Previous:

Maskinen vid hennes sida började pipa och snart rusade läkare och sköterskor in och de drev ut mig ut rummet. Men jag visste att det inte gick att rädda henne längre. Hon var död och kommer att förbli det. Men alla de där orden hon uttalat till mig innan hon dog fick mig att hoppas och önska.

Jag älskade henne, jag gjorde det. Men nu var allt över, Savannah var borta för gott.

Då dök Stacey upp vid min sida.

"Hon är borta nu va?" frågade hon.

Jag nickade stumt.

Det rann en ensam tår längs hennes kind och jag drog in henne i en kram och kramade henne hårt.

Kanske Savannah aldrig kommer att komma tillbaks, men hon hade lämnat minnen och hopp efter sig hon hade inte kunnat gett mig bättre råd till mig eller någon annan. Hon var flickan jag älskade och fastän hon var borta betydde det inte att jag kommer att glömma henne för det...

___________________________________________________________________________________________________

Har ni någon gång misst någon? Någon som står er riktigt, riktigt nära? Då vet ni hur detta känns. Sorgen är stor men hoppet om att personen som man älskar skall komma tillbaka är större. Att missta någon gör ont mer än man kan ana. Mer än man vill att det ska göa ont. Man älskar någon så mycket att det gör ont och att missta den känns det som hjärtat brister mitt itu.

Det hade passerat två veckor efter Savannahs död och idag var det dags för Savannahs begravning. Den hade varit i planering de senaste två veckorna och det som nog varit det konstigaste med hela saken var att jag och Stacey då och då hade hittat små papperslappar med Savannahs handstil som hon skrivit ned vilka hon hade velat ha på sin begravning, vilka blommor, vilken kyrka, var hon vill bli begraven och vem hon ville att skulle sjunga där. Vissa saker av de här hade verkligen förvånat oss. En morgon hade Stacey haft ett brev i postlådan som Savannah måste ha sänt före hon dog. I brevet hade det luggit en adress som tagit henne till en liten butik där hon frågade frågan som stått i brevet och expiditen hade lett henne bak i lagret och där hade det varit en stäng med kläder hängandes på. På varje klädsel hade det suttit fast en lapp med ett namn på, vilken person som skulle bära vilken klädsel på begravningen. Så Savannah hade till och med valt ut våra begravningsutstyrslar. Idag skulle jag även få se Savannahs föräldrar för allra första gången. De måste vara förkrossade efter att deras andra och sista dotter gått bort. Nu har de ju inga barn kvar.

"Justin är du redo?" frågade min mamma där hon stod i dörröppningen i en lång svart klänning. Jag nickade när jag rättade till slipsen än en gång i kostymen som Savannah valt ut åt mig innan jag lämnade huset tillsammans med mamma.

Kenny mötte oss utanför och hjälpte oss vidare in i bilen som skulle köra oss till begravningen. Savannah hade velat ha med hela mitt crew på sin begravning så hela mitt crew var bjudna och alla skulle komma. Savannah hade också skrivit ned. "Jag vill inte se några tårar, jag vill se leenden i era ansikten åt alla minnen av mig ni kan glädjas åt." men det var inte så lätt. Men vad gjorde man inte för Savannah. Det här var den sista minnesstunden för henne.

Savannah hade velat bli begraven i Stratford i Canada och inte hemma i Paris i Frankrike vilket förvånade mig.

Vi steg ut ur bilen och gick uppåt mot kyrkan. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade kyrkdörren och gick in. Där möttes jag av Stacey iklädd klänningen som Savannah hade valt ut åt henne. Hon var jätte snygg i den.

"Wow." sade jag och log när jag mött Stacey.

"Du ser inte så illa ut du heller Biebs, Savannah hade varit stolt över dig." log Stacey.

"Nej, hon skulle ha varit stolt över oss." log jag.

Hon log bredare och gav mig en hastig kram.

Jag gick vidare och möttes av Catelynn och Lauren även de iklädd i varsin klänning som Savannah valt ut åt dem. De hade fått lov att komma till begravningen om de bar fotboja och poliser under övervakning.

Jag nickade åt dem och gick förbi vidare och hälsade ytterligare på några gäster och såg Isabel.

"Hur är det?" frågade Isabel som även hon var klädd i en av de klänningar som Savannah valt ut.

"Så där." svarade jag.

Hon log ett tröstande leende och gav mig en styrkekram innan hon gick vidare. Då möttes jag av Suzanne och hennes son.

"God dag, jag är Justin Bieber, Savannahs pojkvän." presenterade jag mig.

"Jag vet." log hon. "Jag är Suzanne Wilkins och det här är min son Kyle Wilkins." svarade hon.

Jag nickade och skakade hand med henne och satte mig ned på huk framför Kyle. Han log blygt och gömde sig bakom sin mors ben.

Jag log och hon nickade leende tillbaka.

Jag satte mig ned i bänkraden längst fram då jag hörde dörrarna i kyrkan gå upp och in kom ett par som båda såg väldigt förstörda ut. Mamman hade liknande drag som Savannah hade i sitt ansikte så det här paret måste vara Savannahs föräldrar.

De hälsade på några innan de slog sig ned i bänkraden bakom mig. Jag reste mig upp och räckte fram handen för att presentera mig.

"Jag är ledsen." sade jag menande.

"Är du Justin Bieber, Savannahs pojkvän?" frågade hon.

"Ja." svarade jag.

De nickade.

"Du verkar vara en trevlig ung man som tagit hand om våran dotter." sade hennes far.

Prästen talade i ungefär 15 minuter innan han bad Usher sjunga en sång bredvid Savannahs kista. Även jag fick gå upp med Dan som spelade gitarr och så uppträdde jag.

Jag såg även Savannahs ex Johnny.

På efterfikat efter att Savannah sänkts ned i jorden tog Stacey till orda.

"Savannah har alltid velat att vissa personer här att de skall veta en del så vi tar det nu... Jag spelade in röstmeddelanden av Savannah som hon ville att vissa skulle veta. Vi börjar med Savannahs föräldrar." Hon tryckte in en knapp och röstmeddelandet spelades upp.

"Jag vet inte riktigt hur eller var eller med vad jag skall börja men jag börjar med att säga förlåt. Förlåt för det jag ställt till med, det finns inget i världen som jag ångrar mer än det. Alla drogerna, alkoholen, tobaken, festerna allting var ett totalt misstag. Mamma när jag skickade meddelandet till dig den kvällen så menade jag vart enda ord. Men jag förstår om du inte trodde på mig, så mycket som jag ljugit under alla dessa år. Pappa förrästen jag känade in lite pengar här i Kanada och jag köpte en helt ny äkta persiskmatta åt dig så den är hemma och väntar på dig när du kommer hem. Förlåt för att jag inte var bra nog för er, jag älskar er oavsett vad och jag vet att jag inte nådde upp till de förväntningarna ni hade av mig som ni fruktat bara för att Alicia hadde dem. Förlåt för att jag var ett misstag, en missbrukare och en hora förlåt för allt. Jag älskar er och kommer aldrig att glömma er. Puss och kram er Savannah."

Det gjorde verkligen ont att höra hennes röst men hennes föräldrar såg nöjda ut för att deras dotter bett om förlåtelse och att hon överhuvudtaget lämnat ett meddelande alls till dem. Hon hade till och med köpt en ny äkta persisk matta till pappan och de är svin dyra. Hon ville verkligen alla väl. Hon hade verkligen förvånat oss alla.

"Den andra personen som Savannah vill att ska få ett meddelande är Justin. Så här kommer ditt meddelande." sade Stacey.

Jag fick en klump i halsen men lyssnade.

"Jag vet att detta är den andra inspelningen du får höra av mig men jag lovar att det kommer att bli den sista. Du förkänar också att få gå vidare och sörja ifred utan att jag springer dig hack i hälarna med inspelningar av min röst. Du betyder mer än ord kan beskriva för mig och om jag hamnade välja mellan mat eller dig skulle jag definitivt välja mat. Haha gulle nej jag skämtar. Jag skulle välja dig. Oavsett vad. Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Men fastän jag är borta så ska du gå vidare okej? Du ska gå vidare med huvudet högt hitta en du kan skaffa familj med och leva lycklig med i alla sina dar med. En kvinna med hjärta av stål, vacker, och är beredd att göra vad som helst för att finnas och älska dig varje sekund av hela era liv. Fastän du inte kommer att se mig kommer jag sitta där uppe och vaka över dig som en hök om att du ska hitta en att älska hela livet. Din absoluta true love. Du vill ha familj, så kom igen, skaffa familj. Va dig själv, den du alltid varit och låt inte något av mina idiotiska idéer komma in i din hjärna, du betyder allt för mig och du betyder allt för dina fans och du har din karriär, det är inte värt att slösa bort sina tid på de mest dummaste sakerna jag gjort. Du betyder allt för mig Justin och jag vet att jag inte varit den mest tillfredställande personen. Men jag har alltid älskat dig ändå, no matter what. Så lova mig nu älskling, inom två år efter min död så ska du ha hittat någon som du kommer att älska livet ut, något som jag aldrig kunnat fastän jag velat, jag skulle bara förvärrat allting. Förlåt. Jag älskar dig. Puss Savannah."

