Previous:

"VAD DET ÄR?! VAD I HELVETE HAR HÄNT HÄR SAVANNAH CHATARYN COURTNEY??!!! MAN KAN INTE LITA PÅ DIG LÄNGRE, DU SER TILL ATT ALLA FÖRSVINNER HÄR IFRÅN NU OCH STÄDAR UPP PRECIS ALLTING OCH IMORGON NÄR DIN PAPPA KOMMER HEM SÅ SKALL JAG DISSKUTERA MED HONOM VART VI SKICKAR DIG, FÖR SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET LÄNGRE, DU ÄR EN OANSVARIG, SJÄLVISK, UNGE! GLÖM ATT DU STANNAR HÄR EFTER ATT PAPPA SETT DETTA OCH HÖRT DETTA!" skrek hon. Orden bara forsade ut ur henne. Hon hade aldrig varit så här arg, visst hade hon varit arg men inte såhär arg.

Jag väckte upp alla och jagade hem dem och fick sedan med min bakfylla börja städa upp allting. Sen fick jag hållas på mitt rum tills imorgon, tills helvetet skulle brytas ut när pappa kommer hem och mamma berättar allt för honom om vad som hänt, den här gången gick det definitivt för långt...

_____________________________________________________________________________________________________

Dagarna släpade sig framåt. Samma dag som jag hamnat jaga hem alla jobbade jag hårt med att få allt uppstädat och Janice fick inte hjälpa mig. Jag hatade mamma och att städa upp allt ifrån poolen var sjukt jobbigt och svårt och medan man försökte tvätta upp spyor och andra saker som låg lite överallt vimsade Boycé vid mina fötter.

"Inte nu Boycé!" sade jag.

Då kom mamma gåendes.

"Pappa kommer hem tidigare, du skall vara klar om två timmar för då är han hemma." sade hon och gick vidare förbi mig. Jag suckade och började plockade ihop moppar och hinkar upp mot andra våningen.

Jag plockade upp kläder, flaskor, tomma öl, cider, gin-burkar, papper och ja, allt skräp man kunde hitta.

Jag hann inte precis städa upp allting innan jag hörde pappas röst nere vid ytterdörren. Snabbt täckt av mammas. Strax några sekunder senare vrålade han när han såg att det låg spyor på hans persiska matta. Som var värd en förmögenhet.

"SAVAAAAANNAAAAH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!" vrålade pappa. Jag hatade att vår familj var så rik att alla saker i hela huset var värda en förmögenhet, men om ens båda föräldrar jobbar som advokater så då har man pengar. Visst gillade jag det men just nu önskade jag att jag var allt annat än det. Jag hörde snabba steg upp mot mitt rum som han snart vräkte upp dörren till som utanför min dörr var det en enorm glasvägg och när han rev upp den vita dörren till mitt rum och stormade in där jag satt på sängen och önskade att jag var vart annan stans.

"VAD I HELVETE HAR HÄNT HÄR SAVANNAH?! HAR DU HAFT FEST IGEN?! VET DU OM ATT NÅGON SPYTT NER MIN DYRA PERSISKA MATTA?! VET DU OM DET?! SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET LÄNGRE SAVANNAH! DU ÅKER RAKA VÄGEN TILL DIN FARMOR I STRATFORD, ONTARIO I CANADA!!! DU ÅKER I MORGON KVÄLL! SISTA SKOLDAGEN IMORGON ALLTSÅ, DÅ FÅR DU TA FARVÄL AV ALLA DINA DJÄVLA VÄNNER SOM KOMMER HIT OCH FÖRSTÖR VÅRT HUS!!!!!" röt han, han var ursinning, men vad i? Skulle jag måsta åka till min farmor i Canada. "OCH VAD I HELSIKE HÄR DET HÄR DÅ?!!!" skrek han och höll fram ett paket med droger. Jag svalde några gånger.

