Previous:

Jag tryckte läpparna mot hans och drog med honom bak till toaletterna bakom barutrymmet. Tungorna masserade varandras och det var allt jag minns, sedan tog alkoholen och drogerna över igen. Mitt medvetande försvann in i sudd, jag hade sjukt kul men det är allt jag minns, drogerna och alkoholen var för starka för att få mig att minnas någonting av det här...

_____________________________________________________________________________________________________

Jag ruskade yrt på huvudet. Solen gassade starkt i mina ögon så jag blev blindad. Yrseln var så smärtlig. Att jag nästan ångrade att jag tagit droger och druckit de två kvällana innan. Men det skulle inte hindra mig att göra samma sak den här kvällen. Stanken av alkohol från mina kläder var oundviklig. Jag måste ta mig hem till farmors hus idag så jag kunde tvätta av mig och byta kläder. Jag hade ju haft de här kläderna på mig två dar i rad. Äckligt.

När jag skulle resa mig upp för att gå hem började det gå runt i huvudet och jag föll omkull. Då dök någon upp vid min sida och hjälpte mig upp.

"Tjena, mitt namn är Isabel, jag var på baren tillika igår med dig. Du var totalt borta. Minns du alls någonting?" frågade hon.

Jag skakade på huvudet, det var sant, jag minns ingenting.

"Du heter Justine va?" frågade hon.

"Justine?" sade jag och tittade frågande på henne.

"Det va iallafall någon du mumlade om hela kvällen igår." sade hon.

Då kom jag på att jag kan ha mumlat något om Justin. Fan, så pinsamt.

"Ähm, nä jag heter inte Justine, jag heter Savannah." svarade jag.

"Aja okej, trevligt att träffa dig som nykter Savannah." log Isabel.

Jag fnissade.

"Såå, varifrån kommer du då?" frågade hon.

"Frankrike, Paris." svarade jag.

"Aa, det var det du mumlade något om igår att dina föräldrar skickat iväg dig hit. Du verkade inte gilla det alls."

"Nee, det har du rätt i." log jag.

"Såå vem är Justine, eller Justin eller vad det nu var du mumlade om?" frågade Isabel.

"Ää, jag vet inte." mumlade jag.

"Du vet, du vill bara inte säga." svarade Isabel med ett brett leende.

"Hundra poäng." skrattade jag men då gjorde det så ont i huvudet så jag måste hålla handen för.

Hon log.

"Hänger du ut med ikväll också?" frågade jag sen.

Hon höjde ögonbrynen.

"Fest ikväll, igen?" log hon.

"Självklart." blinkade jag.

"Dåså, jag är på. Kan jag få din nummer?" log hon.

"Visst." svarade jag och så bytte vi numror.

Jag gick in i duschen och duschade snabbt av mig. Farmor var int hemma som tur var så hon slapp se mig så här och få dåligt samvete. När jag duschat klart gick jag in i mitt rum och drog fram ett par blåa stupjeans och drog på mig dem. Sedan en blå topp med vita fåglar på sig och sedan en grå tröja utanpå den. Sedan mina låga vita converse och sedan en lätt sminkning innan jag snabbt lämnade huset igen. Jag försvann bort mot baren igen fastän jag och Isabel först skulle träffas om en timme där.

             En timme senare dök Isabel upp utanför baren där jag stod och väntade. Hon hade på sig ett pat vita jeans, grå huppari, en svart mössa i hennes långa blonda hår och ett par solglasögon på näsan och ett par svarta converse.

Vi gick in i baren och beställde några shots, och en varsin stor öl. Några timmar senare räckte jag Isabel ett piller, droger, hon svalde det och samma sak gjorde jag bara med tre piller och Isabel tog ju bara ett. Vi drack ihjäl oss, alltså jag menar inte bokstavligen att vi drack ihjäl oss men vi drack öl efter öl, shot efter shot, gin efter gin... Ja, vi testade alla drickor i hela baren. När vi var som fullast var jag totalt snurrig och visste knappt ut eller in men jag hade skit kul där jag och Isabel dansade runt på dansgolvet med olika killar och var ut imellan på verandan utanför baren för att röka. Ja, jag minns ingenting, men jag kan säga att jag aldrig varit så borta i hela mitt liv.

Nästa morgon när jag vaknade låg jag nere i något jag tror var en källare. Jag hade otroligt, sjukt i huvudet så jag kunde knappt lyfta på huvudet. Jag lutade mig mot väggen. Jag kunde inte ens röra på mig, det tog så sjukt i varendaste en muskel jag hade i kroppen. Och var i hela världen var jag någonstans?!

~Justin Bieber's perspektiv:~

Jag begravde ansiktet i händerna. Var kan hon vara? Vi hade ringt polisen som nu höll på och försöka få tag med omvärlden var Savannah kan befinna sig. Jag, Ryan, Chaz och Savannahs farmor hade sökt efter henne hela gårdagen och igårkväll hade vi ringt polisen till undsättning. Tyvärr hade inte ens polisen hittat Savannah. Tänk om något riktigt allvarligt hade hänt henne?

