Previous:

"Justin! Savannah har vaknat!" utropade hon.

"Va?" svarade jag med svag röst.

"Hon lever, inte länge till, men hon lever!" ropade hon.

"Hon lever." andades jag tungt.

"Jag kommer." svarade jag.

"Ursäkta jag måste gå och ta ett farväl av min flickvän, hon har varit död i några timmar och hon lever inte länge till sedan är hon borta förevigt. Jag vill ta ett farväl av henne. Så förlåt, vi ses igen. Peace." sade jag i radio micken tog min jacka sprang med Kenny ut mot parkeringen förbi en hop med fans och i full fart på väg mot sjukhuset.

Där möttes jag av mamma som följde mig till Savannahs sjukhus rum. Där hon låg hon  livslevande.

"Justin?" andades hon.

____________________________________________________________________________________________________

~Savannah Courtney's perspektiv:~

"Den där är ju fin Justin!" log jag och mötte hans blick. Den blicken skulle jag inte få se många gånger till. Så man måste ta vara på det.

"Tycker du?" frågade Justin och log.

"Jepp, totalt din stil." svarade jag och kysste honom lätt på läpparna.

"Jag gillar det där fotot av dig." sade han och nickade mot mitt nattduksbord.

Jag skrattade lätt.

"Jag ser ju ful ut på det." log jag.

"Nej, du har aldrig varit snyggare." log han.

"Då ser jag inte hev ut." log jag tillbaks och kysste honom när jag kände hur Justin log mitt i kyssen.

"Så när kommer Stacey?" frågade jag.

"Hon kan vara här när som helst." svarade Justin.

När Stacey hade fått höra att jag varit död hade hon tagit första bästa flyg raka vägen till L.A Sedan skulle Kenny hämta upp henne på flygplatsen och köra hit.

Jag hade vaknat för cirka 1½ timme sedan och jag mådde otroligt bra för att snart dö.

"Sjung för mig." log jag.

Justin log till svars och sjöng tyst i mitt öra medan han lade sig ned i sängen intill mig. Det var nog sista gången vi kommer att ligga så.

Femton minuter senare flög dörren upp och inrusande kom Stacey.

"Åååh Gud, du kan inte fatta hur orolig jag varit för att inte hinna i tid med flyget för att se dig." grät hon och slängde armarna om mig.

"Jag har saknat dig med." log jag i hennes bruna hår.

"Justin, kan du lämna oss ensamma några minuter?" frågade jag och Justin nickade och lämnade rummet.

"Stacey... Du vet att jag dör snart va?" frågade jag sakta.

Hon nickade till svar och torkade några tårar.

"Jag vill att du inte stannar upp och låter allt bli skit bara för att jag är borta. Du skall inte heller låta andra kränka ned på dig. Du skall låta allt bli som vanligt. Efter begravningen skall du inte få sörja för mig längre. Jag förkänar det inte. Jag vill inte heller att du ska va min vän för att du tycker synd om mig, jag vill att du ska ha varit min vän för att du älskat mig för den jag alltid varit. Jag vet att dessa ord kanske är svåra att ta in nu, men försök. Nästa timme är jag kanske inte vid liv längre, det skall inte få vara förstört, alla minnen-både bra och dåliga, men mest dåliga minnen så alla de minnen skall inte bara få vara som bortblåsta efter jag dött. Du msåte fortsätta ta vara på dem och bygg och lev på dem.

Jag vill också att inom två år skall ni inte fundera någonting på mig längre. Är jag borta så är jag borta. Punkt slut. Jag vill att du tar hand om Justin och ser till att han inte far ut på fel spår, se till att han hittar någon ny att älska, livet ut, inte någon bitch som behandlar honom fel. Okej?" frågade jag och mötte hennes blick. "Och nog kommer du väll ihåg att spela upp de där meddelandena på begravningen?" frågade jag slutligen.

"Ja visst." svarade hon enkelt.

"Bra." svarade jag.

Timmarna tickade framåt, men det var några väldigt bra sista timmar av mitt liv jag fick uppleva. Snart började jag känna mig allt sämre och för tillfället låg jag ensam i mitt rum när Justin kom in med lite lunch åt honom medan Stacey och de andra åt det nere vid cafeterian.

"Justin?" frågade jag.

"Ja?" frågade han oroligt.

"Kom här." sade jag tyst.

Han närmade sig mig och jag tog hans händer i mina.

Tårarna började välla upp bakom ögonlocken- men jag måste skärpa mig.

"Jag älskar dig. Det vet du va?" frågade jag.

Han nickade. "Jag älskar dig med."

