Previous:

Fy attan ändå... Jag rev fram mobilen ur fickan när jag lämnade baren för att gå hem. Jag slog Savannahs nummer för att ringa henne och kolla upp var hon var men jag fick inget svar. Var kan hon vara då? Då sekunderna efter dök en polis upp vid min sida. Hade någon kommit på att jag var minderårig och var på bar eller?

Tur, nej, det var inte så. Men det, det hade att göra med var inte heller positivt. Savannah var försvunnen och de frågade när jag sett henne senast och jag svarade när jag senast sett henne av det jag kommer ihåg och sedan tackade polisen och försvann jag testade ringa upp Savannah igen men inget svar. Var i, kan hon vara nu då?!

_____________________________________________________________________________________________________

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Smärtan var olidbar. Den grävde sig in genom kroppen i varje nerv jag tror min kropp hade, mina ben kändes så sköra. Jag kunde knappt flytta en arm. Var jag än befann mig var jag inte på ett säkert ställe. Jag försökte försiktigt dra mig bakåt så jag nuddade en bergvägg,eller ja, jag tror det var en bergvägg. Jag skulle just börja dra mig uppåt så jag kunde luta mig mot väggen när jag lade handen på en hal våt sten och greppet svagnade och jag slog huvudet hårt i bergväggen. Jag kände något varmt och vått rinna ner i min panna, det fortsatte sakta rinna längs näsan och ner mot mina läppar då jag kände smaken av blod. Jag blödde. Tänk om jag förblödde? Jag hade nästan ingen kraft kvar i kroppen och det sista jag behövde var att mista allt blod så slutade med att jag dog. Vilket jag var på tok för ung för.

Då plingade det till i min ficka. Hade jag mobilen fortfarande med mig. Jag tog sakta med ena handen ut mobilen ur fickan med det visade sig att den böna och bad efter laddning. Jag hade ett flertal missade samtal och minst 100 olästa sms. Men jag fick inte upp dem för att det inte fanns någon täckning här inne. Jag suckade och lade mobilen tillbaks. Great, då kunde jag inte fixa hjälp heller. Då plingade det till i mobilen igen, ett sms mottaget, men ändast ett. Vad var det för skit? Jag öppnade smset, vilket jag förståss önskade att jag aldrig gjort.

"Kära Savannah

du kanske inte vet om det själv, tack vare hur

dum, full och hög du var igår men du skall veta att

om polisen får reda på att du är en mördare,

är du skörd.

xx R."

Mördare? Är jag en mördare? Vem har jag dödat? Och varför togs ändast detta sms emot av min telefon som ingen täckning har? Och vem är R?

~Isabel Jonson's perspektiv:~

Justin mötte upp vid min sida.

"Så du är Isabel Jonson? Hon som träffade Savannah senast?" frågade han.

Jag skrattade litet.

"Varför är du så säker på att jag var den senaste som såg henne? Hon är spårlöst försvunnen. Inga spår efter henen någonstans, ganska omöjligt att hon bara försvann av sig själv. Hon kan lika bra ha blivit borttagen av någon idiot." svarade jag.

Justin gav mig en skeptisk blick.

"Och själv verkar du rätt säker på din teori?" svarade han.

Jag höjde ena ögonbrynet och tittade på honom.

"Justin, vad vill du? Bara så du vet, jag är ingen belieber om jag ska vara ärlig-hatar jag dig så förvänta dig inte att jag skall hoppa in i din famn så fort jag får chansen och be om en autograf eller bild." sade jag.

"Det förväntade jag mig inte heller. Tro mig jag märker när jag inte är välkommen." svarade han.

"Du gör?" frågade jag och log ett övervinnande leende.

Han himlade med ögonen.

"Vissa fall ja, andra kanske inte. Men låt oss hålla oss till ämnet och ämnet är Savannah. Har du någon aning om var hon kan vara?" frågade han.