Polisen hade kollat med flygbolaget ifall hon tänkt åka hem men nej, och det värsta av allt var ju att hon verkade självmordbelägen efter allting som hänt. Tänk om hon dränkt sig själv någonstans.

"Vi hittar nog din tjej." sade Ryan och lade en hjälpsam hand på min axel.

"Hon är inte min tjej." svarade jag kort.

"Men du önskar att hon var det inte sant? Du gillar ju henne." sade Ryan sen.

"Man kan inte gilla någon man inte ens känner, och jag känner ju inte henne." mumlade jag.

"Nej, kanske inte, men du känner ett behov av att hitta henne eller hur?"

"Det skulle jag väll ha för vem som helst. Klart jag skulle ha det med er två." sade jag och flackade med blicken mellan Ryan och Chaz.

"That's good bro, för vi har känt dig hela livet men henne har du bara känt i några minuter och du känner redan behov av att rädda henne, alltså har du en thing för henne." log Ryan.

"Du är underlig bro." skrattade jag.

Han log.

"Vad har du mig för?" skrattade han och gjorde en snabb bro-kram med mig innan han gick bort mot en polispatrull igen.

"Var kan hon vara?" mumlade jag tyst för mig själv.

"Vi hittar nog henne." sadde Chaz som tydligen stod kvar fortfarande.

Jag log ett snabbt snett leende.

~Isabel Jonson's perspektiv:~

Jag vaknade när jag låg i en soffa i baren som jag festat loss hela kvällen och natten. Allt var stökigt och det var en städerska som väckte mig och bad mig att gå hem. Jag reste mig försiktigt upp och märkte den olidiga baksmällan jag hade. Fy attan ändå... Jag rev fram mobilen ur fickan när jag lämnade baren för att gå hem. Jag slog Savannahs nummer för att ringa henne och kolla upp var hon var men jag fick inget svar. Var kan hon vara då? Då sekunderna efter dök en polis upp vid min sida. Hade någon kommit på att jag var minderårig och var på bar eller?

Tur, nej, det var inte så. Men det, det hade att göra med var inte heller positivt. Savannah var försvunnen och de frågade när jag sett henne senast och jag svarade när jag senast sett henne av det jag kommer ihåg och sedan tackade polisen och försvann jag testade ringa upp Savannah igen men inget svar. Var i, kan hon  vara nu då?!

___________________________________________________________________________________________________

Kort, men har lite för lite fantasi just nu, det kommer mer imon tror jag. Måst få denhä dåliga början över såatt denhä novellen kommer igång någongång.;)

K O M M E N T E R A ! ! !

      Previous:

Hennes leende var oslagbart och hennes röst var perfekt, jag älskade tjejer med fransk dialekt. Men hon rökte, och hon gillade inte min musik, inte alls. Men hon hade lett flörtigt mot mig, det var ju positivt. Jag tog min gitarr och slog mig ned på Avon Theatre trappan som jag en gång gjort i tiden när jag såg någon dyka upp bredvid. Samma tjej. Men nu hade hon bytt kläder. Hon hade på sig ett par tunna svarta tights och sedan en ljusgul/beige klänning och utanpå den en beige tröj och ett smycke runt halsen och sedan ett par jeffrey campbell på fötterna. Hon log när hon såg mig. Men så fort jag började spela såg hon uttråkad eller plågad ut, kunde tyda vilket, men hon var här och var vackrare än tidigare. Jag visste inte ens tjejens namn men en sak jag var säker på jag skulle lära känna henne!

_____________________________________________________________________________________________________

När jag spelat klart lade jag försiktigt tillbaks gitarren i fodralet innan jag reste mig upp för att gå fram till tjejen.

"Jag trodde inte du skulle komma." sade jag och log.

"Ja, men det gjorde jag, men inte för att komma och träffa dig." svarade hon.

Jag rynkade ögonbrynen, det där gjorde verkligen ont.

"Aah, du träffar någon annan?" frågade jag.

Hon skakade på huvudet.

"Jag skall in här på Avon Theatre de hade något program här ikväll." svarade hon.

Jag nickade sakta på huvudet.

"Ses." sade hon innan hon gick förbi mig in i teatern.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Följande dag, efter det enormt tråkiga programmet jag varit på i Avon Theatre och träffat Justin och hans vänner. Jag kom på att Justin inte ens visste vad jag hette. Var bara lika bra. Då öppnade någon försiktigt dörren till mitt rum och kikade in.

"Jag åker nu." sade farmor försiktigt.

"Vart då?" frågade jag, för första gången så snäste jag inte tillbaks.

"Affären." svarade hon.

"Kan jag följa med, borde köpa några nya klädesplagg?" sade jag.

Farmor höjde ögonbrynen och tittade sedan fundersamt på mig sedan nickade hon. "Självklart, rappa på lite bara." svarade hon.

Hon lämnade rummet och jag drog på mig ett par mörkblå jeans, en svart topp och en blå skjorta utanpå, stort smycke runt halsen och mina jeffrey campbell och så en snabb plattning på håret. Sedan flög solglasögonen på och handväskan över axeln.

Jag och farmor åkte in till stan och när farmor stannade utanför en liten mataffär sökte jag upp närmaste klädbutik.

Den var liten och trång men den dög.