Tårarna i hennes röst och allt gick inte att gå misste om vi alla grät efter det meddelandet och jag dränktes i tårar helt bokstavligen talat.

Det kom även meddelanden till Catelynn, Lauren, Johnny, Isabel, Suzanne och Kyle och Stacey fick också ett. Vår Savannah älskade vi mer än någonting annat och nu var hon borta-för alltid och jag kommer aldrig att glömma henne. Men nu var det dags att gå vidare precis som Savannah velat hela tiden.

Livet går vidare, eller hur?

___________________________________________________________________________________________________

Detta var det sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1. Vilken kapitelbomb det varit idag alltså! Nu vill jag ha kommentarer! Slutade det bra? Var första delen läsvärd? Vill verkligen höra era åsikter nu! Nu kommer ny design och antingen imorgon eller på fredag kommer första kapitlet av A Year Without Rain-del 2!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Justin! Savannah har vaknat!" utropade hon.

"Va?" svarade jag med svag röst.

"Hon lever, inte länge till, men hon lever!" ropade hon.

"Hon lever." andades jag tungt.

"Jag kommer." svarade jag.

"Ursäkta jag måste gå och ta ett farväl av min flickvän, hon har varit död i några timmar och hon lever inte länge till sedan är hon borta förevigt. Jag vill ta ett farväl av henne. Så förlåt, vi ses igen. Peace." sade jag i radio micken tog min jacka sprang med Kenny ut mot parkeringen förbi en hop med fans och i full fart på väg mot sjukhuset.

Där möttes jag av mamma som följde mig till Savannahs sjukhus rum. Där hon låg hon  livslevande.

"Justin?" andades hon.

____________________________________________________________________________________________________

~Savannah Courtney's perspektiv:~

"Den där är ju fin Justin!" log jag och mötte hans blick. Den blicken skulle jag inte få se många gånger till. Så man måste ta vara på det.

"Tycker du?" frågade Justin och log.

"Jepp, totalt din stil." svarade jag och kysste honom lätt på läpparna.

"Jag gillar det där fotot av dig." sade han och nickade mot mitt nattduksbord.

Jag skrattade lätt.

"Jag ser ju ful ut på det." log jag.

"Nej, du har aldrig varit snyggare." log han.

"Då ser jag inte hev ut." log jag tillbaks och kysste honom när jag kände hur Justin log mitt i kyssen.

"Så när kommer Stacey?" frågade jag.

"Hon kan vara här när som helst." svarade Justin.

När Stacey hade fått höra att jag varit död hade hon tagit första bästa flyg raka vägen till L.A Sedan skulle Kenny hämta upp henne på flygplatsen och köra hit.

Jag hade vaknat för cirka 1½ timme sedan och jag mådde otroligt bra för att snart dö.

"Sjung för mig." log jag.

Justin log till svars och sjöng tyst i mitt öra medan han lade sig ned i sängen intill mig. Det var nog sista gången vi kommer att ligga så.

Femton minuter senare flög dörren upp och inrusande kom Stacey.

"Åååh Gud, du kan inte fatta hur orolig jag varit för att inte hinna i tid med flyget för att se dig." grät hon och slängde armarna om mig.

"Jag har saknat dig med." log jag i hennes bruna hår.

"Justin, kan du lämna oss ensamma några minuter?" frågade jag och Justin nickade och lämnade rummet.

"Stacey... Du vet att jag dör snart va?" frågade jag sakta.

Hon nickade till svar och torkade några tårar.

"Jag vill att du inte stannar upp och låter allt bli skit bara för att jag är borta. Du skall inte heller låta andra kränka ned på dig. Du skall låta allt bli som vanligt. Efter begravningen skall du inte få sörja för mig längre. Jag förkänar det inte. Jag vill inte heller att du ska va min vän för att du tycker synd om mig, jag vill att du ska ha varit min vän för att du älskat mig för den jag alltid varit. Jag vet att dessa ord kanske är svåra att ta in nu, men försök. Nästa timme är jag kanske inte vid liv längre, det skall inte få vara förstört, alla minnen-både bra och dåliga, men mest dåliga minnen så alla de minnen skall inte bara få vara som bortblåsta efter jag dött. Du msåte fortsätta ta vara på dem och bygg och lev på dem.

Jag vill också att inom två år skall ni inte fundera någonting på mig längre. Är jag borta så är jag borta. Punkt slut. Jag vill att du tar hand om Justin och ser till att han inte far ut på fel spår, se till att han hittar någon ny att älska, livet ut, inte någon bitch som behandlar honom fel. Okej?" frågade jag och mötte hennes blick. "Och nog kommer du väll ihåg att spela upp de där meddelandena på begravningen?" frågade jag slutligen.

"Ja visst." svarade hon enkelt.

"Bra." svarade jag.

Timmarna tickade framåt, men det var några väldigt bra sista timmar av mitt liv jag fick uppleva. Snart började jag känna mig allt sämre och för tillfället låg jag ensam i mitt rum när Justin kom in med lite lunch åt honom medan Stacey och de andra åt det nere vid cafeterian.

"Justin?" frågade jag.

"Ja?" frågade han oroligt.

"Kom här." sade jag tyst.

Han närmade sig mig och jag tog hans händer i mina.

Tårarna började välla upp bakom ögonlocken- men jag måste skärpa mig.

"Jag älskar dig. Det vet du va?" frågade jag.

Han nickade. "Jag älskar dig med."

"Nej, Justin, det gör du inte." Han såg både förvirrad och sårad ut. "Du älskar inte mig okej? Jag är bara ytterligare en tonårsförälskelse som krossar ditt hjärta. En som fått dig att känna speciell och hanterat dig rättvist. Jag har kanske inte älskat dig från första stund, eller är det precis det jag gjort? Har jag bara inte insett det själv. Men henne du kommer att hitta, henne du verkligen kan säga 'Jag älskar dig' till så ska det kännas i hela dig att du menar det. Du ska kunna se henne i ögonen och verkligen mena det. Du kan inte bara se på henne och halft ned i marken och säga.' Tja bruden, jag älskar dig.' Det är just det de tre orden, de 12 bokstäverna blir allt för ofta använda till förhållanden som inte förkänar det. Jag slår vad om att om jag inte skulle blivit sjuk och kommer att dö skulle det aldrig varit vi, vi är två helt olika personer, förhållanden fungerar inte så, så skulle jag inte kunna säga 'Jag älskar dig' för jag skulle aldrig varit den samma då. Eller vad vet jag, kanske jag skulle?

Egentligen vet jag inte vad jag försöker säga men hur som helst så vill jag att efter begravningen skall du glömma mig. Inom två år skall du ha en  som du verkligen kan älska både fysiskt och psykiskt med, hon skall vara varmhjärtad, bry sig mer om andra än sig själv och hon skall kunna finna hos dig i vått och torrt. Det är allt jag begär av dig okej? Tack för alla minnen som du gjort oförglömliga, du fick mig att känna mig speciell från början till slutet. Jag älskar dig så otroligt mycket. Du hjälpte mig fixa 100 things to do before I die och 98 av dem gick i uppfyllelse. Men jag har varit medveten om att de två sakerna aldrig skulle ha hunnit gå i uppfyllelse. Tack för allting. Jag älskar dig så mycket." viskade jag. De sista orden svalde jag nästan.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Hennes hand började kännas allt svagare i min. Jag fick hålla den hårt i min för att kunna hålla i den längre.

"Jag älskar dig med." viskade jag innan jag såg hur hon slöt ögonen och jag såg hennes bröstkorg lyfta några enstaka gånger till innan den plötsligt slutade röra dig.

"Savannah, Savannah, Savannah?" frågade jag i trevande försök att hon skulle vakna men hon var borta, det var dags att insé det nu.

 Jag kysste hennes panna, släppte hennes hand medan några envisa tårar rann längs mina kinder. Nu var hon borta för alltid. Maskinen vid hennes sida började pipa och snart rusade läkare och sköterskor in och de drev ut mig ut rummet. Men jag visste att det inte gick att rädda henne längre. Hon var död och kommer att förbli det. Men alla de där orden hon uttalat till mig innan hon dog fick mig att hoppas och önska.

Jag älskade henne, jag gjorde det. Men nu var allt över, Savannah var borta för gott.

Då dök Stacey upp vid min sida.

