Previous:

Två timmar passerade och jag och Justin hade suttit och talat i telefonen hela tiden så jag kunde meddela honom om beskedet direkt jag fått det.

Ytterligare 20 minuter senare passerade när läkaren slutligen dök upp. Han kom sakta gåendes mot mig och höll några papper i sina händer.

Han såg tyst på mig ett tag.

"Dog hon?" "Lever hon?" "Klarade hon operationen?" frågorna vimlade runt i huvudet när han slutligen öppnade munnen.

"Savannah överlevde. Men kommer inte ha någon kontakt med omvärlden på ungefär två veckor och hennes livstid har kortats av men cirka två veckor, vilket betyder att när hon fårr kontakt med omvärlden igen om cirka två veckor har hon en två veckor kvar i livet,  rullstolsbunden och hon måste ta det väldigt försiktigt." sade han.

Det var precis som min värld rasade samman. Så exakt kändes det.

_____________________________________________________________________________________________________

Justin hade hört allt genom telefon vad läkaren sagt till mig. Två dagar efter operationen hade Savannah flyttats hem till Stratford sjukhus. Alla sakerna Savannah ville få gjort av sina saker 100 things to do before I die, skulle inte kunna avslutas. Vi måste komma på ett sätt att avsluta hennes lista hade Justin sagt sorgset. Om en månad skulle vår kära Savannah vara borta. Hennes liv hade kortats av med två veckor och man skulle inte få kontakt med henne på cirka två veckor gjorde att vi skulle bara ha kontakt med henne i två veckor innan hon skulle lämna oss förevigt. Nu var det ungefär en vecka kvar innan hon skulle vakna och Justin hade varit ute och turnérat medan jag hade haft fullt upp med att studera. Fast jag dagligen varit och hälsat på varje dag Savannah till sjukhuset men varje dag hade hon sett exakt likadann ut. Sovit, trött och sliten. Och döende.

Då ringde telefonen-Justin.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Hur ser hon ut?" frågade jag med telefonen tryckt mot örat.

"Som hon gjort varje dag hittills. När kommer du?" frågade Stacey.

"Så snart som möjligt, håller på att packa nu så snart åker jag till flygplatsen och så kommer jag." svarade jag.

"Okej, du har du fixat några av hennes 100 saker hon vill få gjorda?" frågade hon sedan. Savannah hade gjort 46 av sakerna redan, vilket gjorde att det återstod-54 saker kvar.

"Jo, att åka till New York och besöka Madison Square Garden och hämtat en souvenir och så har jag köpt biljetter till hennes favorit band om en vecka och tre dagar i Los Angeles. Du då?" frågade jag.

"Jag har fixat de där minsta sakerna vi såg på hennes lista, minns du?" frågade hon.

"Ja."

"Ja, de har jag fixat." svarade hon.

"Bra. Vi borde fixa den där galan ikväll som det var meningen att jag och Savannah skulle gå på men hon är medvetslös så är det ingen idé och det är ikväll. Vad sägs som att du följer med?" frågade jag.

"Jag?" frågade hon förvånat. Jag kunde se hennes ögonbryn flyga upp i pannan.

"Ja, det var också en av de saker hon velat vara med på." svarade jag.

"Synd, att hon inte han uppleva det själv." mumlade hon.

"Ja, det har du rätt i." svarade jag.

"Men visst, jag gör det för Savannah." svarade hon.

"Bra."

Samtalet avslutades några minuter senare och jag tänkte på de goda minnen jag och Savannah haft tillsammans. Det hade varit härligt tillsammans med henne och samtalet som Stacey spelat upp för mig när hon suttit på sjukhuset under operationen gjorde det svårt för mig. Hennes föräldrar brydde sig lika lite om henne som om hon vore deras katt och de kastat ut den. Hennes föräldrar förkänade inte ens att få veta före de fick hem begravningsinbjudan till deras dotters begravning. När Savannah berättat om hennes storasyster som dött i en bilolycka tidigare hade jag fått dåligt samvete. Hennes föräldrar skulle förlora ytterligare en dotter. Men de verkade ju inte bry sig direkt.