Jag hittade ett par jätte snygga jeans, boots och tre nya skjortor. Jag gick till kassan och lade upp allt på disken. Kassörskan satte in kläderna så priset kom på dataskärmen och när jag skulle lägga in kreditkortet i maskinen för att betala stod det att maskinen inte tog emot kortet. Jag drog igenom kortet flera gånger och sedan blev jag riktigt irriterad. Jag lämnade affären och sedan rev jag upp mobilen ur väskan slog pappas nummer och ringde upp honom.

Efter tredje signalen svarade han.

"Längtar hem redan?" frågade han direkt.

"Håll käften. Varför i helvete har du inte sagt att du stängt av kortet?!!! Nu stod jag i en klädaffär och skulle betala och hamnade skämmas ihjäl!" skrek jag i luren.

"Vi hade tänkt prata med dig och det. Vi stängde av det för att du ska lära dig att pengar är inget ett leka med. Du får ändast använda kontanterna vi gav dig innan du åkte. Vi skickar nya varje månad." svarade pappa.

"Men dom har jag ju redan använt upp!" skrek jag.

"Då får du skylla dig själv, du får först mer pengar nästa månad." sade han.

"Vad i... Varför gör ni så här mot mig?! Ni njuter av det här inte sant?! Ni plågar mig okej?! Hatar ni mig så här otroligt mycket att ni till och med låter mig svälta här?!" skrek jag.

"Du svälter inte, var inte så dramatisk Savannah! Du vet mycket väl om varför du hamnade till Canada om du skulle betett dig skulle det här aldrig hänt!" skrek han tillbaks.

"Säger han som festade dag ut och natt in hela sin ungdom!!!" skrek jag till honom innan jag stängde av samtalet.

Folk som stod på gatorna runt omkring mig stirrade på mig och jag bara himlade med ögonen och gick surt vidare.

"Är allt okej?" frågade Justin. Han hade dykt upp från ingenstans.

"Justin, det är inte läge nu okej?!" svarade jag argt.

Justin stannade och kollade efter mig när jag försvann in i mängden.

När jag kommit tillbaks till farmors hus och hon fortfarande inte kommit hem tog jag en sax ur en av kökslådorna och klippte sönder kreditkortet sedan kastade jag det i sopkorgen och sprang in i mitt rum och rev ut allt från sopkorgen som stod under skrivbordet i mitt rum. Jag rev ut allt tills jag fann vad jag letat efter. Drogerna och tobaken. Jag tog två tabletter av droger och ett glas vatten. I ett svälj hade jag svalt båda pillren. Sedan rusade jag ut ur huset med förpackningen med mig och in mot centrum för att söka upp en bar. Jag visste att jag var på tok för ung för att komma in på en bar men jag visste vad jag behövde. Jag hittade en bar vid ett gatuhörn och gick in i den beställde några öl och satte mig ned drack alla ölen till botten, en efter en. Ingen hade ännu jagat ut mig. Nu började det vimla till och jag tog fram tobaken, beställde ännu en öl så där höll jag på i ungefär 3 timmar. Drack och drack, dansade till musiken med olika killar som jag inte ens visste namnet på, drogerna hade satt sina spår och tro mig drickan också. När klockan slog nio på kvällen hade jag hållit på i 6 timmar. Då föll jag ner på knä på dansgolvet och kräktes. Folket bredvid mig äcklade sig medan två äldre män lyfte upp mig från golvet satte mig på en stol och gav mig ett glas vatten.

"Jag vill inte ha det, jag vill ha en till öl!" mumlade jag.

"Tro oss, om du dricker en öl  till dör du." svarade dom.

"Gör jag så gärna, varför tror ni att jag är här?!" sluddrade jag.

Människorna runt omkring mig tittade häpet och förskräckt på mig. Det var en vakt som slutligen fick mig att hålla klaffen. Jag drack vattnet och när jag lämnade baren visste jag inte vart jag skulle ta vägen så jag lade mig på en parkbänk inne i stan.

Nästa morgon vaknade jag av att ljuset lyste starkt. Mitt huvud värkte. Gud, vilken huvudvärk och pyton hur illa jag mådde, men det skulle inte få hindra mig från att göra samma sak ikväll. Mina föräldrar hade skickat hit mig, låst mitt kreditkort, tagit allt ifrån mig, mina vänner, min macbook, min iPhone, mitt rum, mitt hem... De hade skickat hit mig till något ruttet ställe mitt ute i ingenstans i Canada. Hur i hela världen hade de tänkt igentligen? Och det värsta av allt, de hade skickat iväg mig UTAN pengar, så nu skulle de få betala för allt skit de satt ut mig för. Om jag så dog, det hade ingen skillnad ingen kommer ändå att sakna mig.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Wow, det där var coolt!" utbrast Chaz efter jag gjort något enstaka trick på skateboarden.

"Äh, det var väll inget." mumlade jag tillbaks.

"Justin vad är det? Du är så nere idag." frågade Ryan.

"Jag kan inte bara sluta tänka på henne. Hon var så snesig igår när jag träffade henne. Något stod riktigt fel. Ja, hon gillar ju inte mig på något vis men hon brukar ju iallafall lé. Så vad var det som var problemet igår då?" frågade jag.

