Previous:

"Nu måste vi bara hitta Savannah, det är nu eller aldrig, det har gått fem dagar sen hon försvann och om vi inte hittar henne nu dör hon." fortsatte han.

Jag nickade bestämt och i nästa sekund var poliserna ute för att leta efter Savannah. Den här gången användes även polishundar till undsättning.

Efter tre timmar av sökan fick plötsligt en av polishundarna Tim upp ett spår. Tim verkade bestämd över det han hittat och började följa efter spåret med en hop av poliser efter sig och även mig.

Då vi kom fram till en flod, längre fram längs floden fanns en bro. Tim började skälla och dra i kopplet vilket betydde att hans spår ledde till resultat. Vi måste följa floden för att hitta rätt. Det var nu eller aldrig...

_____________________________________________________________________________________________________

En bil kördes ner med ett släp bakom sig och på släpet låg en roddbåt. Vi trädde på oss flytvästar och klev in i roddbåten efter den sjösatts. Med mig och Crawford kom även några andra poliser och polishunden Tim. Några av poliserna fattade årorna och började ro iväg längs floden. Tim satt i fören och doftade längs kanten av båten och tittade ner i vattnet. Vi kom allt närmre bron som passerade tvärs över floden. När vi var två meter ifrån att vara under bron började Tim skälla hysteriskt. En polisman fick jobba hårt med att hålla Tim i kopplet i båten. När vi kommit under bron började han skälla ännu ljudligare och han hoppade hysteriskt omkring i båten.

"Tim!" varnade en polis.

Då när vi var under bron så på högersida fanns det en stege och om man klättrade upp för stegen fanns det en trädörr där.

"Titta!" utropade jag när Tim skällde hårt och vedrade med nosen i vädret mot högersida.

Alla i båten vände blicken åt högersida och tittade upp längs stenväggen som bron bestod av.

"Tänk om hon är där inne? Tim är ju hysterisk!" sa jag.

"Du har rätt, vi ser efter. Vi kan aldrig vara nog försiktiga." sade Crawford.

Vi tog fast i stenväggen och jag var den första som började klättra upp för den hala metallstegen. Tätt efter mig kom Crawford medan de andra poliserna väntade kvar i roddbåten med Tim.

Jag och Crawford hade en varsin ficklampa med oss som vi tände när vi öppnat den tunga trädörren som fanns där. Vi klättrade in genom öppningen och tände ficklamporna. Vi kröp genom gången och efetr ungefär fem meter kunde vi gå raka. Vi gick genom en gång och ungefär tjugo meter senare kom vi fram till ett rum eller någon källare. Längre fram såg vi en kort trätrappa som vi gick ned för. När vi just kommit ner drog jag över med ficklampan runt i rummet när jag hörde en hes röst viska.

"Justin..."

Jag vände mig hastigt om och fick till min fasan se Savannah halft ligga i en sittande ställning. Jag rusade fram till henne och slog mig ned på huk vid hennes sida.

"Meddela de andra att ringa ambulans!" skrek jag till Crawford.

Crawford rusade upp för trappan igen för att springa efter hjälp.

Jag såg hur hon blött i pannan och rev av en del av min t-skjorta och band det runt hennes huvud.

"Justin, jag har ont..." mumlade hon.

"Det blir snart bra." svarade jag.

Hon såg så lidande ut att det gjorde ont i mig.

Några minuter senare dök tre poliser upp i trappan igen med en uppfällbar bår med sig. De fällde upp den så fort de kommit ner.

"Har ni ringt ambulans?" frågade jag.

"Ted skötte det." svarade en av poliserna. Ja, Ted var inte här så han måste vara kvar i roddbåten för att ringa ambulans.

De tog försiktigt tag i Savannah och lyfte försiktigt henne över från den hårda marken till utvecklade båren.

"Justin, det gör ont..." mumlade hon.

"Det blir snart bra." svarade jag med gråten i halsen.

Poliserna bar försiktigt upp henne för trappan och vidare tvärgenom rummet och vidare genom gången ut mot öppningen. Ingen aning hur vi skulle lyckas få henne ner i båten när hon var skadad.

Snart fick de gå böjda genom slutet och snart var de framme vid öppningen. Första polisen klättrade sakta ner för stegen och när han kommit ner i roddbåten tog Ted som var i båten då renn så han hjälpte att hålla i båren under ifrån och några minuter senare var Savannah nere i båten. De lade henne att ligga på båren tvärs över bänkarna. Jag klättrade ner i båten och satte mig på bänken bredvid Savannah. Crawford och de två övriga poliserna stannade kvar vid öppningen så den andra roddbåten kunde komma efter dem för de rymdes inte med i denna båt längre nu när Savannah var med. Ted och den andra polisen hjälptes åt att ro tillbaka till land. Så snart vi nått land igen stod ambulansen där och väntade. Ambulansmännen rusade ut ur ambulansen när vi nått fram och hjälpte till undsättning. De bar upp Savannah ur båten och vidare in i ambulansen där de lade henne ordentligt, spände fast henlade på henne en andningsmask. Jag följde med i ambulansen. Tio minuter senare var ambulansen framme vid sjukhuset och det blev fullfart in med Savannah som flyttades över till en sjukhussäng. De drog iväg med henne vidare in genom dörrar iväg och de bad mig vänta i väntrummet.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Ögonlocken kändes tunga men jag tvingade mig ändå att öppna ögonen och sakta tittade jag mig omkring i det vitmålade rummet. Det droppade vätska igenom en sond in i mig och jag hade bandage runt huvudet och jag låg i en vit dräkt i en sjukhussäng. Då kom min farmor in rusande i rummet och ropade.

