Previous:

Samt ett par röda klackskor. Sedan sminkade jag mig fönade och plattade håret innan jag ringde en taxi igen som tog mig till galan. Taxin stannade utanför och jag öppnade dörren och steg ut. Jag trängde mig genom folkmassorna när jag fick syn på Justin tillsammans med Stacey, precis som de sagt. Då ringde Justins telefon och han svarade. Jag såg hur oron spred sig över hans ansikte och hur han såg nervös ut. Sjukhuset hade säkert märkt att jag var borta nu och de sökte mig.

Då tog jag min chans och klev upp på röda mattan och papparazzina blev galna och började ropa mitt namn.

"Savannah, vad gör du här?" "Var inte du på sjukhuset?" "Hur mår du?" "Är du tillsammans med Justin fortfarande?" "Vem är tjejen som Justin är här tillsammans med?" "SAVANNAH!" Jag log glatt mot kamerorna och svängde sakta huvudet om och mötte Justins blick. Han hade enorma klot till ögon likaså Stacey och de bara glodde på mig och jag log och blinkade mot Justin innan jag började gå upp mot honom.

"Du bjöd mig ju hit Justin, trodde du att jag skulle gå misste om en sådan chans." log jag med ena ögonbrynet höjt.

_____________________________________________________________________________________________________

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Savannah, hur i?! Hur i helvete kan du vara här? Och hur kan du stå på dina ben?! Läkarna sa..." började jag innan jag blev avbruten.

"Jag vaknade, reste mig upp och tog mig hit. Det är väll inte så underligt, det är ju så de flesta gör right?" log hon. Det var inte ett sådant där gulligt Savannah leende utan ett falskt-elakt leende.

"Savannah, du måste ta dig tillbaka till sjukhuset!" kontrade jag.

"Varför? Du ville ju ha mig här, det sade du när du bjöd hit mig och nu är du här med min bästa vän, Stacey. ÄR det schysst?" fråade hon och jag såg hur hennes käkar spändes, hon var ursinnig.

"Savannah, du måste till sjukhuset! Du är sjuk, jag riskerar inte att du faller ihop här på röda mattan!" sade jag argt.

"Glöm det." sade hon.

Jag såg på Stacey som skakade trött på huvudet åt Savannah innan jag vinkade åt mig några livvakter som kom och bar iväg Savannah bak. Jag och Stacey följde med och jag ringde sjukhuset. Ungefär tio minuter senare vek ambulansen in och tog med sig Savannah till sjukhuset. Hon hade fallit ihop bakom och hade sett lika livlös ut som hon hade gjort när hon legat i sin sjukhussäng. Vi åkte med till sjukhuset och läkarna tog prover på Savannah vad som hade fått henne att kunna resa sig upp och kunnat gått utan problem. Det visade sig vara en -enegrikick.- Efter allt som Savannah opererats för hade Savannah vaknat och mått hur bra som helst som om hon vore frisk. Men läkarna sade att nu när hon somnat in igen kunde det ta upp till två dagar innan Savannah skulle vakna igen. Då skulle hon troligtvis inte minnas någonting från galan. Vilket var tur. Då skulle hon inte kunna gå heller utan vara rullstolsbunden de sista veckorna av sitt liv.

Tre dagar hade passerat när jag återvände till Stratford efter en tv show i Los Angeles som jag hade varit och gestat på. Jag hade tagit en taxi och åkt raka vägen till sjukhuset. Savannah hade inte ännu vaknat och Stacey hade varit och hälsat på henne varje dag.

Jag gick in i sjukhusrummet och satt mig ned på stolen intill hennes säng. Jag måste ha slumrat till eller något för när jag vaknade låg någon och pajade handen försiktigt över mitt hår. Jag ryckte till och ryggade bakåt och möttes av ett välbekant ansikte-Savannah.

Hon log ett livlöst leende, men hon var den gamla Savannah igen, inte den som kommit till galan och betett sig som ett svin. Hon hade stora svarta påsar under ögonen men hennes mörkbruna ögon riktade sig mot mig och såg lika kärleksfulla ut som de alltid gjort.

"Savannah..." mumlade jag.

"Jag är här..." svarade hon tyst och tog min hand i sin.