"Varför skulle jag? Jag var full och hög, tro mig det är rätt svårt att hålla reda på andra än en själv just då, och om du ursäktar mig så har jag en väldig jobbig huvudvärk och illamående så jag skulle helst bara vilja komma hem och ta en varm dusch och knarka huvudvärkstabletter." svarade jag.

"Bryr du dig alls om Savannah?!" utbrast han.

"No shit  att jag gör, men det är lite svårt att hålla kontrollen över något när man mår så här skit." svarade jag surt.

"Tog Savannah någonting igår?" frågade en polis som nådde fram till oss.

Jag flackade med blicken mellan  Justin och polisen innan jag svarade med en snabb nickning.

"Vad tog hon?" frågade polisen och Justin samtidigt.

"Amfetamin. Drack flera drinkar av alla drinkar som fanns i baren att bjuda på." svarade jag tyst.

"Hur mycket Amfetamin tog hon?" frågade polisen.

"Tre tabletter." svarade jag kort.

"Tre?" frågade polisen.

Jag nickade snabbt och jag såg snabbt på Justin som såg illamående ut.

"Vi har tur om tjejen fortfarande är vid liv." svarade han tyst när han gick sin väg.

"Tog hon verkligen tre tabletter Amfetamin?" frågade Justin sakta.

Jag nickade.

"Hur mycket tog du?" frågade han.

"En." svarade jag.

Justin vände snabbt om sig och tittade ut i tomma intét.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Det har passerat två dagar om ingenting har hänt. Savannah har inte blivit hittad. Polisen trodde de hade fått upp spår för någon eller någonting men det hade gått åt skogen. Kommer vi någonsin hitta Savannah?

Jag hade fått till uppdrag att ringa Savannahs föräldrar från Frankrike och de hade sagt att de gjort ett stort misstag so skickat iväg Savannah. Vi hade ringt dem dagligen ungefär tre gånger, ibland oftare förstås för de var oroliga för sin lilla dotter. Men de hade inte heller så mycket tid eftersom båda hennes föräldrar jobbade som advokater.

Då ringde min telefon.Polisen

"Justin Bieber." svarade jag och steg hastigt upp där jag suttit bekvämt i min fåtölj.

"Goddag. Vi måste meddela att vi hittat ett lik." sade polisen sakta.

Mitt hjärta bokstavligen stannade jag bara blev och stirrade rakt fram och tappade kontrollen över mig själv och svimmade.

När jag vaknade låg jag på min soffa med två ambulansmän omkring mig och min mamma Pattie.

"Vad hände?" frågade jag.

"Du svimmade av chock." svarade en ambulansman.

Då kom allting tillbaks till mig och jag blev klarvaken och satt mig upp.

"Berätta, vad hände med liket de hittat?!" urbrast jag.

"Det var det de aldrig hann komma fram till. Liket var inte Savannahs. Savannah är fortfarande spårlöst försvunnen." svarade andra ambulansmannen när en polisman dök upp bakom dem.

"Ursäktar ni oss?" frågade polismannen och de andra lämnade rummet.

"Vem tillhör liket?" frågade jag sen och lutade mig mot min arm som lutade mot armstödet av soffan.

"Noel Kennedy." svarade polisen.

Jag rynkade ögonbrynen.

"Jag känner ingen Noel Kennedy?" svarade jag.

"Nej, men han kände nog en viss Savannah Courtney." svarade han.

"Vad menar du?" frågade jag.

"Vi fann detta i hans jackficka." svarade han och höll upp ett fotografi av Savannah. Han vände sakta på fotografiet och på baksidan stod det: "Tro inte att du slipper undan så lätt din lilla hora. Savannah... xx R."

Jag svalde hårt, det var för mycket för att kunna tro att det var sant. Min hemstad höll på att förvandlas till en mordstad...

___________________________________________________________________________________________________

Så kapitel 6 ute, hoppas ni gillar det, mer kommer troligtvis imorgon! Skall försöka lägga upp ett kapitel per dag nu under sportlovet. Så checka in!:)

K O M M E N T E R A ! ! !

Rubriken talar(;

Så titta in om några timmar igen:)