"Nej, Justin, det gör du inte." Han såg både förvirrad och sårad ut. "Du älskar inte mig okej? Jag är bara ytterligare en tonårsförälskelse som krossar ditt hjärta. En som fått dig att känna speciell och hanterat dig rättvist. Jag har kanske inte älskat dig från första stund, eller är det precis det jag gjort? Har jag bara inte insett det själv. Men henne du kommer att hitta, henne du verkligen kan säga 'Jag älskar dig' till så ska det kännas i hela dig att du menar det. Du ska kunna se henne i ögonen och verkligen mena det. Du kan inte bara se på henne och halft ned i marken och säga.' Tja bruden, jag älskar dig.' Det är just det de tre orden, de 12 bokstäverna blir allt för ofta använda till förhållanden som inte förkänar det. Jag slår vad om att om jag inte skulle blivit sjuk och kommer att dö skulle det aldrig varit vi, vi är två helt olika personer, förhållanden fungerar inte så, så skulle jag inte kunna säga 'Jag älskar dig' för jag skulle aldrig varit den samma då. Eller vad vet jag, kanske jag skulle?

Egentligen vet jag inte vad jag försöker säga men hur som helst så vill jag att efter begravningen skall du glömma mig. Inom två år skall du ha en  som du verkligen kan älska både fysiskt och psykiskt med, hon skall vara varmhjärtad, bry sig mer om andra än sig själv och hon skall kunna finna hos dig i vått och torrt. Det är allt jag begär av dig okej? Tack för alla minnen som du gjort oförglömliga, du fick mig att känna mig speciell från början till slutet. Jag älskar dig så otroligt mycket. Du hjälpte mig fixa 100 things to do before I die och 98 av dem gick i uppfyllelse. Men jag har varit medveten om att de två sakerna aldrig skulle ha hunnit gå i uppfyllelse. Tack för allting. Jag älskar dig så mycket." viskade jag. De sista orden svalde jag nästan.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Hennes hand började kännas allt svagare i min. Jag fick hålla den hårt i min för att kunna hålla i den längre.

"Jag älskar dig med." viskade jag innan jag såg hur hon slöt ögonen och jag såg hennes bröstkorg lyfta några enstaka gånger till innan den plötsligt slutade röra dig.

"Savannah, Savannah, Savannah?" frågade jag i trevande försök att hon skulle vakna men hon var borta, det var dags att insé det nu.

 Jag kysste hennes panna, släppte hennes hand medan några envisa tårar rann längs mina kinder. Nu var hon borta för alltid. Maskinen vid hennes sida började pipa och snart rusade läkare och sköterskor in och de drev ut mig ut rummet. Men jag visste att det inte gick att rädda henne längre. Hon var död och kommer att förbli det. Men alla de där orden hon uttalat till mig innan hon dog fick mig att hoppas och önska.

Jag älskade henne, jag gjorde det. Men nu var allt över, Savannah var borta för gott.

Då dök Stacey upp vid min sida.

"Hon är borta nu va?" frågade hon.

Jag nickade stumt.

Det rann en ensam tår längs hennes kind och jag drog in henne i en kram och kramade henne hårt.

Kanske Savannah aldrig kommer att komma tillbaks, men hon hade lämnat minnen och hopp efter sig hon hade inte kunnat gett mig bättre råd till mig eller någon annan. Hon var flickan jag älskade och fastän hon var borta betydde det inte att jag kommer att glömma henne för det...

__________________________________________________________________________________________________

Detta var det näst sista kapitlet, alltså är nästa kapitel det sista. Hoppas ni gillade detta. Imorgon kommer sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1 om det inte till och med kommer idag ännu får se. Men detta var detta för nu. Nu vill jag ha kommentarer!

K O M M E N T E R A ! ! !

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta har hänt: Efter ett tag hade vi startat ett skumbad i badrummet och vi båda klev i. Jag satte sig bakom och Pixie i min famn. Jag lade in den bakifrån och juckade henne mjukt i badet.   Efter ett bra tag var vi tillbaka i sängen igen och ...

BARN UNDER 11/12 ÅR REKOMMENDERAS ATT INTE LÄSA DETTA!LÄSES PÅ EGEN RISK! Detta har hänt:  Tre timmar senare lämnade vi festen. Jag följde Alyssa till hennes hotellrum. ”Hade du kul ikväll?” frågade hon. ”Ja, det hade jag, d...

  Detta har hänt:  Bredvid Simon satt en kille med blont hår-rakat på sidorna och i bakhuvudet hade han samlat allt hår i en knut, glasögon, rätt muskulös, gröna ögon, solblekta jeans och en spänd svart trekvartärmad skjorta så att musklerna syntes...

Detta har hänt: ”Hej, Savannah, jag vet att denna diskussion går mellan två kvinnor som båda älskar Justin. Men jag vill bara säga att jag är så tacksam att du fanns i Justins liv. Du fick honom att må bra och det är det som räknas! Tack så m...

Detta har hänt:  Någon timme senare tog han ett bad och jag bäddade klart på soffan i hotellrummet som han kunde sova på än att han skulle gå tillbaka och hamna dela rum med någon av idioterna som gjort detta till honom. När han kom ut ur badrumm...