Jag svalde klumpen som bildats i halsen.

"Hur... Hur mår du?" frågade jag hest.

"Bra, förutom att jag inte känner mina ben. Läkaren berättade att mina ben var halft förlamade så jag känner dem inte längre, men det är okej, jag lever ju bara i ungefär två veckor till så två livlösa ben är mitt minsta problem..." log Savannah.

Jag fick tårar i ögonen.

"Jag älskar dig." sade hon tyst.

"Jag älskar dig med." svarade jag och kysste hennes hand.

Hon log.

"Förlåt." sade hon sedan.

"Förlåt för vad?" undrade jag.

"För att jag inte varit bra nog för dig. Du förkänar någon bättre än jag. Så lova mig en sak, du behöver baar lova mig en sak?" frågade hon med sina varma bruna ögon.

"Ja?"

"Att du hittar en du kan tillbringa resten av ditt liv med, någon att älska både fysiskt och psykist med. Någon, som jag aldrig kunnat bli även fast jag velat." sade hon med en menade blick på mig.

Jag nickade stumt.

Jag skulle aldrig hitta någon som Savannah, men jag önskade att jag verkligen någon gång i livet kunde hitta någon ny precis som Savannah sagt. Jag älskade verkligen Savannah mer än någonting annat men som Savannah sagt 'du förkänar att bli lycklig' jag hoppades att jag kunde bli det igen efter Savannahs död.

"Jag lovar." svarade jag och kysste henne.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

En timme efter att Justin gått tillsammans med Alfredo för att äta på McDonalds hade Stacey kommit inrusandes.

"Hur mår du?" hade hon frågat.

"Bra, själv då?" frågade jag lika glatt.

"Suveränt, nu när du vaknat!" utbrast hon.

"Kan du hjälpa mig med en sak?" undrade jag.

"Vad som helst." svarade hon.

"Spela in meddelanden till personer och spela upp dem för rätt person på min begravning för dem. Det finns en del saker jag alltid velat säga dem. Tror du att du kan göra det för mig?" frågade jag.

"Om? Självklart!" tillade hon och tog upp sin mobil och tryckte upp spela in appen.

"Säg bara vilken person inpelningen är till först så kan jag skriva dens namn på inspelningen." sade hon och jag nickade till svar.

"Först, mamma och pappa." började jag. Hon nickade sakta och skrev in det som namn på den inspelningen innan hon frågade.

"Redo?" frågade hon.

Jag nickade och hon tryckte på >>play.

"Jag vet inte riktigt hur eller var eller med vad jag skall börja men jag börjar med att säga förlåt. Förlåt för det jag ställt till med, det finns inget i världen som jag ångrar mer än det. Alla drogerna, alkoholen, tobaken, festerna allting var ett totalt misstag. Mamma när jag skickade meddelandet till dig den kvällen så menade jag vart enda ord. Men jag förstår om du inte trodde på mig, så mycket som jag ljugit under alla dessa år. Pappa förrästen jag känade in lite pengar här i Kanada och jag köpte en helt ny äkta persiskmatta åt dig så den är hemma och väntar på dig när du kommer hem. Förlåt för att jag inte var bra nog för er, jag älskar er oavsett vad och jag vet att jag inte nådde upp till de förväntningarna ni hade av mig som ni fruktat bara för att Alicia hadde dem. Förlåt för att jag var ett misstag, en missbrukare och en hora förlåt för allt. Jag älskar er och kommer aldrig att glömma er. Puss och kram er Savannah." Stacey tryckte av inspelningen och såg mig djupt i ögonen. "Det där var verkligen djupt Savannah." Jag nickade.

"Mina föräldrar förkänar det." sade jag tyst.

"Så vem vill du ta nu?" frågade Stacey.

Jag funderade en stund.

"Eller hur att du redan spelat upp inspelningen vi spelat in för Justin?" frågade jag och log mot Stacey. Hon blev knallröd och visste inte riktigt vad hon skulle göra.

"Ja." mumlade hon.

"Gissa det, man såg det på hans min idag. Men vi spelar in en ny åt honom nu så Justin." log jag.

Hon log svagt tillbaks och skrev in hans namn och tryckte på >>play.