"Vet inte, tjejer har sina periorder ibland Justin. Försök dig inte att förstå dig på dem." försökte Ryan.

Jag höjde ögonbrynen och såg menande på honom innan jag bara skakade på huvudet som svar.

"Kom vi frågar om hon följer med ut!" kom Chaz på.

"Sure." svarade Ryan.

"Okej..." mumlade jag och så gav vi oss iväg till huset där den där farmorn bodde där hon tydligen bodde nu nr hon var här.

Vi knackade på och det vad farmorn som öppnade.

"Goddag, vi undrar om hon är hemma?" frågade jag. Hon det lät bara för dumt, men vad kunde jag göra någonting åt att jag inte hade en aning om vad hon hette.

"Hon? Savannah då?" frågade hon.

Vi nickade.

"Hon är inte hemma, hon kom aldrig hem igår och jag har försökt nå henne men jag får inte kontakt med henne. Jag är rädd för att det hänt henne någonting." svarade farmorn.

En klump satte sig i magen på mig och jag tittade med en flackande blick mellan Ryan och Chaz. De såg lika oroliga ut båda två. Vart kan Savannah tagit vägen..?

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Jag tryckte läpparna mot hans och drog med honom bak till toaletterna bakom barutrymmet. Tungorna masserade varandras och det var allt jag minns, sedan tog alkoholen och drogerna över igen. Mitt medvetande försvann in i sudd, jag hade sjukt kul men det är allt jag minns, drogerna och alkoholen var för starka för att få mig att minnas någonting av det här...

___________________________________________________________________________________________________

Så, hoppas ni orkat vänta. Har varit sjuk nu i två dar och är det fortfarande så men ville skriva ett nu så jag gjorde det hoppas ni gillar det!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Jejj..." mumlade jag.

Rummet var minimalt.

"Jag lämnar dig ensam så får du göra dig hemmastadd." sade farmor och lämnade rummet.

"Verkligen?" sade jag ironiskt och stängde dörren till det lilla rummet. Sängen var obäddad, tur hade jag tagit med mig ett par sängkläder. Jag öppnade en liten dörr som visade sig vara ett litet klädskåp, oj nej, tur hade jag lite kläder med annars skulle jag aldrig få allt att rymmas här. Jag slängde mig ner på sängen och började gråta. Detta var början på ett evigt helvete...

_____________________________________________________________________________________________________

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Justin, passar det med pannkakor?" frågade mormor där hon stod i dörröppningen.

"Alltid." log jag och hon log tillbaks när hon lämnade mitt rum.

Minuterna efter knackade det på dörren. Mamma gick och öppnade.

"Justin det är till dig." sade hon och bakom henne dök Ryan och Chaz upp. Mamma försvann lika fort hon dykt upp och jag sprang fram till Ryan och Chaz och gav dem en varsin "bro" kram.

"Gud jag saknat er." sade jag.

"Vi har saknat dig med bro."

"Stannar ni på pannkakor innan vi sticker ut?" frågade jag.

"Visst." svarade de båda två.

Efter att vi ätit frukost försvann vi ut.

"Hur går det med tjejerna då?" frågade Ryan och bankade armbågen i sidan på mig.

Jag himlade med ögonen och hämtade skateboarden från garaget.

"Äh, du vet, de flesta är mina beliebers så de följer mig vart jag än går men jag älskar dem för att de finns där för mig, det finns inget jag skulle ändra med det."

"Jag menade någon speciell? Vi vet att du har tjejer efter dig så fort du sätter din fot någonstans." skrattade Ryan.

"Näe, det finns väll ingen speciell." svarade jag försiktigt.

"Ingen? Ingen du inte mött?" retades Chaz.

"Äh, men jag träffade en tjej igår på flygplatsen. Hon var rätt söt, men väldigt kaxig. Hon gillar nog inte mig alls." svarade jag och gjorde en three-sixty på skateboarden.

"Kom igen Justin alla tjejerna gillar ju dig!" utbrast Ryan.

"Nee, tro mig, det gör de ej." svarade jag.

Ryan himlade med ögonen.

"Nog har du mer tjejer efter dig än vad vi någonsin kommer få." svarade Chaz sarkastiskt.

Jag skrattade.

"Den där tjejen hur var hon?" frågade Ryan sen.

"Äum.." mumlade jag först. "Hon var mörkhårig, mörkbruna ögon och ett vackert leende och så hade hon fransk dialekt."

"Om hon hade fransk dialekt så måste hon ju vara här på besök från Frankrike." sade Chaz.

"You don't say?" sade Ryan glest som fick oss alla tre att skratta.

"Vi kommer nog att få henne att gilla dig Justin." sade Ryan övertygande.

"Du är för säker du, min vän." log jag.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Jag drog ut kläderna från resväskan och började plocka in kläderna in i det lilla klädskåpet. Då dök farmor upp i dörröppningen.

"Passar det med rostbröd och marmelad?" frågade hon.

"Visst." svarade jag medan farmor lämnade rummet igen.

"Passar det med rostbröd och marmelad?" härmade jag när hon gått.

Då när jag drog upp ett par av mina jeansshorts föll ett paket med droger i, eller ja, halva var fyllt med droger andra halvan med tobak.