"Savannah du lever! Du kan inte ana hur orolig jag varit för dig med tanke på de tre morden som skett denna vecka! Tack och lov att du lever! Och att du fortsätter droga ändå?! Fattar du nu hur farligt det är?!" skrek hon.

"Farmor, jo jag förstår och jag är hemskt ledsen, det skall inte hända igen." svarade jag tyst.

"Det har jag hört förut." svarade hon. Då dök en sköterska upp i dörröppningen.

"Mary, kan du var vänlig och gå? Savannah behöver all vila hon kan få just nu." sade hon.

Tack och lov, tänkte jag.

Sköterskan rättade till dynan och lite annat innan hon frågade mig om jag ville att någon skulle komma.

"Kan du be Justin komma?" frågade jag.

"Visst." svarade hon och försvann ut.

Några minuter senare dök Justin upp i dörröppningen.

Han kom fram till sängen och tog åt sig en stol och satte sig ned.

"Hur mår du?" frågade han.

"Jag är väll okej." svarade jag.

Justin såg med en intensiv blick på mig.

Han lade handen försiktigt på min kind och in under mitt hår.

"Tack för allt." sade jag och lade min hand över hans och höll den tätt intill min kind och kramade hans hand hårt.

Justin såg på mig med tåriga ögon innan han snabbt vände bort blicken.

"Varsågod. Jag älskar att ha dig här igen." mumlade han.

Jag pussade hans hand lätt och såg sen på honom.

"Jag kommer aldrig stoppa en ända drog i munnen igen." sade jag.

"Bra. Men vi har ett problem, den här R vet du vem det är?" frågade han.

Det fantastiska ögonblicket svagnade bort när jag minns lappen och sms:t jag fått av någon som undertäcknat med R. Allt var inte över än...

___________________________________________________________________________________________________

Så kapitel 8 hoppas ni gillar det, 9:an kommer imorgon!:)

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Noel Kennedy." svarade polisen.

Jag rynkade ögonbrynen.

"Jag känner ingen Noel Kennedy?" svarade jag.

"Nej, men han kände nog en viss Savannah Courtney." svarade han.

"Vad menar du?" frågade jag.

"Vi fann detta i hans jackficka." svarade han och höll upp ett fotografi av Savannah. Han vände sakta på fotografiet och på baksidan stod det: "Tro inte att du slipper undan så lätt din lilla hora. Savannah... xx R."

Jag svalde hårt, det var för mycket för att kunna tro att det var sant. Min hemstad höll på att förvandlas till en mordstad...

_____________________________________________________________________________________________________

Jag kom fram till polisstationen för att kolla ifall det hänt någonting sen senast. Jag steg ur bilen och gick in genom portarna till polisstationen. Polismannen Crawford dök direkt upp vid min sida.

"Något nytt?" frågade jag direkt jag såg honom.

"Följ med här." svarade han och så stängde han dörren efter oss in till ett litet förhörsrum. Inte för att förhöra mig utan för att vi skulle få tala ifred.

"Vi fann ett nytt mord i morse." började han.

Jag svalde.

"Vem var det den här gången?" frågade jag.

"Emily Smith." svarade han.

"Jag känner ingen som heter Emily Smith." började jag. "Men det gjorde säkert Savannah va?" frågade jag sen efter några sekunders paus.

Han nickade.

"Vi fann en mobil i Emilys byxficka. Vi kollade de senaste samtalen och de fanns 8 uppringda samtal till Savannah Courtney. Vi kollade upp nummern och det var rätt nummer alltså vår Savannahs nummer som Emily ringt upp 8 gånger denna kväll." fortsatte han.

Jag nickade kort och tittade ut genom fönstret.

"Men det är inte allt." fortsatte han.

"Vad menar du?" frågade jag.

"Emily har en tatuering, på tatueringen står det, "Livet är hårt, döden är fridfull♥"  här är en bild på den." sade han och visade ett fotografi på tatueringen.

"Ja? Det är ju bara en tatuering?" frågade jag.

"Det är inte bara en tatuering. För Noel, det tidigare mordet som hittats har exakt samma tatuering." fortsatte han.

Jag svalde.

"Och, ser du där nere i hörnet av tatueringen är det en bokstav." fortsatte han.

Jag såg först på polisen och sedan tittade jag på bilden nere i hörnet av tatueringen.