"Jag vet att detta är den andra inspelningen du får höra av mig men jag lovar att det kommer att bli den sista. Du förkänar också att få gå vidare och sörja ifred utan att jag springer dig hack i hälarna med inspelningar av min röst. Du betyder mer än ord kan beskriva för mig och om jag hamnade välja mellan mat eller dig skulle jag definitivt välja mat. Haha gulle nej jag skämtar. Jag skulle välja dig. Oavsett vad. Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Men fastän jag är borta så ska du gå vidare okej? Du ska gå vidare med huvudet högt hitta en du kan skaffa familj med och leva lycklig med i alla sina dar med. En kvinna med hjärta av stål, vacker, och är beredd att göra vad som helst för att finnas och älska dig varje sekund av hela era liv. Fastän du inte kommer att se mig kommer jag sitta där uppe och vaka över dig som en hök om att du ska hitta en att älska hela livet. Din absoluta true love. Du vill ha familj, så kom igen, skaffa familj. Va dig själv, den du alltid varit och låt inte något av mina idiotiska idéer komma in i din hjärna, du betyder allt för mig och du betyder allt för dina fans och du har din karriär, det är inte värt att slösa bort sina tid på de mest dummaste sakerna jag gjort. Du betyder allt för mig Justin och jag vet att jag inte varit den mest tillfredställande personen. Men jag har alltid älskat dig ändå, no matter what. Så lova mig nu älskling, inom två år efter min död så ska du ha hittat någon som du kommer att älska livet ut, något som jag aldrig kunnat fastän jag velat, jag skulle bara förvärrat allting. Förlåt. Jag älskar dig. Puss Savannah." Och inspelningen avslutades.

Stacey såg på mig med tåriga ögon och skulle just börja spela in den tredje inspelningen när vi blev avbrutna av att Justin kom inrusade och berättade att sjukhuset brann och det måste evakueras. Då minsann kunde ni gissa om jag blev galen-jag hade ingen rullstol i närheten, hur skulle jag kunna ta mig ut?

__________________________________________________________________________________________________

Och det var kapitel 24, 25 kommer så snart som möjligt. 5 dar kvar till Justin Biebers konser kan inte vänta längre så taggad:DD

KOMMENTERA!!! 

 Previous:

Två timmar passerade och jag och Justin hade suttit och talat i telefonen hela tiden så jag kunde meddela honom om beskedet direkt jag fått det.

Ytterligare 20 minuter senare passerade när läkaren slutligen dök upp. Han kom sakta gåendes mot mig och höll några papper i sina händer.

Han såg tyst på mig ett tag.

"Dog hon?" "Lever hon?" "Klarade hon operationen?" frågorna vimlade runt i huvudet när han slutligen öppnade munnen.

"Savannah överlevde. Men kommer inte ha någon kontakt med omvärlden på ungefär två veckor och hennes livstid har kortats av men cirka två veckor, vilket betyder att när hon fårr kontakt med omvärlden igen om cirka två veckor har hon en två veckor kvar i livet,  rullstolsbunden och hon måste ta det väldigt försiktigt." sade han.

Det var precis som min värld rasade samman. Så exakt kändes det.

_____________________________________________________________________________________________________

Justin hade hört allt genom telefon vad läkaren sagt till mig. Två dagar efter operationen hade Savannah flyttats hem till Stratford sjukhus. Alla sakerna Savannah ville få gjort av sina saker 100 things to do before I die, skulle inte kunna avslutas. Vi måste komma på ett sätt att avsluta hennes lista hade Justin sagt sorgset. Om en månad skulle vår kära Savannah vara borta. Hennes liv hade kortats av med två veckor och man skulle inte få kontakt med henne på cirka två veckor gjorde att vi skulle bara ha kontakt med henne i två veckor innan hon skulle lämna oss förevigt. Nu var det ungefär en vecka kvar innan hon skulle vakna och Justin hade varit ute och turnérat medan jag hade haft fullt upp med att studera. Fast jag dagligen varit och hälsat på varje dag Savannah till sjukhuset men varje dag hade hon sett exakt likadann ut. Sovit, trött och sliten. Och döende.