"Hon är borta nu va?" frågade hon.

Jag nickade stumt.

Det rann en ensam tår längs hennes kind och jag drog in henne i en kram och kramade henne hårt.

Kanske Savannah aldrig kommer att komma tillbaks, men hon hade lämnat minnen och hopp efter sig hon hade inte kunnat gett mig bättre råd till mig eller någon annan. Hon var flickan jag älskade och fastän hon var borta betydde det inte att jag kommer att glömma henne för det...

__________________________________________________________________________________________________

Detta var det näst sista kapitlet, alltså är nästa kapitel det sista. Hoppas ni gillade detta. Imorgon kommer sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1 om det inte till och med kommer idag ännu får se. Men detta var detta för nu. Nu vill jag ha kommentarer!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Justin jag känner mig lite dålig." började hon när hon lade handen för huvudet.

"Va?" frågade jag.

Hon satt i rullstolen och lutade huvudet i händerna.

Hon började andas långsammare och hon försökte ta några tappra djupa andetag då hon plötsligt föll framåt och i sista sekund fick jag tag i henne. Jag tog hennes puls, ingenting.

"Ring ambulans!" skrek jag.

_____________________________________________________________________________________________________

Allt surrade bara förbi. Jag satt där i väntrummet och såg en sköterska rusa ut ur rummet efter den andra och läkarna hade gjort det klart för mig att hålla mig ur vägen. Det hade varit så hemskt. När hon bara fallit ned i min famn från rullstolen och inte haft någon puls. Att bara kasta sig över telefonen hade varit självklart. Läkarna i L.A, där vi befann oss nu efter Nickelbacks konser. Där som hon lagt av så hade sagt att det är 0.05% säkert att hon vaknar igen. Och fastän det nästan var säkert att hon inte tänkte öppna ögonen igen och le mot mig så fanns det ingenting jag hellre gjorde än att hoppas.

Jag lutade händerna framåt i händerna och såg en tidning ligga på golvet. Jag plockade upp den och fick ytterligare en chock att uppleva inom det senaste dygnet.

En tidning med bilder på en flicka som såg exakt lika ut som Savannah. Men denna tjej hette tydligen Pixie Charlotte. Tidningen hette Destroy. På tidningen stod det i en av texterna- Her story about her upside down life. Men hela jag darrade med tidningen i handen. Hon var het. Det var hon. Snyggare kropp hade hon än Savannah. Nej, så kunde jag ju inte säga heller-denna tjej var ju modell. Grönland stod det nere i hörnet. Jag svalde. Det var samma tjej från tidningen som Savannah sett den där one piecen hon ville ha. Detta skrämde mig. Savannah hade en dubbelgångare.

Medan jag var inne i dessa alla tankar hade jag inte märkt att en läkare dykt upp vid min sida. Jag reste mig snabbt upp.

"Vi förlorade henne." meddelade läkaren.

Orden träffade mig mitt i bröstet. Jag tappade kontrollen över mig och stapplade baklänges. Snart blev allt svart.

När jag vaknade satt någon vid min sida och baddade min panna.

"Det blir bra Justin." viskade en tjej röst. Det var min mamma.

"Hon är borta." viskade jag hest med en tjock klump i halsen.

"Sh-sh." hyshade hon på mig som ett litet barn.

"Hon är borta." upprepade jag. Ungefär för att få mig själv att förstå det.

Då kom Scooter gåendes i korridoren.

Han svor tyst för sig själv.

"Du som skulle på radio intervju om ett par timmar." mumlade Scooter när han mött oss.

"Scooter, Justin har precis förlorat en han älskar. Han behöver inte stiga upp på egna ben direkt och sköta en intervju. Låt han ta en paus ett tag." svarade min mamma.

"Nej!" sade jag och satte mig hastigt upp. "Jag gör radio intervjun." fortsatte jag.

Jag vet inte vad som flygit i mig, hur jag kunde gå med på en radio intervju vid detta tillfälle, men tydligen hade det skett.

Några timmar senare satt jag i en stol vid en radio mick och väntade på att radiointervjun skulle börja.

"Så, Justin, berätta hur går det med musiken just nu?" frågade han som iintervjuade mig-Rich.

"Ska snart ut på turné så än så länge är det rätt lugnt." svarade jag.

"Okej. Hur många konserer ingår det i denna turné?" frågade Rich.

"86." svarade jag lätt.

Efter ungefär tio minuter talan om musik och annat kom den frågan jag fruktat.

"Så hur är det med Savannah? Vi hörde om hennes attack igår. Hur mår hon? Är hon död eller lever hon?" frågade han.

Jag tog ett djupt andetag och svarade.

"Hon..." började jag men blev avbruten av min ringsignal.

"Ursäkta." ursäktade jag mig och svarade, det var min mamma.

"Justin! Savannah har vaknat!" utropade hon.

"Va?" svarade jag med svag röst.

"Hon lever, inte länge till, men hon lever!" ropade hon.

"Hon lever." andades jag tungt.

"Jag kommer." svarade jag.

"Ursäkta jag måste gå och ta ett farväl av min flickvän, hon har varit död i några timmar och hon lever inte länge till sedan är hon borta förevigt. Jag vill ta ett farväl av henne. Så förlåt, vi ses igen. Peace." sade jag i radio micken tog min jacka sprang med Kenny ut mot parkeringen förbi en hop med fans och i full fart på väg mot sjukhuset.

Där möttes jag av mamma som följde mig till Savannahs sjukhus rum. Där hon låg hon  livslevande.

"Justin?" andades hon.

__________________________________________________________________________________________________

Detta var det tredje sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1. Sedan börjar del 2. Detta var ett dåligt-kort mellan kapitel men börjar skriva nästa kapitel nu genast. Kommer även ny design till nästa A Year Without Rain-del 2- sjukt fin min vän har lagat den, länkar till hennes blogg när jag lagt till designen sedan!

K O M M E N T E R A ! ! !

 Previous:

"Visst är den... Men jag kan inte ha den." mumlade jag för att lägga den tillbaks. Då var Justin snabbt framme och sätta handen på lådan och sade.

"Var inte löjlig, du förkänar att hade den kom igen nu."

Jag gav Justin ett trött blick innan jag log sakta.

"Jaja..." mumlade jag och Justin stödde mig så jag kunde dra på mig klänningen.

"Den sitter perfekt! Och du är skit snygg! Vackrare än någonsin!" log han.

"Älskar dig." mumlde jag och kysste honom.

"Jag älskar dig mer." log han retsamt och kysste mig igen.

_____________________________________________________________________________________________________

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Så, vart är det vi är på väg?" frågade Savannah ivrigt och mötte min blick.

"Det får du se." svarade jag och log när vi hade satt oss bekvämt i våra säten i ett privatjet på väg till Los Angeles.

"Justin, har du någonsin funderat på hur det blir efter jag är borta?" frågade hon och såg mig sjupt i ögonen. Jag måste vara ärlig, jag hatade den där frågan. Stacey hade ställt mig den ett par dagar tidigare och samma sak med Scooter och min mamma.

"Ja." svarade jag tyst.

"Så?" frågade hon och höjde ögonbrynen.

Klumpen i halsen växte. Jag undrade vilken sekund de skulle bildas till tårar.

"Att jag inte kommer klara mig utan dig." svarade jag tyst.

"Äh, Justin. Du vet att du klarar det, du är den starkaste person jag känner, så mycket som median har lagt press på dig och du fortfarande klarat dig så finns det inget att oroa sig för. Du kommer att klara dig fint utan mig." log hon.

Då kände jag motvilligt hur några få tårar envist börjat rinna längs mina kinder.

"Men gulle vännen, vi måste ta denna diskussionen någon gång." sade hon och lade armen om mig.

Jag mötte hennes blick och ja såg hur hon granskade mig.

"Det har redan gått en vecka sedan operationen Justin. Vilket betyder att jag bara har cirka en vecka kvar om inte ännu mindre." konstaterade hon.

"Mm." mumlade jag ohörbart till svar.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Snart nådde flygplanet marken och ett fåtal minuter senare klev vi ut ur planet.

"Såå... Vi är i L.A?" sade Savannah med en lätt nick uppåt Hollywood skylten.

"Yep."  svarade jag kort.

Vi¨steg in i en svart skåpbil som körde oss till ett enormt hus.

"Wow." mumlade jag.

"Det är mitt hus här i L.A." svarade Justin kort när han märkt hur imponerad jag blivit.

"Det är verkligen mäktigt!" utbrast jag.

Justin log som svar.

"Är det här min överraskning?" frågade jag medan jag rullade i min rullstol in genom hallen och vidare in i vardagsrummet. Justin stod ett par meter ifrån mig och granskade mig ingående.

"Inte helt." svarade han.