"Vad har du där?" frågade någon.

Jag vände blicken mot dörren igen, farmor stod där och betracktade mig.

"Inget." muttrade jag och kastade det i sopkorgen som stod under skrivbordet.

"Savannah, jag gillar verkligen inte att du röker eller tar droger. Om du skall göra det så kan du lika bra flytta ut på gatan." sade farmor.

"Jag röker inte och inte tar jag några droger heller." svarade jag surt.

"Jag är inte blind heller, unge dam." sade hon.

"Jaja." mumlade jag.

"Det är dags att du börjar uppföra dig, dina föräldrar skickade hit dig för att det gick så här och du skall veta att din pappa var likadann som ung men jag lärde honom att det var jag som bestämde och så slutade han och blev advokat. Efter att jag flyttade hit till Canada från Paris och jag hörde att de var gravida med ett barn nämligen dig hoppades jag att det här ine skulle hända dig men det gjorde det och eftersom de vet att jag kan ta kol på detta så är det exakt det jag skall göra." sade farmor.

Jag bara tittade på henne. Sedan vände hon mig ryggen och gick ut. "Frukosten är klar."

"Ingen frukost på sängen?"mumlade jag för mig själv.

"Du är inte hemma nu." svarade hon. Jag kunde inte fatta hur hon kunde höra allting.

När jag ätit frukost tog jag en varm dusch, eller ja, en varm dusch så tror man ju att man får duscha i sisådär 45 minuter men nej, här var det att duscha på 10 minuter för att inte göra slut på varmvattnet. Helt otroligt.

Efter duschen drog jag på mig ett par grå jeans shorts och sedan utanpå den en blå skjorta och utanpå den en beige jacka och mina låga converse. Jag borstade lätt igenom håret och lade på en enkel sminkning.

Jag lämnade huset på väg ut när jag mötte en kille i svarta shorts och en vit golfjacka och golfskor och en golfpackning med sig.

"Hallå, du, golfkillen?" frågade jag och han vände sakta om sig. "Du, vart ligger starbucks?" frågade jag.

"Starbucks? Skämtar du, vi är i stratford tjejen, inte i Chicago." svarade han.

Jag rynkade ögonbrynen. Då tog killen fram en cigg från förpackningen.

"Kan man få en?" frågade jag.

Då tittade han ännu mer underligt på mig.

"Vadå? Har du aldrig gett en cigg åt någon tjej eller?" frågade jag.

"Jo, visst men inte åt franska finklädda söta tjejer." svarade han och plockade ut en cigg och räckte den åt mig.

"Eld?" frågade jag.

Han räckte mig tändaren och jag tände på sen gav jag den tillbaks.

"Tack." svarade jag när jag sen lämnade jag honom på väg runt omkring på gatorna i Stratford dök den där Justin upp igen. Den här gången hade han med sig två vänner.

De stirrade alla tre på mig.

Jag fortsatte röka upp det sista av min cigg när de dök upp vid min sida.

"Tjena." log en av hans vänner.

"Mm." svarade jag.

De såg på varandra.

"Vill ni ha det sista eller?" frågade jag och svängde med tobaken framför ögonen på dem.

De skakade på huvudena. Jag nickade och kastade den på marken och stampade på den innan jag började gå vidare.

"Sååå, hänger du med och ser Justin sjunga utanför Avon Theatre?" frågade en av dem.

"Jag tror jag avstår." svarade jag.

"Kom igen, du skulle älska det."

"Jag är inte lika säker." svarade jag.

"Ingen belieber va?" frågade den andra kompisen.

Jag skakade på huvudet.

Justin drog handen genom håret, stackars kille fick inte höra mycket bra just nu.

"Hej, killar kom igen. Låt tjejen vara ifred va?" sade han.

Jag log ett lite flörtigt leende mot honom innan jag gick min väg.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Hennes leende var oslagbart och hennes röst var perfekt, jag älskade tjejer med fransk dialekt. Men hon rökte, och hon gillade inte min musik, inte alls. Men hon hade lett flörtigt mot mig, det var ju positivt. Jag tog min gitarr och slog mig ned på Avon Theatre trappan som jag en gång gjort i tiden när jag såg någon dyka upp bredvid. Samma tjej. Men nu hade hon bytt kläder. Hon hade på sig ett par tunna svarta tights och sedan en ljusgul/beige klänning och utanpå den en  beige tröj och ett smycke runt halsen och sedan ett par jeffrey campbell på fötterna. Hon log när hon såg mig. Men så fort jag började spela såg hon uttråkad eller plågad ut, kunde tyda vilket, men hon var här och var vackrare än tidigare. Jag visste inte ens tjejens namn men en sak jag var säker på jag skulle lära känna henne!