"Här är en bild på Noels tatuering, den har samma bokstav på sin tatuering nere i samma hörn." sade han och räckte mig en bild på den tatueringen. Han hade rätt, exakt samma bokstav. R. Jag svalde.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Andningen blev bara långsammare, jag hade kämpat med att kravla mig upp längs väggen där jag lutade mig mot nu. Jag var hungrig. Det hade passerat fem dagar sen jag hamnade här och jag var utsvulten och jag hade ingen aning hur jag skulle klara mig mycket längre. Jag kommer dö här inne. Blodet hade torkat i min panna så jag kunde knappt röra ansiktet. Varje muskel gjorde ont. Jag skulle nog troligen ändast klara mig i högst en dag till. Jag skulle dö i antingen torka eller i svält. Eller bara för att kroppen tagit illa upp av alla drogerna. Fast då borde jag ju ha dött redan.

Mitt liv var skört. Då ramlade det en lapp ner från ett veck som fanns i taket eller ja, vad man nu kallar det som var högst upp i en grotta. Jag sträckte mig sakta efter lappen och vecklade upp den.

"Döden kommer närmre,

den kryper in på dig, snart kommer

det inte finnas mycket kvar av dig mer.

Hoppas du klarar dig på andra sidan, mördare.

xx R."

Jag ville inte dö, vem fan den här R egentligen var så tänkte jag inte låta den vinna!

~Justin Bieber's perspektiv:~

Telefonen ringde. Det hade gått fem dagar sen Savannah försvann och om vi inte hittade henne snart så skulle hon dö. Eller ja, beror på var hon befann sig. Men av någon känsla var hon i fara. Jag plockade ut mobilen ur fickan och svarade.

"Justin." svarade jag.

"Justin, det är jag Crawford, vi måste meddela att det hittats ett tredje mord." svarade han.

Jag svalde hårt, det fick inte vara Savannah.

"Tyra Laugh." svarade han.

Jag andades halft ut, för att det inte var Savannah men att det ändå var någon som hamnat dö.

"Och problemet är att Tyra har exakt samma tatuering som både Noel och Emily hade. Men R:et i hörnet av tatueringen." svarade han.

"Vad kan R:et betyda? Är det någon grupp som började på R och så har de några fiender som tog livet av deras lilla grupp?" frågade jag.

"Kom till stationen." meddelade polisen.

Vi lade på och jag åkte till stationen.

När jag kom dit satt jag och Crawford i samma rum igen med namnen Noel Kennedy, Emily Smith och Tyra Laugh framför oss. Deras namn stod på tre lappar och lapparna låg bredvid varandra på bordet mellan oss. Savannah Lynn Courtneys namn stod också på en lapp men den låg avskilt från alla andra lappar.

Jag stirrade länge på lapparna när jag märkte något.

"Ge mig en penna." sade jag.

Crawford tittade misstänksamt på mig innan han räckte mig en svart tusch.

Jag lade namnen Noel Kennedy, Emily Smith och Tyra Laugh i den ordning de mördats och lade Savannah Lynn Courtney som var försvunnen namns bredvid. Då tog jag tuschen och ringade in N i Noel, som fanns i Savannahs namn också. Sen ringade jag in Y i Emily och ringade sen in Y som fanns i Lynn som var Savannahs andra namn. Till slut ringade jag in T i Tyra och ringade in T som fanns i Courtney, Savannahs efternamn.

Noel Kennedy      Savannah Lynn Courtney

Emily Smith

Tyra Laugh

Jag tittade upp på polismästaren Crawford.

"Mördaren har nog velat ge oss en kod, du lyckades knäcka den. Alltså Noel Kennedy, Emily Smith och Tyra Laugh mördades för att kunna ge koden Savannah Lynn Courtney och mördaren är då den här R. Vem det nu är..." sade han.

Jag nickade.

"Nu måste vi bara hitta Savannah, det är nu eller aldrig, det har gått fem dagar sen hon försvann och om vi inte hittar henne nu dör hon." fortsatte han.

Jag nickade bestämt och i nästa sekund var poliserna ute för att leta efter Savannah. Den här gången användes även polishundar till undsättning.

Efter tre timmar av sökan fick plötsligt en av polishundarna Tim upp ett spår. Tim verkade bestämd över det han hittat och började följa efter spåret med en hop av poliser efter sig och även mig.

Då vi kom fram till en flod, längre fram längs floden fanns en bro. Tim började skälla och dra i kopplet vilket betydde att hans spår ledde till resultat. Vi måste följa floden för att hitta rätt. Det var nu eller aldrig...

___________________________________________________________________________________________________

Så kapitel 7 hoppas det uppskattas! Med lite tur kanske ni får t.om kapitel 8 ut idag! Vi får se hur jag hinner:) Hoppas ni gillar det och hur tror ni det kommer gå? Kommer de hitta Savannah i tid?

Om ni vill ha mer får ni lov att kommentera lite också!

K O M M E N T E R A ! ! !