Han vände sakta på fotografiet och på baksidan stod det: "Tro inte att du slipper undan så lätt din lilla hora. Savannah... xx R."

Jag svalde hårt, det var för mycket för att kunna tro att det var sant. Min hemstad höll på att förvandlas till en mordstad...

_____________________________________________________________________________________________________

Jag kom fram till polisstationen för att kolla ifall det hänt någonting sen senast. Jag steg ur bilen och gick in genom portarna till polisstationen. Polismannen Crawford dök direkt upp vid min sida.

"Något nytt?" frågade jag direkt jag såg honom.

"Följ med här." svarade han och så stängde han dörren efter oss in till ett litet förhörsrum. Inte för att förhöra mig utan för att vi skulle få tala ifred.

"Vi fann ett nytt mord i morse." började han.

Jag svalde.

"Vem var det den här gången?" frågade jag.

"Emily Smith." svarade han.

"Jag känner ingen som heter Emily Smith." började jag. "Men det gjorde säkert Savannah va?" frågade jag sen efter några sekunders paus.

Han nickade.

"Vi fann en mobil i Emilys byxficka. Vi kollade de senaste samtalen och de fanns 8 uppringda samtal till Savannah Courtney. Vi kollade upp nummern och det var rätt nummer alltså vår Savannahs nummer som Emily ringt upp 8 gånger denna kväll." fortsatte han.

Jag nickade kort och tittade ut genom fönstret.

"Men det är inte allt." fortsatte han.

"Vad menar du?" frågade jag.

"Emily har en tatuering, på tatueringen står det, "Livet är hårt, döden är fridfull♥"  här är en bild på den." sade han och visade ett fotografi på tatueringen.

"Ja? Det är ju bara en tatuering?" frågade jag.

"Det är inte bara en tatuering. För Noel, det tidigare mordet som hittats har exakt samma tatuering." fortsatte han.

Jag svalde.

"Och, ser du där nere i hörnet av tatueringen är det en bokstav." fortsatte han.

Jag såg först på polisen och sedan tittade jag på bilden nere i hörnet av tatueringen.

"Här är en bild på Noels tatuering, den har samma bokstav på sin tatuering nere i samma hörn." sade han och räckte mig en bild på den tatueringen. Han hade rätt, exakt samma bokstav. R. Jag svalde.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Andningen blev bara långsammare, jag hade kämpat med att kravla mig upp längs väggen där jag lutade mig mot nu. Jag var hungrig. Det hade passerat fem dagar sen jag hamnade här och jag var utsvulten och jag hade ingen aning hur jag skulle klara mig mycket längre. Jag kommer dö här inne. Blodet hade torkat i min panna så jag kunde knappt röra ansiktet. Varje muskel gjorde ont. Jag skulle nog troligen ändast klara mig i högst en dag till. Jag skulle dö i antingen torka eller i svält. Eller bara för att kroppen tagit illa upp av alla drogerna. Fast då borde jag ju ha dött redan.

Mitt liv var skört. Då ramlade det en lapp ner från ett veck som fanns i taket eller ja, vad man nu kallar det som var högst upp i en grotta. Jag sträckte mig sakta efter lappen och vecklade upp den.

"Döden kommer närmre,

den kryper in på dig, snart kommer

det inte finnas mycket kvar av dig mer.

Hoppas du klarar dig på andra sidan, mördare.

xx R."

Jag ville inte dö, vem fan den här R egentligen var så tänkte jag inte låta den vinna!

~Justin Bieber's perspektiv:~

Telefonen ringde. Det hade gått fem dagar sen Savannah försvann och om vi inte hittade henne snart så skulle hon dö. Eller ja, beror på var hon befann sig. Men av någon känsla var hon i fara. Jag plockade ut mobilen ur fickan och svarade.

"Justin." svarade jag.

"Justin, det är jag Crawford, vi måste meddela att det hittats ett tredje mord." svarade han.

Jag svalde hårt, det fick inte vara Savannah.

"Tyra Laugh." svarade han.

Jag andades halft ut, för att det inte var Savannah men att det ändå var någon som hamnat dö.

"Och problemet är att Tyra har exakt samma tatuering som både Noel och Emily hade. Men R:et i hörnet av tatueringen." svarade han.

"Vad kan R:et betyda? Är det någon grupp som började på R och så har de några fiender som tog livet av deras lilla grupp?" frågade jag.

"Kom till stationen." meddelade polisen.

Vi lade på och jag åkte till stationen.

När jag kom dit satt jag och Crawford i samma rum igen med namnen Noel Kennedy, Emily Smith och Tyra Laugh framför oss. Deras namn stod på tre lappar och lapparna låg bredvid varandra på bordet mellan oss. Savannah Lynn Courtneys namn stod också på en lapp men den låg avskilt från alla andra lappar.

Jag stirrade länge på lapparna när jag märkte något.

"Ge mig en penna." sade jag.

Crawford tittade misstänksamt på mig innan han räckte mig en svart tusch.