___________________________________________________________________________________________________

Där hade ni kapitel 3. Hoppas ni gillar det, kommer kanske ett imorgon också:)

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"VAD DET ÄR?! VAD I HELVETE HAR HÄNT HÄR SAVANNAH CHATARYN COURTNEY??!!! MAN KAN INTE LITA PÅ DIG LÄNGRE, DU SER TILL ATT ALLA FÖRSVINNER HÄR IFRÅN NU OCH STÄDAR UPP PRECIS ALLTING OCH IMORGON NÄR DIN PAPPA KOMMER HEM SÅ SKALL JAG DISSKUTERA MED HONOM VART VI SKICKAR DIG, FÖR SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET LÄNGRE, DU ÄR EN OANSVARIG, SJÄLVISK, UNGE! GLÖM ATT DU STANNAR HÄR EFTER ATT PAPPA SETT DETTA OCH HÖRT DETTA!" skrek hon. Orden bara forsade ut ur henne. Hon hade aldrig varit så här arg, visst hade hon varit arg men inte såhär arg.

Jag väckte upp alla och jagade hem dem och fick sedan med min bakfylla börja städa upp allting. Sen fick jag hållas på mitt rum tills imorgon, tills helvetet skulle brytas ut när pappa kommer hem och mamma berättar allt för honom om vad som hänt, den här gången gick det definitivt för långt...

_____________________________________________________________________________________________________

Dagarna släpade sig framåt. Samma dag som jag hamnat jaga hem alla jobbade jag hårt med att få allt uppstädat och Janice fick inte hjälpa mig. Jag hatade mamma och att städa upp allt ifrån poolen var sjukt jobbigt och svårt och medan man försökte tvätta upp spyor och andra saker som låg lite överallt vimsade Boycé vid mina fötter.

"Inte nu Boycé!" sade jag.

Då kom mamma gåendes.

"Pappa kommer hem tidigare, du skall vara klar om två timmar för då är han hemma." sade hon och gick vidare förbi mig. Jag suckade och började plockade ihop moppar och hinkar upp mot andra våningen.

Jag plockade upp kläder, flaskor, tomma öl, cider, gin-burkar, papper och ja, allt skräp man kunde hitta.

Jag hann inte precis städa upp allting innan jag hörde pappas röst nere vid ytterdörren. Snabbt täckt av mammas. Strax några sekunder senare vrålade han när han såg att det låg spyor på hans persiska matta. Som var värd en förmögenhet.

"SAVAAAAANNAAAAH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!" vrålade pappa. Jag hatade att vår familj var så rik att alla saker i hela huset var värda en förmögenhet, men om ens båda föräldrar jobbar som advokater så då har man pengar. Visst gillade jag det men just nu önskade jag att jag var allt annat än det. Jag hörde snabba steg upp mot mitt rum som han snart vräkte upp dörren till som utanför min dörr var det en enorm glasvägg och när han rev upp den vita dörren till mitt rum och stormade in där jag satt på sängen och önskade att jag var vart annan stans.

"VAD I HELVETE HAR HÄNT HÄR SAVANNAH?! HAR DU HAFT FEST IGEN?! VET DU OM ATT NÅGON SPYTT NER MIN DYRA PERSISKA MATTA?! VET DU OM DET?! SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET LÄNGRE SAVANNAH! DU ÅKER RAKA VÄGEN TILL DIN FARMOR I STRATFORD, ONTARIO I CANADA!!! DU ÅKER I MORGON KVÄLL! SISTA SKOLDAGEN IMORGON ALLTSÅ, DÅ FÅR DU TA FARVÄL AV ALLA DINA DJÄVLA VÄNNER SOM KOMMER HIT OCH FÖRSTÖR VÅRT HUS!!!!!" röt han, han var ursinning, men vad i? Skulle jag måsta åka till min farmor i Canada. "OCH VAD I HELSIKE HÄR DET HÄR DÅ?!!!" skrek han och höll fram ett paket med droger. Jag svalde några gånger.

"TAR DU DROGER?!! JAG TRODDE DU SLUTAT MED DET FÖR LÄNGE SEDAN MEN TYDLIGEN INTE!! DU ÄR DEN MEST OLYDIGA UNGEN JAG NÅGONSIN TRÄFFAT! JAG RINGER TILL DIN FARMOR NU OCH BERÄTTAR ATT DU FLYTTAR TILL HENNE IMORGON KVÄLL OCH VI FÅR HOPPAS ATT DU BÖRJAR BETÉ DIG SEDAN! SÅ KANSKE DU KAN KOMMA HEM SEDAN! OCH SOM STRAFF SÅ ÅKER DU UTAN DIN IPHONE 5, UTAN DIN MACBOOK!!!!" skrek han.

Jag stirrade storögt på honom, han bara spottade ur sig orden.

"Tycker du inte jag fått tillräckligt med straff utan jag också åst åka utan min macbook och min iphone!!" skrek jag med gråten i halsen.

"DET ÄR DAGS ATT DU LÄR DIG HUR MAN SKA HÅLLA PÅ!" skrek han. "DU KANSKE SKA PACKA´, IMORGON ÅKER DU JU!" skrek han innan han lämnade rummet med en smäll.

Jag slängde mig ner på sängen och brast ut i gråt, han menade allvar, han menade ett enda ord. Jag låg och grät i minst en timme på in säng innan jag sedan reste mig upp och gick fram till den bruna-trä dörren med några lampor som lyste ovan så öppnade jag dörren och gick in i min walk-in-closet. Min walk-in-closet var stor och rymlig, vit målad, med vita hyllor, lådor och skåp i mitten låg en silverfärgad stor dyna som man kunde sitta på. Ovanför den lyste diamantlampkronan.