"Nu återstår det ändast tre saker kvar av min lista." sade jag sedan.

"Nå?" frågade Justin.

"Bli gift, få barn och se mitt favorit band spela." svarade jag simpelt.

Justin tittade på mig lite sorgset.

"Men som sagt... Så kan bara en sak av dem uppfyllas innan jag dör." svarade jag tyst när jag såg hur Justin reagerat.

Jag närmade mig honom och tog ett tag i hans vita V-ringade t-shirt och drog honom ned mot mig och kysste honom.

Efter en timme satt vi ned i en av de mjuka enorma vita leder sofforna i vardagsrummet med en skål popcorn och en film påslagen framför oss.

"Hur dog din syster Alicia egentligen? Ursäkta om jag frågade, det är säkert ett känsligt ämne." mumlade Justin.

"Nej, det är okej." började jag. "Hon var med i en bilolycka för några år sedan. Hon var sex år äldre än mig vilket betyder att hon haft bil i cirka fyra år när olyckan inträffade och olyckan inträffade för ungefär fyra år sedan. Hon hade varit på väg hem från en fest med två av sina bästa vänner Tellie och Suzanne. De hade hört på hög musik och märkte inte en rattfyllerist som hade kommit i cirka 120 km/h mot dem på fel sida av vägen. Det hade varit en kraftig smäll. Tellie satt fram med Alicia som satt bakom ratten och Suzanne hade suttit i baksätet. Tellie hade inte haft någon säkerhetsbälte på sig så hon hade flugit ut genom bilrutan och så hade hon fallit ned på gatan framför den andra bilen medan ytterligare en bil kommit och kört på bakifrån vilket gjorde att deras bil rullade över Tellie. Så dog Tellie. Eller ja, hon var död redan då bilen rullade ovan henne. Alicia hade haft säkerhetsbältet på sig men bilen hade kommit in från den sidan som Alicia satt på vilket gjorde att hon blev fastklämd och dog på det sättet. Suzanne hade suttit bakom Tellie och hon hade även haft säkerhetsbältet på sig vilket gjorde att hon överlävde krocken med några skador. Hon bröt en arm och fick lite hack som hamnade sys men hon överlevde. Rattfylleristen dog omedelbart och bilen som körde på bakifrån var den som ringt ambulans. Den föraren klarade sig också med ett fåtal skador. Så mannen som larmade och Suzanne var de två personerna som överlevde av fem." avslutade jag.

Justin såg på mig en lång stund innan han drog mig tätare intill sig själv.

"Mina föräldrar tog det verkligen hårt, de förlorade sin favorit dotter och nu förlorar de det ända barn de har kvar." mumlade jag.

"Jag slår vad om att de älskar dig lika mycket som de älskade Alicia." sade Justin.

"Det skulle du inte säga om Alicia fortfarande vore i liv och såg skillnaden hur mina föräldrar behandlade oss olika." svarade jag.

Justin himlade med ögonen. "Såå... Vad heter den där Suzanne i efternamn?" frågade han.

Jag såg konstigt på honom men svarade misstänksamt.

"Wilkins." svarade jag kort. "Hon är mamma nu, hon har en son som heter Zac och är gift." avslutade jag.

Justin nickade. "Oj är klockan så där mycket? Kom igen sätt på sig någonting fint!" sade han hastigt och steg upp ur soffan.

Jag höjde ögonbrynet men satte på mig en kort vit klänning iallafall satte mig i rullstolen och Justin skuffade ut mig till den svarta skåpbilen igen den körde oss till en stor arena. Den stannade utanför och jag såg konstigt på Justin när han skuffade fram rullstolen och när jag såg på vilken konser vi var på väg till blev jag chockad. -Nickelback, mitt favorit band. Jag såg på Justin och kysste honom.

"Du är så underbar!" utbrast jag.

Han kysste mig och vi gick in bakvägen för att inte skapa sådan uppståndelse för Justin.

Vi hade ett eget litet bås att sitta i för säkerhetsskäl.

Efter konseren var slut och vi var på väg därifrån började jag känna mig snurrig.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Justin jag känner mig lite dålig." började hon när hon lade handen för huvudet.

"Va?" frågade jag.

Hon satt i rullstolen och lutade huvudet i händerna.

Hon började andas långsammare och hon försökte ta några tappra djupa andetag då hon plötsligt föll framåt och i sista sekund fick jag tag i henne. Jag tog hennes puls, ingenting.

"Ring ambulans!" skrek jag.

___________________________________________________________________________________________________

Det var kapitel 26, nu är det bara tre kapitel kvar av A Year Without Rain-del 1! Sedan börjar del 2. Hoppas ni gillar det.

K O M M E N T E R A ! ! !

 Previous:

"...Men jag har alltid älskat dig ändå, no matter what. Så lova mig nu älskling, inom två år efter min död så ska du ha hittat någon som du kommer att älska livet ut, något som jag aldrig kunnat fastän jag velat, jag skulle bara förvärrat allting. Förlåt. Jag älskar dig. Puss Savannah." Och inspelningen avslutades.

Stacey såg på mig med tåriga ögon och skulle just börja spela in den tredje inspelningen när vi blev avbrutna av att Justin kom inrusade och berättade att sjukhuset brann och det måste evakueras. Då minsann kunde ni gissa om jag blev galen-jag hade ingen rullstol i närheten, hur skulle jag kunna ta mig ut?

_____________________________________________________________________________________________________

~Justin Bieber's perspektiv:~

Vi hade rusat till Savannahs rum så fort larmet hade gått. Det hade på börjats en stor brand inne på sjukhuset i en av operationssalarna.

"Det brinner vi måste ut!" hojtade jag så fort jag nått hennes rum. Både Stacey och Savannah såg förskräckt upp på mig och sedan på varandra.

"Hur skall jag komma härifrån?" utbrast Savannah förtvivlat.

"Vi hinner inte få någon rullstol. Kom igen!" uppmanade jag henne och lyfte henne upp på min högra axel och sprang med henne iväg ut genom korridoren på väg mot närmsta nödutgången med Stacey springandes efter hack i hälarna.

"Här åt!" hörde vi en sköterska ropa vid en nödutgång när hon fick syn på oss. Vi sprang så fort vi kunde när det uppstod en explosion. Vi slängde oss ned på golvet och ett stort svart rökmoln täckte synen. Vi började hosta och jag försökte finna Savannah.

"Savannah." hostade jag fram.

"Här." mumlade hon till svar och jag tog hennes hand och lyfte upp hennes på axeln och såg till att Stacey var efter oss innan vi sprang ut genom nödutgången och ut en bit på gårdsplanen. Där en hel del andra patienter stod.

"Sätt dig här!" befallde jag och satt ner Savannah på en enorm blomkruka där det växte en del blomster som blivit täckt av aska nu av röken. Savannah satte sig ned och Stacey bredvid och höll om Savannah medan jag gick fram till en av sköterskorna när brandmännen skulle vara här.

"Om cirka 10 minuter." svarade hon.

Det är för länge tänkte jag.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Då hörde jag skrik från övervåningen på sjukhuset. Jag satt för tillfället ensam på den enorma krukan. Stacey hade gått bort med Justin för att tala med honom. Skriket förvirrade mig. Jag skulle inte få leva och någon annan få dö, jag måste rädda den, och det värsta av allt det lät precis som en liten flicka.

Jag hatade att inte kunna styra över mina ben. Då jag plötsligt fick en idé. Om jag skulle kuna krypa runt hörnet så fanns det en brandstege precis runt hörnet. Den kunde jag dra mig upp för och in genom ett fönster. Det fick duga. Jag hoppade ner på marken från den enorma krukan och började kravla mig vidare runt hörnet på sjukhuset. Fönstret var stängt så jag tog med mig en sten upp. Där såg jag brandstegen. Det fanns en liten trappa upp till den så jag klättrade lätt upp för trappan och tog först tag med högerhanden i det första metalljärnet sedan med vänster handen och drog hela min kroppsvikt upp på det sättet. Snart hade jag klättrat upp och jag tog stenen och kastade den mot fönstret så att det krossades. Jag höll mig fast med vänster arm i stegen och med högerarmen genom den sönderslagna glasrutan öppnade jag låset på fönstret och kunde dra mig upp och in genom fönstret. Luften var tjock av svart rök där inne och jag hostade och hostade. Jag började kräla mig fram längs med golvet. Inte bara för att jag inte kunde gå utan för att det var bättre luft där. Då hörde jag skriket igen. Jag drog mig ditåt och försökte att inte dra in så mycket av röken då skulle jag dö. Snart var jag framme vid rätt rum. Skriket var gällt. Jag skuffade upp dörren med båda händerna och inne stod rummet i stora lågor. Röken var ännu tjockare där inne och jag kämpade efter luft. Flickan skrek ännu gällare men när hon fick syn på mig blev hon lite tystare. Jag kom fram till henne.