Två timmar senare satt jag på flyget på väg till Stratford igen. Så fort jag stigit av flyget tänkte jag åka till sjukhuset och se på min flickvän som låg där hjälplös i sin säng. Jag hade inte sett henne sen före olyckan vilket gjorde ännu mer ont att jag inte funnits där för henne. Fast jag själv borde vetat att jag inte borde ha satt sådan press på henne för att åka jorden runt. Men när skandalen kom ut att Savannah varit otrogen hade något brustit i mig. Men så som Stacey sagt: Det som kväver dig gör dig starkare. Hon var klok, hon  kunde välja de rätta formuleringarna för att få ihop det till ett vettigt faktum.

Jag gick med bestämda steg mot dörröppningen till sjukhuset och glasdörrarna gled upp. Jag stegade in och jag frågade i reception vilket rum Savannah låg i innan jag gick genom nåra smala korridoer innan jag vek till vänster och där stod nummer 47B. Jag öppnade dörren och gick in. På en stol vid sängen satt Stacey. Hon vände sig om och såg mig, reste sig upp och kom gåendes mot mig och slog armarna kring mig samtidigt som jag lade armarna om henne.

"Något nytt?" frågade jag när vi lossat på omfamningen.

"En läkare kom in för en timme sedan och sade att vi får vara glada om Savannah alls hinner vakna innan hon dör." viskade hon sakta med tårar rinnande längs sina kinder. Vi gick sakta fram till sängkanten där jag slog mig ned och tog Savannahs hand i min.

"Du måste vakna, du måste." viskade jag.

Hennes kritvita ansikte lyste nästan i samma vita nyans som de här vit psykopatiska väggarna.

Där satt vi, jag, Stacey och Savannah en lång stund innan Stacey reste sig upp och sade.

"Jag åker hem nu och duschar, skicka när du hämtar mig." sade Stacey.

"Visst." sade jag och Stacey lämnade rummet.

Jag satt länge och höll Savannahs hand i min i hopp om att hon skulle slå upp ögonen och vakna. Men hon gjorde det inte.

Jag böjde mig försiktigt ned och kysste henne i pannan innan jag lämnade sjukhuset för att fara hem och göra mig klar för gala.

Det blev en svart t-shirt, svart jacka ovan, svarta jeans, lila sneakers och något smycke. Jag textade Stacey innan vå åkte limousinen dit.

Ut kom Stacey i klädd i en lång vacker champange färgad klänning som var typsikt något som Savannah skulle bära samt klackskor sminkad och håret i en vacker frisyr. Hon klev in i limousinen och vi åkte iväg till galan.

När vi några minuter senare steg ut ur limousinen bländades vi direkt av paparazzis.

"Justin, vem är det där?" "Hur är det med Savannah nu?" "Har du en ny flickvän redan? "JUSTIN, SE HIT!" "Justin, lever Savannah fortfarande eller är hon död?"

Jag suckade åt dem medan jag tog Staceys hand för att hjälpa henne genom paparazzina och in på röda mattan.

"Är de alltid så där ilskna?" frågade Stacey.

"Det där är bara en bråkdel om hur de egentligen brukar vara." svarade jag absurt. Jag bokstavligen hatade paparazzis.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Solskenet gassade in genom persiennerna och jag fick blinka ett flertal gånger för att kunna se något överhuvudtaget. Huvudet gick runt och jag försökte minnas det senaste jag varit med om. Men minns ingenting. Då kom jag ihåg. Medan jag luggit här hade jag i tankarna hört Stacey och Justin samtala om en gala de skulle på ikväll. Då mindes jag från tidigare. Det var som jag och Justin hade menat att gå på tidigare innan det hänt med mig, vad nu som hade hänt. Och oavsett vad så skulle jag ta mig dit ändå. Jag reste mig upp från sängen tog på ett par skor och lämnade sjukhuset. Det avr verkligen konstigt att ingen lade märke till mig eftersom jag nu var inlagd här. Jag gick ut på agatn till en telefonkiosk ringde efter taxi som  hämtade mig. Den körde hem mig till farmors hus, farmor var lyckligtvis borta. Där gick jag i duschen, och drog fram festklänningen jag tagit med mig hem ifrån men som jag inte haft en chans att använda hittills. Men nu kom den till nytta.