Då ringde telefonen-Justin.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Hur ser hon ut?" frågade jag med telefonen tryckt mot örat.

"Som hon gjort varje dag hittills. När kommer du?" frågade Stacey.

"Så snart som möjligt, håller på att packa nu så snart åker jag till flygplatsen och så kommer jag." svarade jag.

"Okej, du har du fixat några av hennes 100 saker hon vill få gjorda?" frågade hon sedan. Savannah hade gjort 46 av sakerna redan, vilket gjorde att det återstod-54 saker kvar.

"Jo, att åka till New York och besöka Madison Square Garden och hämtat en souvenir och så har jag köpt biljetter till hennes favorit band om en vecka och tre dagar i Los Angeles. Du då?" frågade jag.

"Jag har fixat de där minsta sakerna vi såg på hennes lista, minns du?" frågade hon.

"Ja."

"Ja, de har jag fixat." svarade hon.

"Bra. Vi borde fixa den där galan ikväll som det var meningen att jag och Savannah skulle gå på men hon är medvetslös så är det ingen idé och det är ikväll. Vad sägs som att du följer med?" frågade jag.

"Jag?" frågade hon förvånat. Jag kunde se hennes ögonbryn flyga upp i pannan.

"Ja, det var också en av de saker hon velat vara med på." svarade jag.

"Synd, att hon inte han uppleva det själv." mumlade hon.

"Ja, det har du rätt i." svarade jag.

"Men visst, jag gör det för Savannah." svarade hon.

"Bra."

Samtalet avslutades några minuter senare och jag tänkte på de goda minnen jag och Savannah haft tillsammans. Det hade varit härligt tillsammans med henne och samtalet som Stacey spelat upp för mig när hon suttit på sjukhuset under operationen gjorde det svårt för mig. Hennes föräldrar brydde sig lika lite om henne som om hon vore deras katt och de kastat ut den. Hennes föräldrar förkänade inte ens att få veta före de fick hem begravningsinbjudan till deras dotters begravning. När Savannah berättat om hennes storasyster som dött i en bilolycka tidigare hade jag fått dåligt samvete. Hennes föräldrar skulle förlora ytterligare en dotter. Men de verkade ju inte bry sig direkt.

Två timmar senare satt jag på flyget på väg till Stratford igen. Så fort jag stigit av flyget tänkte jag åka till sjukhuset och se på min flickvän som låg där hjälplös i sin säng. Jag hade inte sett henne sen före olyckan vilket gjorde ännu mer ont att jag inte funnits där för henne. Fast jag själv borde vetat att jag inte borde ha satt sådan press på henne för att åka jorden runt. Men när skandalen kom ut att Savannah varit otrogen hade något brustit i mig. Men så som Stacey sagt: Det som kväver dig gör dig starkare. Hon var klok, hon  kunde välja de rätta formuleringarna för att få ihop det till ett vettigt faktum.

Jag gick med bestämda steg mot dörröppningen till sjukhuset och glasdörrarna gled upp. Jag stegade in och jag frågade i reception vilket rum Savannah låg i innan jag gick genom nåra smala korridoer innan jag vek till vänster och där stod nummer 47B. Jag öppnade dörren och gick in. På en stol vid sängen satt Stacey. Hon vände sig om och såg mig, reste sig upp och kom gåendes mot mig och slog armarna kring mig samtidigt som jag lade armarna om henne.

"Något nytt?" frågade jag när vi lossat på omfamningen.

"En läkare kom in för en timme sedan och sade att vi får vara glada om Savannah alls hinner vakna innan hon dör." viskade hon sakta med tårar rinnande längs sina kinder. Vi gick sakta fram till sängkanten där jag slog mig ned och tog Savannahs hand i min.

"Du måste vakna, du måste." viskade jag.

Hennes kritvita ansikte lyste nästan i samma vita nyans som de här vit psykopatiska väggarna.

Där satt vi, jag, Stacey och Savannah en lång stund innan Stacey reste sig upp och sade.

"Jag åker hem nu och duschar, skicka när du hämtar mig." sade Stacey.

"Visst." sade jag och Stacey lämnade rummet.