"Du får försöka att inte dra in så mycket luft okej?" frågade jag tyst.

Hon nickade till svar. Jag höll om henne och kröp nere vid golvet igen. Då brakade en sängkarm ner på golvet rakt framför oss och lågorna blev höga framför oss. Nu kommer vi dö, tänkte jag. Då fick jag syn på ett metallhjärn som hängde ovanför våra huvuden. Det var därifrån vart sängkarmen lossnat från. Då tänkte jag snabbt. Om man kunde komma upp i stången och svinga sig genom lågorna ut på andra sidan dem. Som i en dålig action film men det var värt ett försök, då skulle vi kanske klara oss.

"Ta tag i stängen och svinga dig framåt okej?" frågade jag av henne. Hon nickade igen och jag lyfte upp henne och hon tog tag i stången och svingade sig framåt och genom lågorna. Hon hoppade ned på andra sidan dem. Hon hade klarat sig. Nu var det min tur. Jag tog tag i metallstången och svingade mig framåt-bakåt och framåt innan jag hoppade genom lågorna och landade på andra sidan dem bredvid flickan. Vi krälade oss ut genom dörren och vidare genom korridoren vart jag kommit ifrån. Snart var vi framme vid fönstret igen när jag hörde en brandbils syrener. Jag hörde gälla skrik utanför och såg folk so m pekade upp mot fönstret. Brandbilen körde fram till fönstret och brandstegen rullades ut och en brandman mötte oss uppe vid fönstret. Jag lyfte flickan åt honom och han tog emot henne och satte henne tillrätta innan han tog tag i mina armar och drog mig upp och ut genom fönstret och ned på samma platta som jag flickan och brandmannen stod på. Jag andades tungt och hostade en massa. När vi kommit ned till marken mötte jag Justins och Staceys ansikten. De var en sammansättning av besvikelse, rädsla, sorg och glädje som fanns i deras ansikten.

Brandmannen hjälpte mig bort från plattan och snart låg jag bredvid Justin och Stacey.

Justin satte sig ned på huk vid mig och lade armen om mig.

"Varför gjorde du det? Du riskerade ditt liv för den där flickan? Du hade inte behövat, det var otroligt givmilt, men tänk om du skulle ha dött? Jag älskar dig så varför gjorde du det?" frågade Justin.

Jag mötte hans ansikte.

"Om man skall dö, skall man iallafall få dö rättvist, och jag riskerade livet för henne för att hon kanske har längre tid kvr än jag och oavsett vad du tycker och tänker om mig, så om du älskar mig så ska du stötta mig för detta! Jag kan inte ens gå och jag klarade detta! Betyder det ingenting för dig Bieber?" frågade jag och torkade bort lite av sotet från ansiktet.

"Om det gör? Jag var bara så rädd för att mista dig! Du betyder allt för mig!" sade han med tårar rinnande längs kinderna.

"Jag älskar dig." svarade jag och drog ned hans ansikte och kysste honom.

"Du räddade min dotter!" utropade en kvinna och kom fram till mig och kramade om mig.

"Va?" frågade jag.

"Du räddade min dotters liv! Det betyder mer än du kan ana för mig!" sade hon ömt och kramade mig ännu hårdare.

"Det var så lite." svarade jag.

"Nej, det var inte så litet, du räddade hennes liv. Inget kan ersätta det. Vad kan jag göra för dig?" frågade hon när hon lossat på omfamningen.

"Vad sägs om... ingenting?" frågade jag och log.

"Jo, du kommer att få, vänta ett tag." svarade hon och log hemlighetsfullt innan hon gick sin väg.

Nästa dag vaknade jag hemma hos Justin. Men en present på nattduksbordet.

"Vad har du köpt?" frågade jag och såg trött på Justin när han kom gåendes in i rummet.

"Ingenting, jag lovar! Det kom med posten och det stod ditt namn på det." svarade han och satte sig ned på sängkanten med en kopp örtté.

"Tack." log jag och tog en klunk innan jag tog paketet och öppnade det.

Jag drog ut en lång balklänning med de vackraste silver detaljer av någon sårts metall kunde jag förmoda. Med i paketet fanns en papperslapp. Jag läste den högt.

"Klänningen är din, den är

från min alldeles egna

¨kollektion. Hoppas du gillar den,

tänkte att du kunde ha den på ikväll

på festen! ;)

/Janice

p.s Cindys mor."

"Cindys mor, Janice?" frågade Justin med ett uttryckslöst ansiktuttryk i ansiktet.

"Cindy, var flickan jag räddade alltså är detta hennes mamma." svarade jag tyst.

"Den där klänningen är verkligen snygg!" poängterade Justin.

"Visst är den... Men jag kan inte ha den." mumlade jag för att lägga den tillbaks. Då var Justin snabbt framme och sätta handen på lådan och sade.

"Var inte löjlig, du förkänar att hade den kom igen nu."

Jag gav Justin ett trött blick innan jag log sakta.

"Jaja..." mumlade jag och Justin stödde mig så jag kunde dra på mig klänningen.

"Den sitter perfekt! Och du är skit snygg! Vackrare än någonsin!" log han.

"Älskar dig." mumlde jag och kysste honom.

"Jag älskar dig mer." log han retsamt och kysste mig igen.

__________________________________________________________________________________________________

Detta var då kapitel 25, kapitel 26 kommer så snart som möjligt, men inte före lördagen iallafall. Imorgon har jag fullt upp och på fredagen är det Justin Bieber konser så därför kan jag inte få något kapitel upp förrän på lördag. Men ses då bye;)

K O M M E N T E R A ! ! !

 Previous:

Samt ett par röda klackskor. Sedan sminkade jag mig fönade och plattade håret innan jag ringde en taxi igen som tog mig till galan. Taxin stannade utanför och jag öppnade dörren och steg ut. Jag trängde mig genom folkmassorna när jag fick syn på Justin tillsammans med Stacey, precis som de sagt. Då ringde Justins telefon och han svarade. Jag såg hur oron spred sig över hans ansikte och hur han såg nervös ut. Sjukhuset hade säkert märkt att jag var borta nu och de sökte mig.

Då tog jag min chans och klev upp på röda mattan och papparazzina blev galna och började ropa mitt namn.

"Savannah, vad gör du här?" "Var inte du på sjukhuset?" "Hur mår du?" "Är du tillsammans med Justin fortfarande?" "Vem är tjejen som Justin är här tillsammans med?" "SAVANNAH!" Jag log glatt mot kamerorna och svängde sakta huvudet om och mötte Justins blick. Han hade enorma klot till ögon likaså Stacey och de bara glodde på mig och jag log och blinkade mot Justin innan jag började gå upp mot honom.

"Du bjöd mig ju hit Justin, trodde du att jag skulle gå misste om en sådan chans." log jag med ena ögonbrynet höjt.

_____________________________________________________________________________________________________

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Savannah, hur i?! Hur i helvete kan du vara här? Och hur kan du stå på dina ben?! Läkarna sa..." började jag innan jag blev avbruten.

"Jag vaknade, reste mig upp och tog mig hit. Det är väll inte så underligt, det är ju så de flesta gör right?" log hon. Det var inte ett sådant där gulligt Savannah leende utan ett falskt-elakt leende.

"Savannah, du måste ta dig tillbaka till sjukhuset!" kontrade jag.

"Varför? Du ville ju ha mig här, det sade du när du bjöd hit mig och nu är du här med min bästa vän, Stacey. ÄR det schysst?" fråade hon och jag såg hur hennes käkar spändes, hon var ursinnig.

"Savannah, du måste till sjukhuset! Du är sjuk, jag riskerar inte att du faller ihop här på röda mattan!" sade jag argt.

"Glöm det." sade hon.

Jag såg på Stacey som skakade trött på huvudet åt Savannah innan jag vinkade åt mig några livvakter som kom och bar iväg Savannah bak. Jag och Stacey följde med och jag ringde sjukhuset. Ungefär tio minuter senare vek ambulansen in och tog med sig Savannah till sjukhuset. Hon hade fallit ihop bakom och hade sett lika livlös ut som hon hade gjort när hon legat i sin sjukhussäng. Vi åkte med till sjukhuset och läkarna tog prover på Savannah vad som hade fått henne att kunna resa sig upp och kunnat gått utan problem. Det visade sig vara en -enegrikick.- Efter allt som Savannah opererats för hade Savannah vaknat och mått hur bra som helst som om hon vore frisk. Men läkarna sade att nu när hon somnat in igen kunde det ta upp till två dagar innan Savannah skulle vakna igen. Då skulle hon troligtvis inte minnas någonting från galan. Vilket var tur. Då skulle hon inte kunna gå heller utan vara rullstolsbunden de sista veckorna av sitt liv.

