Förord:

Jag kommer att fortsätta med siffrorna där de slutade alltså är första kapitlet nummer 30. Så hoppas ni hänger med. Denna novell skall jag försöka få så lång som möjlig. Så hoppas ni gillar den. Pixie ser likadan ut som Savannah och det var hon som modellerade för tidningen från Grönland.

Detta har hänt:

Det har passerat ett år sedan tragedin inträffade när popsensationen Justin Bieber förlorade sin flickvän Savannah Courtney i cancer. Hoppet som steg för ett miljontals flickhjärtan när rubrikernas flöd steg över hela jorden "Justin Biebers flickvän Savannah Courtney är död." Denna tragedi gjorde stor inverkan på Justin som nu börjat ta droger, alkohol och hasch rökande har stigit till en all daglig vana i stjärnans liv. Han har knappt någon kontakt  med sin familj överhuvudtaget längre och hans vänner talar han inte med längre. Efter sin nio månaders turné efter hennes död började problemen och han vet att det han gör är fel och hans beliebers är oroliga och försöker hjälpa honom men han är fast.  Han har det svårt. Han behöver någon som tar hand om honom och hjälper honom tillbaka. Det är då Stacey dyker upp igen...

Pixie Charlotteär en aderton årig tjej från Grönland. Som jobbar som sångerska, skådespelerska, modell och har även tagit på sig rollen som mamma. Hon är tvåbarnsmamma. När hon var tretton år gick något väldigt fel och plötsligt var hon gravid och fick en dotter som hon döpte till Mandy och när hon var sexton skedde samma sak och hon fick en son som hon döpte till Louis. Mandys pappa har hon bra kontakt med. Han är hennes bästa kill kompis men Louis pappa vill hon bara slippa se. Hon har en pojkvän som heter Ross Dylan och hennes bästa vän heter Tiffany Somerhalder.

Men fastän hon är två barns mamma går hennes studier utmärkt och hon vill komma in på sin drömskola New York University det var där hennes mamma gick i skola. Hennes mamma dog strax efter att Pixie föddes så hon har bott ensam med sin pappa framtills hon blev gravid med Mandy då hamnade hon flytta ut och hon flyttade in tillsammans med sin moster istället. Där har hon bott sedan dess. Nu håller hon på att samla in pengar för att kunna köpa en egen lägenhet åt bara henne och hennes två barn. Men hennes liv förändras när hon börjar New York University...

___________________________________________________________________________________________________

"Så, du tycker inte att vi skall köpa det?" frågade jag medan jag höll telefonen tryckt mot örat.

"Nej, det behövs inte. Skall vi åka tåg dit eller?" frågade Tiffany i andra sidan.

"Ja, det är väll bäst." svarade jag. "Kommer Laurent med också?" frågade jag.

Laurent var Tiffanys pojkvän. Laurent var en kille som var skolans bästa baseboll spelare och bodde i det största vita huset och svart ebenholz trädslag. Laurents föräldrar var väldigt generösa. Laurent hade en syster som heter Adison. Adison jobbar också som modell, på samma ställe som jag gör.

"Jag antar det. Hur är det med Ross? Följer han också med?"  frågade Tiffany.

"Japp. Måste kolla med moster att det verkligen är okej för henne att ta hand om Mandy och Louis." sade jag.

"Okej. Kan du inte låta Ethan ta hand om dem?"  frågade Tiffany sedan. Ethan var Mandys pappa.

"I värsta fall väll men min moster tar nog säkert hand om dem." svarade jag.

"Okej. Hörde du att Avas kusin Joselyn skulle komma hit ända från Nya Zeeland? Hon skulle ta med sin kusin Max. Jag har hört att Max är jätte snygg." hörde jag Tiffany fnissa.

"Jo, jag hörde det och Tiffany du har en pojkvän. Remember?" svarade jag.

"Klart, jag vet. Jag skojade ju bara." svarade hon.