"TAR DU DROGER?!! JAG TRODDE DU SLUTAT MED DET FÖR LÄNGE SEDAN MEN TYDLIGEN INTE!! DU ÄR DEN MEST OLYDIGA UNGEN JAG NÅGONSIN TRÄFFAT! JAG RINGER TILL DIN FARMOR NU OCH BERÄTTAR ATT DU FLYTTAR TILL HENNE IMORGON KVÄLL OCH VI FÅR HOPPAS ATT DU BÖRJAR BETÉ DIG SEDAN! SÅ KANSKE DU KAN KOMMA HEM SEDAN! OCH SOM STRAFF SÅ ÅKER DU UTAN DIN IPHONE 5, UTAN DIN MACBOOK!!!!" skrek han.

Jag stirrade storögt på honom, han bara spottade ur sig orden.

"Tycker du inte jag fått tillräckligt med straff utan jag också åst åka utan min macbook och min iphone!!" skrek jag med gråten i halsen.

"DET ÄR DAGS ATT DU LÄR DIG HUR MAN SKA HÅLLA PÅ!" skrek han. "DU KANSKE SKA PACKA´, IMORGON ÅKER DU JU!" skrek han innan han lämnade rummet med en smäll.

Jag slängde mig ner på sängen och brast ut i gråt, han menade allvar, han menade ett enda ord. Jag låg och grät i minst en timme på in säng innan jag sedan reste mig upp och gick fram till den bruna-trä dörren med några lampor som lyste ovan så öppnade jag dörren och gick in i min walk-in-closet. Min walk-in-closet var stor och rymlig, vit målad, med vita hyllor, lådor och skåp i mitten låg en silverfärgad stor dyna som man kunde sitta på. Ovanför den lyste diamantlampkronan.

Då dök pappa upp bakom mig, med hopp om att han skulle ha ångrat sig vände jag mig försiktigt om mot honom.

"Här är din resväska. Du får bara ha denhär och sedan en handväska som handbagage till. Jag har ringt farmor och berättat att du kommer imorgon och hon sa att det var okej." sade pappa och lämnade sedan den svarta resväskan på golvet vid mig i walk-in-closeten innan han lämnade mitt rum.

"Bara en?" viskade jag för mig själv. "Då får jag ju inte med mig alla mina jeffrey campbell par." viskade jag tyst för mig själv, jag fick högst med mig ett par. Plus att jag inte fick med mig alla mina stora högar med kläder, bara tills resväskan var slut. Detta var ju plågeri. Jag stoppade ner några par underkläder, 3 par stupjeans och några toppar och ett par shorts och två hupparin. Jag slängde mig ner på den silvriga dynan, nu var ju resväskan nästan full, ändast plats för en jacka och toalettsaker till. Detta kunde inte vara sant. Jag hade plockat ner mina snyggaste par av jeffrey campbell och sedan ett par valiga låga vita converse så det skulle vara bekvämt att gå också. Jag begravde huvudet i händerna när pappa dök upp i dörröppningen igen.

"Hur går det med packningen?" frågade han.

Jag blängde bara på honom och suckade.

"Det här är ditt eget fel." svarade han."Här är din telefon som du kommer att få ha med dig till Canada." sade han. Med hopp om att jag skulle få tillbaks min iPhone steg i mig när han räckte mig en gammal samsung, snäck telefon. Jag bara gapade.

"Skämtar du?" frågade jag.

"Du behöver ju någonting så du kan nå oss." svarade han.

"Om jag vill nå er." mumlade jag ohörbart medan pappa lämnade rummet igen. Detta var ett totalt plågeri.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Om igen, Justin!" ropade han som skötte inspelningarna av låtarna i studion. Imorgon skulle jag äntligen få åka hem tillbaka till Stratford, Ontario i Canada. Jag längtade så hem. Jag skulle få stanna i hela 4 månader hemma på semester ifrån allting. Okej, fansen skulle ju inte hindra sig att komma fram förstås men då var det som det skulle vara.