Tre dagar hade passerat när jag återvände till Stratford efter en tv show i Los Angeles som jag hade varit och gestat på. Jag hade tagit en taxi och åkt raka vägen till sjukhuset. Savannah hade inte ännu vaknat och Stacey hade varit och hälsat på henne varje dag.

Jag gick in i sjukhusrummet och satt mig ned på stolen intill hennes säng. Jag måste ha slumrat till eller något för när jag vaknade låg någon och pajade handen försiktigt över mitt hår. Jag ryckte till och ryggade bakåt och möttes av ett välbekant ansikte-Savannah.

Hon log ett livlöst leende, men hon var den gamla Savannah igen, inte den som kommit till galan och betett sig som ett svin. Hon hade stora svarta påsar under ögonen men hennes mörkbruna ögon riktade sig mot mig och såg lika kärleksfulla ut som de alltid gjort.

"Savannah..." mumlade jag.

"Jag är här..." svarade hon tyst och tog min hand i sin.

Jag svalde klumpen som bildats i halsen.

"Hur... Hur mår du?" frågade jag hest.

"Bra, förutom att jag inte känner mina ben. Läkaren berättade att mina ben var halft förlamade så jag känner dem inte längre, men det är okej, jag lever ju bara i ungefär två veckor till så två livlösa ben är mitt minsta problem..." log Savannah.

Jag fick tårar i ögonen.

"Jag älskar dig." sade hon tyst.

"Jag älskar dig med." svarade jag och kysste hennes hand.

Hon log.

"Förlåt." sade hon sedan.

"Förlåt för vad?" undrade jag.

"För att jag inte varit bra nog för dig. Du förkänar någon bättre än jag. Så lova mig en sak, du behöver baar lova mig en sak?" frågade hon med sina varma bruna ögon.

"Ja?"

"Att du hittar en du kan tillbringa resten av ditt liv med, någon att älska både fysiskt och psykist med. Någon, som jag aldrig kunnat bli även fast jag velat." sade hon med en menade blick på mig.

Jag nickade stumt.

Jag skulle aldrig hitta någon som Savannah, men jag önskade att jag verkligen någon gång i livet kunde hitta någon ny precis som Savannah sagt. Jag älskade verkligen Savannah mer än någonting annat men som Savannah sagt 'du förkänar att bli lycklig' jag hoppades att jag kunde bli det igen efter Savannahs död.

"Jag lovar." svarade jag och kysste henne.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

En timme efter att Justin gått tillsammans med Alfredo för att äta på McDonalds hade Stacey kommit inrusandes.

"Hur mår du?" hade hon frågat.

"Bra, själv då?" frågade jag lika glatt.

"Suveränt, nu när du vaknat!" utbrast hon.

"Kan du hjälpa mig med en sak?" undrade jag.

"Vad som helst." svarade hon.

"Spela in meddelanden till personer och spela upp dem för rätt person på min begravning för dem. Det finns en del saker jag alltid velat säga dem. Tror du att du kan göra det för mig?" frågade jag.

"Om? Självklart!" tillade hon och tog upp sin mobil och tryckte upp spela in appen.

"Säg bara vilken person inpelningen är till först så kan jag skriva dens namn på inspelningen." sade hon och jag nickade till svar.

"Först, mamma och pappa." började jag. Hon nickade sakta och skrev in det som namn på den inspelningen innan hon frågade.

"Redo?" frågade hon.

Jag nickade och hon tryckte på >>play.

"Jag vet inte riktigt hur eller var eller med vad jag skall börja men jag börjar med att säga förlåt. Förlåt för det jag ställt till med, det finns inget i världen som jag ångrar mer än det. Alla drogerna, alkoholen, tobaken, festerna allting var ett totalt misstag. Mamma när jag skickade meddelandet till dig den kvällen så menade jag vart enda ord. Men jag förstår om du inte trodde på mig, så mycket som jag ljugit under alla dessa år. Pappa förrästen jag känade in lite pengar här i Kanada och jag köpte en helt ny äkta persiskmatta åt dig så den är hemma och väntar på dig när du kommer hem. Förlåt för att jag inte var bra nog för er, jag älskar er oavsett vad och jag vet att jag inte nådde upp till de förväntningarna ni hade av mig som ni fruktat bara för att Alicia hadde dem. Förlåt för att jag var ett misstag, en missbrukare och en hora förlåt för allt. Jag älskar er och kommer aldrig att glömma er. Puss och kram er Savannah." Stacey tryckte av inspelningen och såg mig djupt i ögonen. "Det där var verkligen djupt Savannah." Jag nickade.

"Mina föräldrar förkänar det." sade jag tyst.

"Så vem vill du ta nu?" frågade Stacey.

Jag funderade en stund.

"Eller hur att du redan spelat upp inspelningen vi spelat in för Justin?" frågade jag och log mot Stacey. Hon blev knallröd och visste inte riktigt vad hon skulle göra.

"Ja." mumlade hon.

"Gissa det, man såg det på hans min idag. Men vi spelar in en ny åt honom nu så Justin." log jag.

Hon log svagt tillbaks och skrev in hans namn och tryckte på >>play.

"Jag vet att detta är den andra inspelningen du får höra av mig men jag lovar att det kommer att bli den sista. Du förkänar också att få gå vidare och sörja ifred utan att jag springer dig hack i hälarna med inspelningar av min röst. Du betyder mer än ord kan beskriva för mig och om jag hamnade välja mellan mat eller dig skulle jag definitivt välja mat. Haha gulle nej jag skämtar. Jag skulle välja dig. Oavsett vad. Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Men fastän jag är borta så ska du gå vidare okej? Du ska gå vidare med huvudet högt hitta en du kan skaffa familj med och leva lycklig med i alla sina dar med. En kvinna med hjärta av stål, vacker, och är beredd att göra vad som helst för att finnas och älska dig varje sekund av hela era liv. Fastän du inte kommer att se mig kommer jag sitta där uppe och vaka över dig som en hök om att du ska hitta en att älska hela livet. Din absoluta true love. Du vill ha familj, så kom igen, skaffa familj. Va dig själv, den du alltid varit och låt inte något av mina idiotiska idéer komma in i din hjärna, du betyder allt för mig och du betyder allt för dina fans och du har din karriär, det är inte värt att slösa bort sina tid på de mest dummaste sakerna jag gjort. Du betyder allt för mig Justin och jag vet att jag inte varit den mest tillfredställande personen. Men jag har alltid älskat dig ändå, no matter what. Så lova mig nu älskling, inom två år efter min död så ska du ha hittat någon som du kommer att älska livet ut, något som jag aldrig kunnat fastän jag velat, jag skulle bara förvärrat allting. Förlåt. Jag älskar dig. Puss Savannah." Och inspelningen avslutades.

Stacey såg på mig med tåriga ögon och skulle just börja spela in den tredje inspelningen när vi blev avbrutna av att Justin kom inrusade och berättade att sjukhuset brann och det måste evakueras. Då minsann kunde ni gissa om jag blev galen-jag hade ingen rullstol i närheten, hur skulle jag kunna ta mig ut?

__________________________________________________________________________________________________

Och det var kapitel 24, 25 kommer så snart som möjligt. 5 dar kvar till Justin Biebers konser kan inte vänta längre så taggad:DD

KOMMENTERA!!! 

 Previous:

Två timmar passerade och jag och Justin hade suttit och talat i telefonen hela tiden så jag kunde meddela honom om beskedet direkt jag fått det.

Ytterligare 20 minuter senare passerade när läkaren slutligen dök upp. Han kom sakta gåendes mot mig och höll några papper i sina händer.

Han såg tyst på mig ett tag.

"Dog hon?" "Lever hon?" "Klarade hon operationen?" frågorna vimlade runt i huvudet när han slutligen öppnade munnen.

"Savannah överlevde. Men kommer inte ha någon kontakt med omvärlden på ungefär två veckor och hennes livstid har kortats av men cirka två veckor, vilket betyder att när hon fårr kontakt med omvärlden igen om cirka två veckor har hon en två veckor kvar i livet,  rullstolsbunden och hon måste ta det väldigt försiktigt." sade han.

Det var precis som min värld rasade samman. Så exakt kändes det.

_____________________________________________________________________________________________________

Justin hade hört allt genom telefon vad läkaren sagt till mig. Två dagar efter operationen hade Savannah flyttats hem till Stratford sjukhus. Alla sakerna Savannah ville få gjort av sina saker 100 things to do before I die, skulle inte kunna avslutas. Vi måste komma på ett sätt att avsluta hennes lista hade Justin sagt sorgset. Om en månad skulle vår kära Savannah vara borta. Hennes liv hade kortats av med två veckor och man skulle inte få kontakt med henne på cirka två veckor gjorde att vi skulle bara ha kontakt med henne i två veckor innan hon skulle lämna oss förevigt. Nu var det ungefär en vecka kvar innan hon skulle vakna och Justin hade varit ute och turnérat medan jag hade haft fullt upp med att studera. Fast jag dagligen varit och hälsat på varje dag Savannah till sjukhuset men varje dag hade hon sett exakt likadann ut. Sovit, trött och sliten. Och döende.