Jag satt länge och höll Savannahs hand i min i hopp om att hon skulle slå upp ögonen och vakna. Men hon gjorde det inte.

Jag böjde mig försiktigt ned och kysste henne i pannan innan jag lämnade sjukhuset för att fara hem och göra mig klar för gala.

Det blev en svart t-shirt, svart jacka ovan, svarta jeans, lila sneakers och något smycke. Jag textade Stacey innan vå åkte limousinen dit.

Ut kom Stacey i klädd i en lång vacker champange färgad klänning som var typsikt något som Savannah skulle bära samt klackskor sminkad och håret i en vacker frisyr. Hon klev in i limousinen och vi åkte iväg till galan.

När vi några minuter senare steg ut ur limousinen bländades vi direkt av paparazzis.

"Justin, vem är det där?" "Hur är det med Savannah nu?" "Har du en ny flickvän redan? "JUSTIN, SE HIT!" "Justin, lever Savannah fortfarande eller är hon död?"

Jag suckade åt dem medan jag tog Staceys hand för att hjälpa henne genom paparazzina och in på röda mattan.

"Är de alltid så där ilskna?" frågade Stacey.

"Det där är bara en bråkdel om hur de egentligen brukar vara." svarade jag absurt. Jag bokstavligen hatade paparazzis.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Solskenet gassade in genom persiennerna och jag fick blinka ett flertal gånger för att kunna se något överhuvudtaget. Huvudet gick runt och jag försökte minnas det senaste jag varit med om. Men minns ingenting. Då kom jag ihåg. Medan jag luggit här hade jag i tankarna hört Stacey och Justin samtala om en gala de skulle på ikväll. Då mindes jag från tidigare. Det var som jag och Justin hade menat att gå på tidigare innan det hänt med mig, vad nu som hade hänt. Och oavsett vad så skulle jag ta mig dit ändå. Jag reste mig upp från sängen tog på ett par skor och lämnade sjukhuset. Det avr verkligen konstigt att ingen lade märke till mig eftersom jag nu var inlagd här. Jag gick ut på agatn till en telefonkiosk ringde efter taxi som  hämtade mig. Den körde hem mig till farmors hus, farmor var lyckligtvis borta. Där gick jag i duschen, och drog fram festklänningen jag tagit med mig hem ifrån men som jag inte haft en chans att använda hittills. Men nu kom den till nytta.

Samt ett par röda klackskor. Sedan sminkade jag mig fönade och plattade håret innan jag ringde en taxi igen som tog mig till galan. Taxin stannade utanför och jag öppnade dörren och steg ut. Jag trängde mig genom folkmassorna när jag fick syn på Justin tillsammans med Stacey, precis som de sagt. Då ringde Justins telefon och han svarade. Jag såg hur oron spred sig över hans ansikte och hur han såg nervös ut. Sjukhuset hade säkert märkt att jag var borta nu och de sökte mig.

Då tog jag min chans och klev upp på röda mattan och papparazzina blev galna och började ropa mitt namn.

"Savannah, vad gör du här?" "Var inte du på sjukhuset?" "Hur mår du?" "Är du tillsammans med Justin fortfarande?" "Vem är tjejen som Justin är här tillsammans med?" "SAVANNAH!" Jag log glatt mot kamerorna och svängde sakta huvudet om och mötte Justins blick. Han hade enorma klot till ögon likaså Stacey och de bara glodde på mig och jag log och blinkade mot Justin innan jag började gå upp mot honom.

"Du bjöd mig ju hit Justin, trodde du att jag skulle gå misste om en sådan chans." log jag med ena ögonbrynet höjt.

__________________________________________________________________________________________________

Så det här var kapitel 23, kapitel 24 får ni svar på de frågor som kommer att hoppa upp i erat huvud när ni läser detta kapitel. Hur kunde hon gå nu? osv. Svaren kommer i nästa kapitel. Hur tror ni det kommer gå för dem nu?

Det är inte så hemskt många kapitel kvar nu av A Year Without Rain-part 1, part 2 kommer börja så småningom och den delen kommer att bli lång så nu måste ni verkligen följa med nu när det börjar ta sig mot slutet av A Year Without Rain-part 1.

K O M M E N T E R A ! ! !