Samt ett par röda klackskor. Sedan sminkade jag mig fönade och plattade håret innan jag ringde en taxi igen som tog mig till galan. Taxin stannade utanför och jag öppnade dörren och steg ut. Jag trängde mig genom folkmassorna när jag fick syn på Justin tillsammans med Stacey, precis som de sagt. Då ringde Justins telefon och han svarade. Jag såg hur oron spred sig över hans ansikte och hur han såg nervös ut. Sjukhuset hade säkert märkt att jag var borta nu och de sökte mig.

Då tog jag min chans och klev upp på röda mattan och papparazzina blev galna och började ropa mitt namn.

"Savannah, vad gör du här?" "Var inte du på sjukhuset?" "Hur mår du?" "Är du tillsammans med Justin fortfarande?" "Vem är tjejen som Justin är här tillsammans med?" "SAVANNAH!" Jag log glatt mot kamerorna och svängde sakta huvudet om och mötte Justins blick. Han hade enorma klot till ögon likaså Stacey och de bara glodde på mig och jag log och blinkade mot Justin innan jag började gå upp mot honom.

"Du bjöd mig ju hit Justin, trodde du att jag skulle gå misste om en sådan chans." log jag med ena ögonbrynet höjt.

__________________________________________________________________________________________________

Så det här var kapitel 23, kapitel 24 får ni svar på de frågor som kommer att hoppa upp i erat huvud när ni läser detta kapitel. Hur kunde hon gå nu? osv. Svaren kommer i nästa kapitel. Hur tror ni det kommer gå för dem nu?

Det är inte så hemskt många kapitel kvar nu av A Year Without Rain-part 1, part 2 kommer börja så småningom och den delen kommer att bli lång så nu måste ni verkligen följa med nu när det börjar ta sig mot slutet av A Year Without Rain-part 1.

K O M M E N T E R A ! ! !

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta har hänt: Efter ett tag hade vi startat ett skumbad i badrummet och vi båda klev i. Jag satte sig bakom och Pixie i min famn. Jag lade in den bakifrån och juckade henne mjukt i badet.   Efter ett bra tag var vi tillbaka i sängen igen och ...

BARN UNDER 11/12 ÅR REKOMMENDERAS ATT INTE LÄSA DETTA!LÄSES PÅ EGEN RISK! Detta har hänt:  Tre timmar senare lämnade vi festen. Jag följde Alyssa till hennes hotellrum. ”Hade du kul ikväll?” frågade hon. ”Ja, det hade jag, d...

  Detta har hänt:  Bredvid Simon satt en kille med blont hår-rakat på sidorna och i bakhuvudet hade han samlat allt hår i en knut, glasögon, rätt muskulös, gröna ögon, solblekta jeans och en spänd svart trekvartärmad skjorta så att musklerna syntes...

Detta har hänt: ”Hej, Savannah, jag vet att denna diskussion går mellan två kvinnor som båda älskar Justin. Men jag vill bara säga att jag är så tacksam att du fanns i Justins liv. Du fick honom att må bra och det är det som räknas! Tack så m...

Detta har hänt:  Någon timme senare tog han ett bad och jag bäddade klart på soffan i hotellrummet som han kunde sova på än att han skulle gå tillbaka och hamna dela rum med någon av idioterna som gjort detta till honom. När han kom ut ur badrumm...