"Okej, men du vi får talas mer vid sedan jag måste åka nu. Det var någon viktigt modellering nu, så hejdå." sade jag.

"Visst, hejdå." svarade hon och samtalet var avslutat.

Då knackade det på dörren och in kom Ethan.

"Tack, Ethan för att du kunde ta hand om dem. Jag måste åka nu." sade jag och kramade snabbt om honom och barnen innan jag slängde handväskan över axeln påväg ut ur huset. Då hörde jag Mandy ropa. "Pappaaa." Jag log sakta.

När jag svängde in på parkeringen till huset där jag skulle fotograferas såg jag redan Adisons bil stå parkerad där. Jag låste bilen och gick in i byggnaden. Där möttes jag direkt av Adison.

"Hej Adison." log jag.

"Heeej Pixie!" utropade hon och kom springande emot mig och slängde armarna omkring mig.

"Du kommer med på festen till Lucas va?" frågade hon entusiastiskt.

"Självklart. Måste bara se till att någon tar hand om barnen." svarade jag.

Hon nickade.

"Kläderna är i era ombytesrum." meddelade Zeze.

"Tack så mycket Zeze." svarade jag.

Zeze jobbade här. Hon jobbade med kläderna som vi skulle bära och så vidare.

"Laurent sade att vi skulle ta tåg till Lucas?" frågade Adison innan vi skulle skiljas åt för att gå för att byta kläder.

Jag nickade.

"Bra."

Sedan skiljdes vi åt och jag gick in i rummet för att byta kläder.

På bordet låg ett par rosa jeans, en vit t-shirt med en rosa inpala på och ett par joggingskor. Jag klädde av mig den vit-svarta tröjan och halsduken innan jag drog på mig kläderna. Sen behövde jag bara trycka på en knapp och några sekunder senare dök en sminkös upp i rummet. Hon sminkade mig i en matchande sminkning och frisyr.

Justin Bieber's perspektiv:

Jag knäppte på tv:n samtidigt som jag dunsade ned i soffan. Det kom nyheterna i tv:n.

"Idag är det ett år sedan tragedin med Justin Biebers flickvän dog i cancer. Den 12.7.2011 steg rubrikerna om att stjärnas kära var död. Det tog stjärnan hårt som nu håller på att gå i väggen efter sin flickväns död. Hans fans har skapat stor kalabalik för att få sin idol tillbaka. Vi har sett Bieber ett antal gånger röka hasch och undersökningar har gett upphov till att polisen hittat droger och flaskor av kvarlämnad alkohol i stjärnans hem. Om inte stjärnan kommer tillbaka i spelet igen kommer detta sluta illa..."  jag knäppte av tv:n och suckade. Jag svalde djupt. Jag saknade verkligen Savannah. Men jag saknade min familj ännu mer. Jag vet att det jag gör är fel men jag kan inte sluta, jag behöver det för att glömma henne, och jag behöver någon som hjälper mig ut ur detta helvete.

Då knackade det på dörren.

Jag öppnade och in kom två horor. Det var säkert Chace som skickat dem. Men jag släppte in dem iallafall. Jag mådde tillräckligt dåligt.

"Har du droger?" frågade en av dem.

"Jepp." svarade jag.

Några minuter senare satt vi alla tre och drogade, drack alkohol och rökte hasch. Snart var vi alla tre borta. Vi blev bara mer och mer tunt klädda hela tiden och snart låg vi alla i min säng.

När jag vaknade hade jag hård huvudvärk och såg suddigt och kunde inte se klart eller tänka klart. Jag låg mitti mellan de två tjejerna. När det knackade på dörren. Jag märkte att vi alla tre låg nakna kunde jag gissa vad som hänt.

Jag hasade mig upp ur sängen och vidare, naken, ut mot ytterdörren.

Jag fumlade efter handtaget och öppnade dörren och utanför stod ingen annan än Stacey.

"Justin! Sätt fan kläder på dig!" hojtade hon.