Jag sjöng i genom låten igen och snart så meddelade han att jag var klar. Jag fick höra i geno inspelningen och sedan lämnade jag studion. Kenny gick strax bredvid mig för att kunna vara till hjälp ifall det behövdes. Los Angeles hade varit härligt att va i men nu skulle det nog bli härligt att slutligen få komma hem till Canada igen. Då ringde mobilen och det var Scooter.

"Hallå?" svarade jag.

"Tjena Justin, hörde just inspelningen, den var grym." sade Scooter.

Jag skrattade tyst.

"Visst." log jag sen.

Vi talade några minuter till innan jag återvände till huset för att packa ner det jag behövde till avfärd imorgon.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Snart var det viktigaste nerpackat. Men jag bokstavligen hatade att ha den här telefonen och inte min iPhone och så hatade jag att inte ha någon dator. Jag tog på mig min bikini och gick ut i poolen för att få njuta av vattnet en sista gång. Jag simmade där och någon timme senare klev jag upp och tittade upp mot huset, det stod där och var upplyst och så vackert men nej, nu kommer jag få lämna allt detta. Jag hatade att vara ensambarn, det hade ju några fördelar, man fick ju det mesta men nackdelen var att jag fick ta emot allt skit. Jag älskade utsikten vi hade över Paris. Ja som sagt så är jag ju fransk, från Frankrike, Paris. Men nu skulle allt vara över.

Nästa dag, klädde jag på mig en klänning och ett par jeffrey campbell och hoppade in i min bekväma BMW cabriolet en sista gång och körde iväg till skolan. Johnny, Stacey, Lauren och Catelynn dök genast upp vid min sida.

"Nå, hur agera morsan och farsan?" log Catelynn.

"Ja, det är sista dagen jag går här, ikväll flyger jag iväg till Stratford, Ontario i Canada." svarade jag.

Johnny som hade haft armen om mig drog försiktigt bort den.

De alla blev gravallvarliga men sedan började Catelynn och Stacey skratta.

"Du skämtar va?" skrattade dom.

"Ser det ut så?" frågade jag.

Då slutade de skratta.

"Shit, menar du påriktigt allvar?!" frågade Catelynn.

Jag nickade sakta.

"Wow." svarade hon tyst.

Sen såg de försiktigt alla på varandra.

"Johnny, jag måste tala med dig." sade jag och tog honom i armen några meter bort.

"Johnny, jag tror det är bättre att vi avslutar det vi startat här, vi kommer inte ändå träffas något ofta längre, om vi gör det." sade jag.

Johnny rynkadeögonbrynen och skakade sakta på huvudet innan han vände sig om för att gå.

"Vad sa du till Johnny?" frågade Lauren när vi dök upp vid min sida igen.

"Att det är slut." svarade jag.

"Vad är det med dig?" frågade Catelynn. "Man känner ju inte igen dig längre."

"Det är ingenting med mig Catelynn, det är bara dags för mig att skärpa mig, annars får jag aldrig komma hem igen, de tog min iPhone och min macbook och gav mig den här istället." svarade jag och visade dem den gamla samsung telefonen.

Catelynn började fnissa.

"Skratta på du bara. Kanske du inser att du förlorar din vän på det sättet." svarade jag.

Catelynn stirrade gravallvarligt på mig.

"Vad är det med dig?!" skrek Catelynn.

"Ingenting, precis som tidigare." svarade jag och lämnade dem.

Då dök Stacey upp vid min sida medan Lauren stannade med Catelynn.

"JÄVLA BITCH!" skrek Catelynn efter mig.

"Jag ska tala med henne." sade Stacey. "Hon är så där ibland. Du kanske vill ha ett minne av oss med dig innan du lämnar oss." sade Stacey och räckte mig ett fotografi med oss alla på i bara bikini, det hade tydligen tagits när vi var totalt borta, för jag mindes ingenting av det här.

"Tack." svarade jag och tog emot bilden.

Samma kväll körde pappa upp mig till flygplatsen och jag lät resväskan åka iväg på bandet. Pappa kramade om mig och sade att vi kommer att ses igen, fast jag inte var så säker på det, de tyckte väll det bara var skönt att slippa mig.