Jag lade namnen Noel Kennedy, Emily Smith och Tyra Laugh i den ordning de mördats och lade Savannah Lynn Courtney som var försvunnen namns bredvid. Då tog jag tuschen och ringade in N i Noel, som fanns i Savannahs namn också. Sen ringade jag in Y i Emily och ringade sen in Y som fanns i Lynn som var Savannahs andra namn. Till slut ringade jag in T i Tyra och ringade in T som fanns i Courtney, Savannahs efternamn.

Noel Kennedy      Savannah Lynn Courtney

Emily Smith

Tyra Laugh

Jag tittade upp på polismästaren Crawford.

"Mördaren har nog velat ge oss en kod, du lyckades knäcka den. Alltså Noel Kennedy, Emily Smith och Tyra Laugh mördades för att kunna ge koden Savannah Lynn Courtney och mördaren är då den här R. Vem det nu är..." sade han.

Jag nickade.

"Nu måste vi bara hitta Savannah, det är nu eller aldrig, det har gått fem dagar sen hon försvann och om vi inte hittar henne nu dör hon." fortsatte han.

Jag nickade bestämt och i nästa sekund var poliserna ute för att leta efter Savannah. Den här gången användes även polishundar till undsättning.

Efter tre timmar av sökan fick plötsligt en av polishundarna Tim upp ett spår. Tim verkade bestämd över det han hittat och började följa efter spåret med en hop av poliser efter sig och även mig.

Då vi kom fram till en flod, längre fram längs floden fanns en bro. Tim började skälla och dra i kopplet vilket betydde att hans spår ledde till resultat. Vi måste följa floden för att hitta rätt. Det var nu eller aldrig...

___________________________________________________________________________________________________

Så kapitel 7 hoppas det uppskattas! Med lite tur kanske ni får t.om kapitel 8 ut idag! Vi får se hur jag hinner:) Hoppas ni gillar det och hur tror ni det kommer gå? Kommer de hitta Savannah i tid?

Om ni vill ha mer får ni lov att kommentera lite också!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

Fy attan ändå... Jag rev fram mobilen ur fickan när jag lämnade baren för att gå hem. Jag slog Savannahs nummer för att ringa henne och kolla upp var hon var men jag fick inget svar. Var kan hon vara då? Då sekunderna efter dök en polis upp vid min sida. Hade någon kommit på att jag var minderårig och var på bar eller?

Tur, nej, det var inte så. Men det, det hade att göra med var inte heller positivt. Savannah var försvunnen och de frågade när jag sett henne senast och jag svarade när jag senast sett henne av det jag kommer ihåg och sedan tackade polisen och försvann jag testade ringa upp Savannah igen men inget svar. Var i, kan hon vara nu då?!

_____________________________________________________________________________________________________

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Smärtan var olidbar. Den grävde sig in genom kroppen i varje nerv jag tror min kropp hade, mina ben kändes så sköra. Jag kunde knappt flytta en arm. Var jag än befann mig var jag inte på ett säkert ställe. Jag försökte försiktigt dra mig bakåt så jag nuddade en bergvägg,eller ja, jag tror det var en bergvägg. Jag skulle just börja dra mig uppåt så jag kunde luta mig mot väggen när jag lade handen på en hal våt sten och greppet svagnade och jag slog huvudet hårt i bergväggen. Jag kände något varmt och vått rinna ner i min panna, det fortsatte sakta rinna längs näsan och ner mot mina läppar då jag kände smaken av blod. Jag blödde. Tänk om jag förblödde? Jag hade nästan ingen kraft kvar i kroppen och det sista jag behövde var att mista allt blod så slutade med att jag dog. Vilket jag var på tok för ung för.

Då plingade det till i min ficka. Hade jag mobilen fortfarande med mig. Jag tog sakta med ena handen ut mobilen ur fickan med det visade sig att den böna och bad efter laddning. Jag hade ett flertal missade samtal och minst 100 olästa sms. Men jag fick inte upp dem för att det inte fanns någon täckning här inne. Jag suckade och lade mobilen tillbaks. Great, då kunde jag inte fixa hjälp heller. Då plingade det till i mobilen igen, ett sms mottaget, men ändast ett. Vad var det för skit? Jag öppnade smset, vilket jag förståss önskade att jag aldrig gjort.

"Kära Savannah

du kanske inte vet om det själv, tack vare hur

dum, full och hög du var igår men du skall veta att

om polisen får reda på att du är en mördare,

är du skörd.

xx R."

Mördare? Är jag en mördare? Vem har jag dödat? Och varför togs ändast detta sms emot av min telefon som ingen täckning har? Och vem är R?

~Isabel Jonson's perspektiv:~

Justin mötte upp vid min sida.

"Så du är Isabel Jonson? Hon som träffade Savannah senast?" frågade han.

Jag skrattade litet.

"Varför är du så säker på att jag var den senaste som såg henne? Hon är spårlöst försvunnen. Inga spår efter henen någonstans, ganska omöjligt att hon bara försvann av sig själv. Hon kan lika bra ha blivit borttagen av någon idiot." svarade jag.