Jag stapplade fumlande baklänges. Jag hade inte sett Stacey sen begravningen. Hon hade åkt hem till Frankrike direkt dagen efter begravningen.

"Stacey..." mumlade jag.

"Justin, är du okej?" frågade hon oroligt.

Jag lade handen för huvudet samtidigt som jag kände Staceys hand ta tag om min nakna rygg oh ledde mig mot soffan då hon utbrast.

"Justin! Vad har hänt egentligen?! Jag hoppades verkligen att inte ryktena var sanna men nu har jag inget val längre. Justin, det måste bli en ändrig på det här." hon var ursinnig men jag förstod henne.

"Lägg dig ned." uppmanade hon sedan.

Jag lade mig ned i soffan. När jag hörde dörren till sovrummet öppnas och de två tjejerna kom trippandes ut ur sovrummet.

"Vad i?! Justin, har du horor här också?!" fortsatte hon. Jag kände hur synen blev allt suddigare och suddigare hela tiden.

"Ut härifrån!" uppmanade hon dem och jag hörde dem klamsa ut ur lägenheten.

"Justin, nu måste vi få kläder på dig." var det sista jag hörde innan jag somnade.

Stacey Donald's perspektiv:

När Justin slog upp ögonen igen hade jag fått på honom en filt som han låg inlindad i och städat upp alla droger, alkohol rester, hasch fimpar och allt var bortkastat och städat hela lägenheten.

"God eftermiddag Justin." sade jag.

"Stacey..?" mumlade Justin.

"Ja, det är jag. Ta ett hopp i duschen nu. Vi skall ti gravgården och titta till Savannahs grav." sade jag.

Justin mötte min blick.

"Savannahs grav?"

"Ja."

___________________________________________________________________________________________________

Det var första kapitlet av A Year Without Rain-part 2. Hoppas ni gillar det, lite trögt i början men det blir bättre:)

K O M M E N T E R A ! ! !

Nästa kapitel kommer upp på fredag. Har fullt upp den här veckan. Det är sista veckan med prov så det är att satsa nu. Så hinner tyvärr inte få upp kapitlet förrän på fredag:(
De var så att jag hade skrivit kapitlet nästan klart men då stärvade datorn och stängde av allting och sen hann jag inte skriva det på nytt. Men på fredag kommer nästa kapitel då!
//Emilia

Denna design är gjord av min vän Emilia. Tack för den! Älskar den!

Länk till hennes blogg:

http://beautyfreaksforever.blogg.se/

Previous:

Maskinen vid hennes sida började pipa och snart rusade läkare och sköterskor in och de drev ut mig ut rummet. Men jag visste att det inte gick att rädda henne längre. Hon var död och kommer att förbli det. Men alla de där orden hon uttalat till mig innan hon dog fick mig att hoppas och önska.

Jag älskade henne, jag gjorde det. Men nu var allt över, Savannah var borta för gott.

Då dök Stacey upp vid min sida.

"Hon är borta nu va?" frågade hon.

Jag nickade stumt.

Det rann en ensam tår längs hennes kind och jag drog in henne i en kram och kramade henne hårt.

Kanske Savannah aldrig kommer att komma tillbaks, men hon hade lämnat minnen och hopp efter sig hon hade inte kunnat gett mig bättre råd till mig eller någon annan. Hon var flickan jag älskade och fastän hon var borta betydde det inte att jag kommer att glömma henne för det...

___________________________________________________________________________________________________

Har ni någon gång misst någon? Någon som står er riktigt, riktigt nära? Då vet ni hur detta känns. Sorgen är stor men hoppet om att personen som man älskar skall komma tillbaka är större. Att missta någon gör ont mer än man kan ana. Mer än man vill att det ska göa ont. Man älskar någon så mycket att det gör ont och att missta den känns det som hjärtat brister mitt itu.