Då dök pappa upp bakom mig, med hopp om att han skulle ha ångrat sig vände jag mig försiktigt om mot honom.

"Här är din resväska. Du får bara ha denhär och sedan en handväska som handbagage till. Jag har ringt farmor och berättat att du kommer imorgon och hon sa att det var okej." sade pappa och lämnade sedan den svarta resväskan på golvet vid mig i walk-in-closeten innan han lämnade mitt rum.

"Bara en?" viskade jag för mig själv. "Då får jag ju inte med mig alla mina jeffrey campbell par." viskade jag tyst för mig själv, jag fick högst med mig ett par. Plus att jag inte fick med mig alla mina stora högar med kläder, bara tills resväskan var slut. Detta var ju plågeri. Jag stoppade ner några par underkläder, 3 par stupjeans och några toppar och ett par shorts och två hupparin. Jag slängde mig ner på den silvriga dynan, nu var ju resväskan nästan full, ändast plats för en jacka och toalettsaker till. Detta kunde inte vara sant. Jag hade plockat ner mina snyggaste par av jeffrey campbell och sedan ett par valiga låga vita converse så det skulle vara bekvämt att gå också. Jag begravde huvudet i händerna när pappa dök upp i dörröppningen igen.

"Hur går det med packningen?" frågade han.

Jag blängde bara på honom och suckade.

"Det här är ditt eget fel." svarade han."Här är din telefon som du kommer att få ha med dig till Canada." sade han. Med hopp om att jag skulle få tillbaks min iPhone steg i mig när han räckte mig en gammal samsung, snäck telefon. Jag bara gapade.

"Skämtar du?" frågade jag.

"Du behöver ju någonting så du kan nå oss." svarade han.

"Om jag vill nå er." mumlade jag ohörbart medan pappa lämnade rummet igen. Detta var ett totalt plågeri.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Om igen, Justin!" ropade han som skötte inspelningarna av låtarna i studion. Imorgon skulle jag äntligen få åka hem tillbaka till Stratford, Ontario i Canada. Jag längtade så hem. Jag skulle få stanna i hela 4 månader hemma på semester ifrån allting. Okej, fansen skulle ju inte hindra sig att komma fram förstås men då var det som det skulle vara.

Jag sjöng i genom låten igen och snart så meddelade han att jag var klar. Jag fick höra i geno inspelningen och sedan lämnade jag studion. Kenny gick strax bredvid mig för att kunna vara till hjälp ifall det behövdes. Los Angeles hade varit härligt att va i men nu skulle det nog bli härligt att slutligen få komma hem till Canada igen. Då ringde mobilen och det var Scooter.

"Hallå?" svarade jag.

"Tjena Justin, hörde just inspelningen, den var grym." sade Scooter.

Jag skrattade tyst.

"Visst." log jag sen.

Vi talade några minuter till innan jag återvände till huset för att packa ner det jag behövde till avfärd imorgon.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Snart var det viktigaste nerpackat. Men jag bokstavligen hatade att ha den här telefonen och inte min iPhone och så hatade jag att inte ha någon dator. Jag tog på mig min bikini och gick ut i poolen för att få njuta av vattnet en sista gång. Jag simmade där och någon timme senare klev jag upp och tittade upp mot huset, det stod där och var upplyst och så vackert men nej, nu kommer jag få lämna allt detta. Jag hatade att vara ensambarn, det hade ju några fördelar, man fick ju det mesta men nackdelen var att jag fick ta emot allt skit. Jag älskade utsikten vi hade över Paris. Ja som sagt så är jag ju fransk, från Frankrike, Paris. Men nu skulle allt vara över.

Nästa dag, klädde jag på mig en klänning och ett par jeffrey campbell och hoppade in i min bekväma BMW cabriolet en sista gång och körde iväg till skolan. Johnny, Stacey, Lauren och Catelynn dök genast upp vid min sida.

"Nå, hur agera morsan och farsan?" log Catelynn.

"Ja, det är sista dagen jag går här, ikväll flyger jag iväg till Stratford, Ontario i Canada." svarade jag.

Johnny som hade haft armen om mig drog försiktigt bort den.

De alla blev gravallvarliga men sedan började Catelynn och Stacey skratta.

"Du skämtar va?" skrattade dom.

"Ser det ut så?" frågade jag.

Då slutade de skratta.

"Shit, menar du påriktigt allvar?!" frågade Catelynn.

Jag nickade sakta.

"Wow." svarade hon tyst.

Sen såg de försiktigt alla på varandra.

"Johnny, jag måste tala med dig." sade jag och tog honom i armen några meter bort.

"Johnny, jag tror det är bättre att vi avslutar det vi startat här, vi kommer inte ändå träffas något ofta längre, om vi gör det." sade jag.

Johnny rynkadeögonbrynen och skakade sakta på huvudet innan han vände sig om för att gå.

"Vad sa du till Johnny?" frågade Lauren när vi dök upp vid min sida igen.

"Att det är slut." svarade jag.

"Vad är det med dig?" frågade Catelynn. "Man känner ju inte igen dig längre."