Justin gav mig en skeptisk blick.

"Och själv verkar du rätt säker på din teori?" svarade han.

Jag höjde ena ögonbrynet och tittade på honom.

"Justin, vad vill du? Bara så du vet, jag är ingen belieber om jag ska vara ärlig-hatar jag dig så förvänta dig inte att jag skall hoppa in i din famn så fort jag får chansen och be om en autograf eller bild." sade jag.

"Det förväntade jag mig inte heller. Tro mig jag märker när jag inte är välkommen." svarade han.

"Du gör?" frågade jag och log ett övervinnande leende.

Han himlade med ögonen.

"Vissa fall ja, andra kanske inte. Men låt oss hålla oss till ämnet och ämnet är Savannah. Har du någon aning om var hon kan vara?" frågade han.

"Varför skulle jag? Jag var full och hög, tro mig det är rätt svårt att hålla reda på andra än en själv just då, och om du ursäktar mig så har jag en väldig jobbig huvudvärk och illamående så jag skulle helst bara vilja komma hem och ta en varm dusch och knarka huvudvärkstabletter." svarade jag.

"Bryr du dig alls om Savannah?!" utbrast han.

"No shit  att jag gör, men det är lite svårt att hålla kontrollen över något när man mår så här skit." svarade jag surt.

"Tog Savannah någonting igår?" frågade en polis som nådde fram till oss.

Jag flackade med blicken mellan  Justin och polisen innan jag svarade med en snabb nickning.

"Vad tog hon?" frågade polisen och Justin samtidigt.

"Amfetamin. Drack flera drinkar av alla drinkar som fanns i baren att bjuda på." svarade jag tyst.

"Hur mycket Amfetamin tog hon?" frågade polisen.

"Tre tabletter." svarade jag kort.

"Tre?" frågade polisen.

Jag nickade snabbt och jag såg snabbt på Justin som såg illamående ut.

"Vi har tur om tjejen fortfarande är vid liv." svarade han tyst när han gick sin väg.

"Tog hon verkligen tre tabletter Amfetamin?" frågade Justin sakta.

Jag nickade.

"Hur mycket tog du?" frågade han.

"En." svarade jag.

Justin vände snabbt om sig och tittade ut i tomma intét.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Det har passerat två dagar om ingenting har hänt. Savannah har inte blivit hittad. Polisen trodde de hade fått upp spår för någon eller någonting men det hade gått åt skogen. Kommer vi någonsin hitta Savannah?

Jag hade fått till uppdrag att ringa Savannahs föräldrar från Frankrike och de hade sagt att de gjort ett stort misstag so skickat iväg Savannah. Vi hade ringt dem dagligen ungefär tre gånger, ibland oftare förstås för de var oroliga för sin lilla dotter. Men de hade inte heller så mycket tid eftersom båda hennes föräldrar jobbade som advokater.

Då ringde min telefon.Polisen

"Justin Bieber." svarade jag och steg hastigt upp där jag suttit bekvämt i min fåtölj.

"Goddag. Vi måste meddela att vi hittat ett lik." sade polisen sakta.

Mitt hjärta bokstavligen stannade jag bara blev och stirrade rakt fram och tappade kontrollen över mig själv och svimmade.

När jag vaknade låg jag på min soffa med två ambulansmän omkring mig och min mamma Pattie.

"Vad hände?" frågade jag.

"Du svimmade av chock." svarade en ambulansman.

Då kom allting tillbaks till mig och jag blev klarvaken och satt mig upp.

"Berätta, vad hände med liket de hittat?!" urbrast jag.

"Det var det de aldrig hann komma fram till. Liket var inte Savannahs. Savannah är fortfarande spårlöst försvunnen." svarade andra ambulansmannen när en polisman dök upp bakom dem.

"Ursäktar ni oss?" frågade polismannen och de andra lämnade rummet.

"Vem tillhör liket?" frågade jag sen och lutade mig mot min arm som lutade mot armstödet av soffan.

"Noel Kennedy." svarade polisen.

Jag rynkade ögonbrynen.

"Jag känner ingen Noel Kennedy?" svarade jag.

"Nej, men han kände nog en viss Savannah Courtney." svarade han.

"Vad menar du?" frågade jag.

"Vi fann detta i hans jackficka." svarade han och höll upp ett fotografi av Savannah. Han vände sakta på fotografiet och på baksidan stod det: "Tro inte att du slipper undan så lätt din lilla hora. Savannah... xx R."

Jag svalde hårt, det var för mycket för att kunna tro att det var sant. Min hemstad höll på att förvandlas till en mordstad...

___________________________________________________________________________________________________

Så kapitel 6 ute, hoppas ni gillar det, mer kommer troligtvis imorgon! Skall försöka lägga upp ett kapitel per dag nu under sportlovet. Så checka in!:)

K O M M E N T E R A ! ! !

Rubriken talar(;

Så titta in om några timmar igen:)