Då ringde telefonen-Justin.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Hur ser hon ut?" frågade jag med telefonen tryckt mot örat.

"Som hon gjort varje dag hittills. När kommer du?" frågade Stacey.

"Så snart som möjligt, håller på att packa nu så snart åker jag till flygplatsen och så kommer jag." svarade jag.

"Okej, du har du fixat några av hennes 100 saker hon vill få gjorda?" frågade hon sedan. Savannah hade gjort 46 av sakerna redan, vilket gjorde att det återstod-54 saker kvar.

"Jo, att åka till New York och besöka Madison Square Garden och hämtat en souvenir och så har jag köpt biljetter till hennes favorit band om en vecka och tre dagar i Los Angeles. Du då?" frågade jag.

"Jag har fixat de där minsta sakerna vi såg på hennes lista, minns du?" frågade hon.

"Ja."

"Ja, de har jag fixat." svarade hon.

"Bra. Vi borde fixa den där galan ikväll som det var meningen att jag och Savannah skulle gå på men hon är medvetslös så är det ingen idé och det är ikväll. Vad sägs som att du följer med?" frågade jag.

"Jag?" frågade hon förvånat. Jag kunde se hennes ögonbryn flyga upp i pannan.

"Ja, det var också en av de saker hon velat vara med på." svarade jag.

"Synd, att hon inte han uppleva det själv." mumlade hon.

"Ja, det har du rätt i." svarade jag.

"Men visst, jag gör det för Savannah." svarade hon.

"Bra."

Samtalet avslutades några minuter senare och jag tänkte på de goda minnen jag och Savannah haft tillsammans. Det hade varit härligt tillsammans med henne och samtalet som Stacey spelat upp för mig när hon suttit på sjukhuset under operationen gjorde det svårt för mig. Hennes föräldrar brydde sig lika lite om henne som om hon vore deras katt och de kastat ut den. Hennes föräldrar förkänade inte ens att få veta före de fick hem begravningsinbjudan till deras dotters begravning. När Savannah berättat om hennes storasyster som dött i en bilolycka tidigare hade jag fått dåligt samvete. Hennes föräldrar skulle förlora ytterligare en dotter. Men de verkade ju inte bry sig direkt.

Två timmar senare satt jag på flyget på väg till Stratford igen. Så fort jag stigit av flyget tänkte jag åka till sjukhuset och se på min flickvän som låg där hjälplös i sin säng. Jag hade inte sett henne sen före olyckan vilket gjorde ännu mer ont att jag inte funnits där för henne. Fast jag själv borde vetat att jag inte borde ha satt sådan press på henne för att åka jorden runt. Men när skandalen kom ut att Savannah varit otrogen hade något brustit i mig. Men så som Stacey sagt: Det som kväver dig gör dig starkare. Hon var klok, hon  kunde välja de rätta formuleringarna för att få ihop det till ett vettigt faktum.

Jag gick med bestämda steg mot dörröppningen till sjukhuset och glasdörrarna gled upp. Jag stegade in och jag frågade i reception vilket rum Savannah låg i innan jag gick genom nåra smala korridoer innan jag vek till vänster och där stod nummer 47B. Jag öppnade dörren och gick in. På en stol vid sängen satt Stacey. Hon vände sig om och såg mig, reste sig upp och kom gåendes mot mig och slog armarna kring mig samtidigt som jag lade armarna om henne.

"Något nytt?" frågade jag när vi lossat på omfamningen.

"En läkare kom in för en timme sedan och sade att vi får vara glada om Savannah alls hinner vakna innan hon dör." viskade hon sakta med tårar rinnande längs sina kinder. Vi gick sakta fram till sängkanten där jag slog mig ned och tog Savannahs hand i min.

"Du måste vakna, du måste." viskade jag.

Hennes kritvita ansikte lyste nästan i samma vita nyans som de här vit psykopatiska väggarna.

Där satt vi, jag, Stacey och Savannah en lång stund innan Stacey reste sig upp och sade.

"Jag åker hem nu och duschar, skicka när du hämtar mig." sade Stacey.

"Visst." sade jag och Stacey lämnade rummet.

Jag satt länge och höll Savannahs hand i min i hopp om att hon skulle slå upp ögonen och vakna. Men hon gjorde det inte.

Jag böjde mig försiktigt ned och kysste henne i pannan innan jag lämnade sjukhuset för att fara hem och göra mig klar för gala.

Det blev en svart t-shirt, svart jacka ovan, svarta jeans, lila sneakers och något smycke. Jag textade Stacey innan vå åkte limousinen dit.

Ut kom Stacey i klädd i en lång vacker champange färgad klänning som var typsikt något som Savannah skulle bära samt klackskor sminkad och håret i en vacker frisyr. Hon klev in i limousinen och vi åkte iväg till galan.

När vi några minuter senare steg ut ur limousinen bländades vi direkt av paparazzis.

"Justin, vem är det där?" "Hur är det med Savannah nu?" "Har du en ny flickvän redan? "JUSTIN, SE HIT!" "Justin, lever Savannah fortfarande eller är hon död?"

Jag suckade åt dem medan jag tog Staceys hand för att hjälpa henne genom paparazzina och in på röda mattan.

"Är de alltid så där ilskna?" frågade Stacey.

"Det där är bara en bråkdel om hur de egentligen brukar vara." svarade jag absurt. Jag bokstavligen hatade paparazzis.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Solskenet gassade in genom persiennerna och jag fick blinka ett flertal gånger för att kunna se något överhuvudtaget. Huvudet gick runt och jag försökte minnas det senaste jag varit med om. Men minns ingenting. Då kom jag ihåg. Medan jag luggit här hade jag i tankarna hört Stacey och Justin samtala om en gala de skulle på ikväll. Då mindes jag från tidigare. Det var som jag och Justin hade menat att gå på tidigare innan det hänt med mig, vad nu som hade hänt. Och oavsett vad så skulle jag ta mig dit ändå. Jag reste mig upp från sängen tog på ett par skor och lämnade sjukhuset. Det avr verkligen konstigt att ingen lade märke till mig eftersom jag nu var inlagd här. Jag gick ut på agatn till en telefonkiosk ringde efter taxi som  hämtade mig. Den körde hem mig till farmors hus, farmor var lyckligtvis borta. Där gick jag i duschen, och drog fram festklänningen jag tagit med mig hem ifrån men som jag inte haft en chans att använda hittills. Men nu kom den till nytta.

Samt ett par röda klackskor. Sedan sminkade jag mig fönade och plattade håret innan jag ringde en taxi igen som tog mig till galan. Taxin stannade utanför och jag öppnade dörren och steg ut. Jag trängde mig genom folkmassorna när jag fick syn på Justin tillsammans med Stacey, precis som de sagt. Då ringde Justins telefon och han svarade. Jag såg hur oron spred sig över hans ansikte och hur han såg nervös ut. Sjukhuset hade säkert märkt att jag var borta nu och de sökte mig.

Då tog jag min chans och klev upp på röda mattan och papparazzina blev galna och började ropa mitt namn.

"Savannah, vad gör du här?" "Var inte du på sjukhuset?" "Hur mår du?" "Är du tillsammans med Justin fortfarande?" "Vem är tjejen som Justin är här tillsammans med?" "SAVANNAH!" Jag log glatt mot kamerorna och svängde sakta huvudet om och mötte Justins blick. Han hade enorma klot till ögon likaså Stacey och de bara glodde på mig och jag log och blinkade mot Justin innan jag började gå upp mot honom.

"Du bjöd mig ju hit Justin, trodde du att jag skulle gå misste om en sådan chans." log jag med ena ögonbrynet höjt.

__________________________________________________________________________________________________

Så det här var kapitel 23, kapitel 24 får ni svar på de frågor som kommer att hoppa upp i erat huvud när ni läser detta kapitel. Hur kunde hon gå nu? osv. Svaren kommer i nästa kapitel. Hur tror ni det kommer gå för dem nu?

Det är inte så hemskt många kapitel kvar nu av A Year Without Rain-part 1, part 2 kommer börja så småningom och den delen kommer att bli lång så nu måste ni verkligen följa med nu när det börjar ta sig mot slutet av A Year Without Rain-part 1.