Sen fick jag gå ombord på flyget och sedan bar det av till Canada från Frankrike. På en flygtid på 5 timmar och 45 minuter.

Flygresan var nog den tråkigaste någonsin och det var skönt när man äntligen kände hur flyget landade 5 timmar och 45 minuter senare. När vi landat möttes jag av en hop av beliebers runt om på flygplatsen, då kom jag på att Justin Bieber var hemma från Stratford, där jag skulle bo nu. Fint, jag som hatade honom, tänkte jag tyst för mig själv då krockade jag in i någon när jag hämtat mitt bagage från bandet och jag föll omkull jag reste mig upp och tog mitt bagage igen.

"Ursäkta." svarade personen, som visade sig vara Justin själv. "Pixie är det du?"

"Äh. Nej, varför skulle det?!" svarade jag bara och tog mitt bagage och trängde mig förbi honom och vidare ut genom flygplatsen och möttes av en buss som skulle till Stratford så jag gick ombord på den bussen och betalade för bussbiljetten och gick och satte mig på en plats. Jag hatade att åka buss men jag hade inte så mycket andra val. 10 minuter senare startade bussen iväg till Stratford. Jag hade fått adressen till där min farmor bodde så jag inte skulle missa busshållsplatsen. Då var jag framme på den närmaste busshållsplats och steg av och drog bagaget efter mig mot farmors hus. Det var ungefär en halv kilometer kvar ännu. Då dök en svart bil upp vid min sida.

"Behöver du skjuts?" frågade någon kraftig mörkperson som öppnat fönstret för att fråga mig det.

"Näe." svarade jag.

"Säkert?" frågade en yngre röst bredvid honom. Crap, det var Justin, då var det där hans livvakt. Varför jag? Varför just jag som råkade ut för den där pipande pojken. Okej, jag måste erkänna att han inte lät lika pipig som tidigare och han var snyggare nu, men ändå.

"Nej, tack." svarade jag med en irriterad röst.

Då ryckte hans livvakt på axlarna och stängde fönstret och körde vidare.

En halv kilometer senare dök ett grönt, turkost, lågt, envåningshus upp vid min sida. Det var det på bilden alltså bodde min farmor här. Stackars mig. tänkte jag medan jag gick fram till huset och knackade på. En gammaltant kom och öppnade som studerade mig en stund.

"Savannah?" frågade hon med fransk dialekt.

"Jo." svarade jag.

"Gud, du har växt. Man känner ju inte igen dig längre." sade hon och kramade om mig.

"Mm." mumlade jag och tog av mig conversen.

"Kom så ska jag visa dig ditt rum." sade farmor. Tur, jag fick iallafall ett eget rum, tänkte jag.

Vi gick igenom en liten trång korridor och till vänster ut mot bakgården öppnade hon en dörr. Det luktade instängt där inne och det fanns en liten smal säng stående mot väggen och gamla blommiga tapeter och ett litet fönster ut mot bakgården och ett litet skrivbord vid ena hörnet och en liten trasmatta på golvet.

"Jejj..." mumlade jag.

Rummet var minimalt.

"Jag lämnar dig ensam så får du göra dig hemmastadd." sade farmor och lämnade rummet.

"Verkligen?" sade jag ironiskt och stängde dörren till det lilla rummet. Sängen var obäddad, tur hade jag tagit med mig ett par sängkläder. Jag öppnade en liten dörr som visade sig vara ett litet klädskåp, oj nej, tur hade jag lite kläder med annars skulle jag aldrig få allt att rymmas här. Jag slängde mig ner på sängen och började gråta. Detta var början på ett evigt helvete...

__________________________________________________________________________________________________

Fick inte kapitlet skrivet igår för att hade lite pojkproblem att ta itu med men nu är det gjort såatt men ni fick det nu och hoppas ni gillade det, det kanske kommer ett imorgon också, får se:)