"Det är ingenting med mig Catelynn, det är bara dags för mig att skärpa mig, annars får jag aldrig komma hem igen, de tog min iPhone och min macbook och gav mig den här istället." svarade jag och visade dem den gamla samsung telefonen.

Catelynn började fnissa.

"Skratta på du bara. Kanske du inser att du förlorar din vän på det sättet." svarade jag.

Catelynn stirrade gravallvarligt på mig.

"Vad är det med dig?!" skrek Catelynn.

"Ingenting, precis som tidigare." svarade jag och lämnade dem.

Då dök Stacey upp vid min sida medan Lauren stannade med Catelynn.

"JÄVLA BITCH!" skrek Catelynn efter mig.

"Jag ska tala med henne." sade Stacey. "Hon är så där ibland. Du kanske vill ha ett minne av oss med dig innan du lämnar oss." sade Stacey och räckte mig ett fotografi med oss alla på i bara bikini, det hade tydligen tagits när vi var totalt borta, för jag mindes ingenting av det här.

"Tack." svarade jag och tog emot bilden.

Samma kväll körde pappa upp mig till flygplatsen och jag lät resväskan åka iväg på bandet. Pappa kramade om mig och sade att vi kommer att ses igen, fast jag inte var så säker på det, de tyckte väll det bara var skönt att slippa mig.

Sen fick jag gå ombord på flyget och sedan bar det av till Canada från Frankrike. På en flygtid på 5 timmar och 45 minuter.

Flygresan var nog den tråkigaste någonsin och det var skönt när man äntligen kände hur flyget landade 5 timmar och 45 minuter senare. När vi landat möttes jag av en hop av beliebers runt om på flygplatsen, då kom jag på att Justin Bieber var hemma från Stratford, där jag skulle bo nu. Fint, jag som hatade honom, tänkte jag tyst för mig själv då krockade jag in i någon när jag hämtat mitt bagage från bandet och jag föll omkull jag reste mig upp och tog mitt bagage igen.

"Ursäkta." svarade personen, som visade sig vara Justin själv. "Pixie är det du?"

"Äh. Nej, varför skulle det?!" svarade jag bara och tog mitt bagage och trängde mig förbi honom och vidare ut genom flygplatsen och möttes av en buss som skulle till Stratford så jag gick ombord på den bussen och betalade för bussbiljetten och gick och satte mig på en plats. Jag hatade att åka buss men jag hade inte så mycket andra val. 10 minuter senare startade bussen iväg till Stratford. Jag hade fått adressen till där min farmor bodde så jag inte skulle missa busshållsplatsen. Då var jag framme på den närmaste busshållsplats och steg av och drog bagaget efter mig mot farmors hus. Det var ungefär en halv kilometer kvar ännu. Då dök en svart bil upp vid min sida.

"Behöver du skjuts?" frågade någon kraftig mörkperson som öppnat fönstret för att fråga mig det.

"Näe." svarade jag.

"Säkert?" frågade en yngre röst bredvid honom. Crap, det var Justin, då var det där hans livvakt. Varför jag? Varför just jag som råkade ut för den där pipande pojken. Okej, jag måste erkänna att han inte lät lika pipig som tidigare och han var snyggare nu, men ändå.

"Nej, tack." svarade jag med en irriterad röst.

Då ryckte hans livvakt på axlarna och stängde fönstret och körde vidare.

En halv kilometer senare dök ett grönt, turkost, lågt, envåningshus upp vid min sida. Det var det på bilden alltså bodde min farmor här. Stackars mig. tänkte jag medan jag gick fram till huset och knackade på. En gammaltant kom och öppnade som studerade mig en stund.

"Savannah?" frågade hon med fransk dialekt.

"Jo." svarade jag.

"Gud, du har växt. Man känner ju inte igen dig längre." sade hon och kramade om mig.

"Mm." mumlade jag och tog av mig conversen.

"Kom så ska jag visa dig ditt rum." sade farmor. Tur, jag fick iallafall ett eget rum, tänkte jag.

Vi gick igenom en liten trång korridor och till vänster ut mot bakgården öppnade hon en dörr. Det luktade instängt där inne och det fanns en liten smal säng stående mot väggen och gamla blommiga tapeter och ett litet fönster ut mot bakgården och ett litet skrivbord vid ena hörnet och en liten trasmatta på golvet.

"Jejj..." mumlade jag.

Rummet var minimalt.

"Jag lämnar dig ensam så får du göra dig hemmastadd." sade farmor och lämnade rummet.

"Verkligen?" sade jag ironiskt och stängde dörren till det lilla rummet. Sängen var obäddad, tur hade jag tagit med mig ett par sängkläder. Jag öppnade en liten dörr som visade sig vara ett litet klädskåp, oj nej, tur hade jag lite kläder med annars skulle jag aldrig få allt att rymmas här. Jag slängde mig ner på sängen och började gråta. Detta var början på ett evigt helvete...

__________________________________________________________________________________________________

Fick inte kapitlet skrivet igår för att hade lite pojkproblem att ta itu med men nu är det gjort såatt men ni fick det nu och hoppas ni gillade det, det kanske kommer ett imorgon också, får se:)