Previous:

"Justin jag känner mig lite dålig." började hon när hon lade handen för huvudet.

"Va?" frågade jag.

Hon satt i rullstolen och lutade huvudet i händerna.

Hon började andas långsammare och hon försökte ta några tappra djupa andetag då hon plötsligt föll framåt och i sista sekund fick jag tag i henne. Jag tog hennes puls, ingenting.

"Ring ambulans!" skrek jag.

_____________________________________________________________________________________________________

Allt surrade bara förbi. Jag satt där i väntrummet och såg en sköterska rusa ut ur rummet efter den andra och läkarna hade gjort det klart för mig att hålla mig ur vägen. Det hade varit så hemskt. När hon bara fallit ned i min famn från rullstolen och inte haft någon puls. Att bara kasta sig över telefonen hade varit självklart. Läkarna i L.A, där vi befann oss nu efter Nickelbacks konser. Där som hon lagt av så hade sagt att det är 0.05% säkert att hon vaknar igen. Och fastän det nästan var säkert att hon inte tänkte öppna ögonen igen och le mot mig så fanns det ingenting jag hellre gjorde än att hoppas.

Jag lutade händerna framåt i händerna och såg en tidning ligga på golvet. Jag plockade upp den och fick ytterligare en chock att uppleva inom det senaste dygnet.

En tidning med bilder på en flicka som såg exakt lika ut som Savannah. Men denna tjej hette tydligen Pixie Charlotte. Tidningen hette Destroy. På tidningen stod det i en av texterna- Her story about her upside down life. Men hela jag darrade med tidningen i handen. Hon var het. Det var hon. Snyggare kropp hade hon än Savannah. Nej, så kunde jag ju inte säga heller-denna tjej var ju modell. Grönland stod det nere i hörnet. Jag svalde. Det var samma tjej från tidningen som Savannah sett den där one piecen hon ville ha. Detta skrämde mig. Savannah hade en dubbelgångare.

Medan jag var inne i dessa alla tankar hade jag inte märkt att en läkare dykt upp vid min sida. Jag reste mig snabbt upp.

"Vi förlorade henne." meddelade läkaren.

Orden träffade mig mitt i bröstet. Jag tappade kontrollen över mig och stapplade baklänges. Snart blev allt svart.

När jag vaknade satt någon vid min sida och baddade min panna.

"Det blir bra Justin." viskade en tjej röst. Det var min mamma.

"Hon är borta." viskade jag hest med en tjock klump i halsen.

"Sh-sh." hyshade hon på mig som ett litet barn.

"Hon är borta." upprepade jag. Ungefär för att få mig själv att förstå det.

Då kom Scooter gåendes i korridoren.

Han svor tyst för sig själv.

"Du som skulle på radio intervju om ett par timmar." mumlade Scooter när han mött oss.

"Scooter, Justin har precis förlorat en han älskar. Han behöver inte stiga upp på egna ben direkt och sköta en intervju. Låt han ta en paus ett tag." svarade min mamma.

"Nej!" sade jag och satte mig hastigt upp. "Jag gör radio intervjun." fortsatte jag.

Jag vet inte vad som flygit i mig, hur jag kunde gå med på en radio intervju vid detta tillfälle, men tydligen hade det skett.

Några timmar senare satt jag i en stol vid en radio mick och väntade på att radiointervjun skulle börja.

"Så, Justin, berätta hur går det med musiken just nu?" frågade han som iintervjuade mig-Rich.

"Ska snart ut på turné så än så länge är det rätt lugnt." svarade jag.

"Okej. Hur många konserer ingår det i denna turné?" frågade Rich.

"86." svarade jag lätt.

Efter ungefär tio minuter talan om musik och annat kom den frågan jag fruktat.

"Så hur är det med Savannah? Vi hörde om hennes attack igår. Hur mår hon? Är hon död eller lever hon?" frågade han.

Jag tog ett djupt andetag och svarade.

"Hon..." började jag men blev avbruten av min ringsignal.

"Ursäkta." ursäktade jag mig och svarade, det var min mamma.

"Justin! Savannah har vaknat!" utropade hon.

"Va?" svarade jag med svag röst.

"Hon lever, inte länge till, men hon lever!" ropade hon.

"Hon lever." andades jag tungt.

"Jag kommer." svarade jag.

"Ursäkta jag måste gå och ta ett farväl av min flickvän, hon har varit död i några timmar och hon lever inte länge till sedan är hon borta förevigt. Jag vill ta ett farväl av henne. Så förlåt, vi ses igen. Peace." sade jag i radio micken tog min jacka sprang med Kenny ut mot parkeringen förbi en hop med fans och i full fart på väg mot sjukhuset.

Där möttes jag av mamma som följde mig till Savannahs sjukhus rum. Där hon låg hon  livslevande.

"Justin?" andades hon.

__________________________________________________________________________________________________

Detta var det tredje sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1. Sedan börjar del 2. Detta var ett dåligt-kort mellan kapitel men börjar skriva nästa kapitel nu genast. Kommer även ny design till nästa A Year Without Rain-del 2- sjukt fin min vän har lagat den, länkar till hennes blogg när jag lagt till designen sedan!

K O M M E N T E R A ! ! !

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta har hänt: Efter ett tag hade vi startat ett skumbad i badrummet och vi båda klev i. Jag satte sig bakom och Pixie i min famn. Jag lade in den bakifrån och juckade henne mjukt i badet.   Efter ett bra tag var vi tillbaka i sängen igen och ...

BARN UNDER 11/12 ÅR REKOMMENDERAS ATT INTE LÄSA DETTA!LÄSES PÅ EGEN RISK! Detta har hänt:  Tre timmar senare lämnade vi festen. Jag följde Alyssa till hennes hotellrum. ”Hade du kul ikväll?” frågade hon. ”Ja, det hade jag, d...

  Detta har hänt:  Bredvid Simon satt en kille med blont hår-rakat på sidorna och i bakhuvudet hade han samlat allt hår i en knut, glasögon, rätt muskulös, gröna ögon, solblekta jeans och en spänd svart trekvartärmad skjorta så att musklerna syntes...

Detta har hänt: ”Hej, Savannah, jag vet att denna diskussion går mellan två kvinnor som båda älskar Justin. Men jag vill bara säga att jag är så tacksam att du fanns i Justins liv. Du fick honom att må bra och det är det som räknas! Tack så m...

Detta har hänt:  Någon timme senare tog han ett bad och jag bäddade klart på soffan i hotellrummet som han kunde sova på än att han skulle gå tillbaka och hamna dela rum med någon av idioterna som gjort detta till honom. När han kom ut ur badrumm...