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Tidigare denna kväll, upptäcktes ingen mindre än Justin Biebers flickvän- Savannah Courtney i Cypern på en bar med sin vän. Senare samma kväll lämnade hon baren kyssandes med en okänd kille. Kan detta vara slutet på Sastin eller börjar på något nytt med Savannah och en okänd? Verkar iallafall som om fru Courtney kan grejen med att vara otrogen mot herr Bieber. Vad tror ni?" När kvinnan slutat tala satt jag som förstelnad i  sätet och lutade mig framåt och bankade förfärat mot ratten medan tårar började bildas i mina ögon. Min Savannah, var otrogen...

Och vore det inte nog med det så börjades det spelas Rihannas -Unfaithful i radion efter det samtidigt som min telefon  ringde- Savannah, ja knäppte av samtalet.

_____________________________________________________________________________________________________

Jag satte mig frustrerat ner på soffan och slog på tv:n till min förfasan kom det på nyheterna samma sak som kommit på radion för ungefär 15 minuter sedan. Jag stängde av tv:n när jag fick ett samtal från Scooter.

"Ja, du har sett nyheterna och nu säger du 'vad var det jag sa?'" mumlade jag i luren.

"Ja Justin, jag såg nyheterna, men det är vårt minsta problem just nu, Savannah ligger på sjukhuset." Mitt hjärta tog ett litet skutt i bröstet. "Hon är döende Justin, hon kan dö när som helst, annars måste hon göra en väldigt allvarlig operation, som ändå kan leda till döden ifall hon inte klarar operationen." Mitt hjärta, bokstavligen stannade. Savannah, lågpå sjukhuset och kunde dö ifall hon inte gjorde operationen men hon kunde även dö ifall hon inte klarade sig genom hela operationen.

"Justin?" hörde jag Scooter säga.

Jag tappade kontrollen över mig själv och telefonen föll till golvet.

1 timme tidigare:

~Stacey Donald's perspektiv:~

Chocken som hade brutit ut när jag sett Savannah ligga och grovhångla med en okänd kille över sig och halft avklädda hade min reaktion varit:

"SAVANNAH?!?! VAD I HELSIKE?! DU HAR POJKVÄN, DU VET ATT DU ÄR OTROGEN NU VA?!" skrek jag. Killen hade tittat förskräckt på mig rotat ihop sina saker och sprungit ut ur rummet.

"Är du inte riktigt klok?!" utbrast jag.

"Äh, ingen kommer att få reda på något." hade Savannah svarat. Jag hatade det, när hon uttalade sig så där.

"Skämtar du eller? Du är känd som Justin Biebers flickvän Savannah, folk snackar, snart är det i radion, över internet och i tv:n! När Justin får reda på detta kommer han att brista! Fattar du inte vad du har gjort?!" skrek jag igen.

Hon hade tagit sin telefon för att ringa till Justin, men han hade lagt på och sen hade hon suttit där stum och inte sagt ett ord.

Då verkade Savannah börja fatta när hon plötsligt lade handen för huvudet. Så började hon vingla till och föll ned från sängen ner på golvet och började hosta kraftigt och kippa efter luft.

"Savannah!" skrek jag förtvivlat och rev upp telefonen ur jackfickan och ringde 911. Snart var Savannah totalt medvetslös. Jag fick ingen kontakt med henne överhuvudtaget.

Tio minuter senare var ambulansen där och förde henne till sjukhuset. Jag berättade för dem vad som hänt och att Savannah lider av en cancer, som är obotlig och kommer att dö inom en och halv månad. Ambulansmännen såg misstänksamma, vi åkte till sjukhuset när beskedet kom.

En läkare kom fram till mig.

"Savannah, kommer dö..." började läkaren.

"Neeeeeeeeeeeeeeeej!" skrek jag rakt ut.

"Om inte hon gör en väldigt svår operation, men det är ända hoppet, men det är inte säkert att hon klarar operationen, då dör hon iallafall. Men om hon inte gör operationen dör hon nu oavsett vad." förklarade läkaren.

"Kommer operationen förlänga hennes liv också?" frågade jag hoppfullt.

"Nej, och hon kommer att bli rullstolsbunden efter detta." fortsatte läkaren.

Jag svalde hårt medan tårarna rann frustrerat ner längs kinderna.

"Jag skall bara ringa ett samtal." meddelade jag och plockade fram telefonen ur fickan och ringde Scooter.

Jag berättade allt för honom och han skulle ringa Justin på direkten.

Fem minuter senare ringde telefonen och jag svarade, det var Justin.

"Gör operationen!" utbrast han så fort jag svarat.

Jag vinkade åt läkaren som kom närmre.

"Gör operationen!" meddelade jag och han nickade innan han samlade kirurg personal i ordning för operation.

"Du vet väll att Savannah blir rullstolsbunden ifall hon överlever operationen?"

"Jag vet, men det är värt det, ifall hon överlever." han lät så sorgsen. "Är det sant att hon var otrogen mot mig?" frågade han sen. Jag tyckte så synd om honom.

Jag nickade fast jag visste att han inte kunde se det, "ja. Men hon var full så hon visste inte om vad hon gjorde."svarade jag.

"Jag älskar henne så mycket." mumlade han.

"Jag med. Hon har aldrig haft det lätt." svarade jag sorgset medan jag satte mig ned på en stol i väntrummet.

"Men oavsett om Savannah klarar sig eller inte, så lämnade hon ett meddelande till sig tidigare idag på planet på väg till Cypern." berättade jag. Jag vet att Savannah inte hade velat att jag skulle berätta det än men det skulle kanske få Justin att må bättre för stunden iallafall.

"Vad då?" frågade han misstänksamt.

"Vänta lite." sade jag och sökte upp inspelningen som vi fixat medan vi hade packat upp alla våra saker tidigare samma dag i hotellrummet. Jag tryckte på >>play och inspelningen spelades upp.

"Min dröm gick i uppfyllelse Justin, när jag träffade dig. Jag kanske inte alltid visade det, men innerst inne inom mig var det något som växte inom mig som jag aldrig känt förut-hopp. Du fick mig att hoppas på att allting skulle bli bra efter beskedet med cancern. Du fanns där för mig i vått och torrt. Jag vet att jag inte gjorde det, kärlek och tro, har aldrig varit min starka sida-förlåt för det. Men fast jag är borta betyder inte att jag inte vill att du skall gå vidare, för det är precis det jag vill. Jag vill att du hittar en tjej, pålitlig, snäll, vacker och som du verkligen kan reletera till och känna dig trygg hos. Något som du aldrig kunnat med mig. Jag kommer att se på dig uppifrån varje sekund av varje dag och se varje framsteg du gör i livet. Jag kommer le av stolthet och se hur du gifter dig med ditt liv-kärlek och skaffar en familj. Jag vill inte att du skall bli lämnad ensam bara för att jag är borta, jag gav dig inget av det, det den tjejen som är ditt livskärlek kommer att göra! Jag vill att du finner en att älska resten av dit liv. Precis som jag fann, en jag kunde älska hela mitt liv. Förlåt för allt jag ställt till med, som sagt jag kommer alltid att älska dig och jag kommer alltid finnas här för dig fastän du inte ser mig. Älskar dig puss. xx" Inspelningen var avslutad.

Jah hörde hur Justin snyftade till i andra ändan.

"Det kommer att bli okej Justin. Meddelandet var meningen att jag skulle spela upp på hennes begravning för dig men jag tänkte att det skulle glädja dig att höra hennes röst, men det gjorde det visst inte." mumlade jag."Förlåt."

"Nej det är okej, jag kan bara inte fatta att det är Savannah som sagt det där. Hon har aldrig varit så känslosam." mumlade jag.

"Nej, inte på utsidan, men på insidan är hon den raraste person som finns." svarade jag och log.

Två timmar passerade och jag och Justin hade suttit och talat i telefonen hela tiden så jag kunde meddela honom om beskedet direkt jag fått det.

Ytterligare 20 minuter senare passerade när läkaren slutligen dök upp. Han kom sakta gåendes mot mig och höll några papper i sina händer.

Han såg tyst på mig ett tag.

"Dog hon?" "Lever hon?" "Klarade hon operationen?" frågorna vimlade runt i huvudet när han slutligen öppnade munnen.

"Savannah överlevde. Men kommer inte ha någon kontakt med omvärlden på ungefär två veckor och hennes livstid har kortats av men cirka två veckor, vilket betyder att när hon fårr kontakt med omvärlden igen om cirka två veckor har hon en månad kvar i livet,  rullstolsbunden och hon måste ta det väldigt försiktigt." sade han.

Det var precis som min värld rasade samman. Så exakt kändes det.

___________________________________________________________________________________________________

Kapitel 22 här då alltså! Nu vill jag veta vad ni tycker! Kommentera och jag försöker fixa ett kapitel till tills imorgon! :)

K O M M E N T E R A ! ! !