Det hade passerat två veckor efter Savannahs död och idag var det dags för Savannahs begravning. Den hade varit i planering de senaste två veckorna och det som nog varit det konstigaste med hela saken var att jag och Stacey då och då hade hittat små papperslappar med Savannahs handstil som hon skrivit ned vilka hon hade velat ha på sin begravning, vilka blommor, vilken kyrka, var hon vill bli begraven och vem hon ville att skulle sjunga där. Vissa saker av de här hade verkligen förvånat oss. En morgon hade Stacey haft ett brev i postlådan som Savannah måste ha sänt före hon dog. I brevet hade det luggit en adress som tagit henne till en liten butik där hon frågade frågan som stått i brevet och expiditen hade lett henne bak i lagret och där hade det varit en stäng med kläder hängandes på. På varje klädsel hade det suttit fast en lapp med ett namn på, vilken person som skulle bära vilken klädsel på begravningen. Så Savannah hade till och med valt ut våra begravningsutstyrslar. Idag skulle jag även få se Savannahs föräldrar för allra första gången. De måste vara förkrossade efter att deras andra och sista dotter gått bort. Nu har de ju inga barn kvar.

"Justin är du redo?" frågade min mamma där hon stod i dörröppningen i en lång svart klänning. Jag nickade när jag rättade till slipsen än en gång i kostymen som Savannah valt ut åt mig innan jag lämnade huset tillsammans med mamma.

Kenny mötte oss utanför och hjälpte oss vidare in i bilen som skulle köra oss till begravningen. Savannah hade velat ha med hela mitt crew på sin begravning så hela mitt crew var bjudna och alla skulle komma. Savannah hade också skrivit ned. "Jag vill inte se några tårar, jag vill se leenden i era ansikten åt alla minnen av mig ni kan glädjas åt." men det var inte så lätt. Men vad gjorde man inte för Savannah. Det här var den sista minnesstunden för henne.

Savannah hade velat bli begraven i Stratford i Canada och inte hemma i Paris i Frankrike vilket förvånade mig.

Vi steg ut ur bilen och gick uppåt mot kyrkan. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade kyrkdörren och gick in. Där möttes jag av Stacey iklädd klänningen som Savannah hade valt ut åt henne. Hon var jätte snygg i den.

"Wow." sade jag och log när jag mött Stacey.

"Du ser inte så illa ut du heller Biebs, Savannah hade varit stolt över dig." log Stacey.

"Nej, hon skulle ha varit stolt över oss." log jag.

Hon log bredare och gav mig en hastig kram.

Jag gick vidare och möttes av Catelynn och Lauren även de iklädd i varsin klänning som Savannah valt ut åt dem. De hade fått lov att komma till begravningen om de bar fotboja och poliser under övervakning.

Jag nickade åt dem och gick förbi vidare och hälsade ytterligare på några gäster och såg Isabel.

"Hur är det?" frågade Isabel som även hon var klädd i en av de klänningar som Savannah valt ut.

"Så där." svarade jag.

Hon log ett tröstande leende och gav mig en styrkekram innan hon gick vidare. Då möttes jag av Suzanne och hennes son.

"God dag, jag är Justin Bieber, Savannahs pojkvän." presenterade jag mig.

"Jag vet." log hon. "Jag är Suzanne Wilkins och det här är min son Kyle Wilkins." svarade hon.

Jag nickade och skakade hand med henne och satte mig ned på huk framför Kyle. Han log blygt och gömde sig bakom sin mors ben.

Jag log och hon nickade leende tillbaka.

Jag satte mig ned i bänkraden längst fram då jag hörde dörrarna i kyrkan gå upp och in kom ett par som båda såg väldigt förstörda ut. Mamman hade liknande drag som Savannah hade i sitt ansikte så det här paret måste vara Savannahs föräldrar.

De hälsade på några innan de slog sig ned i bänkraden bakom mig. Jag reste mig upp och räckte fram handen för att presentera mig.

"Jag är ledsen." sade jag menande.

"Är du Justin Bieber, Savannahs pojkvän?" frågade hon.

"Ja." svarade jag.

De nickade.

"Du verkar vara en trevlig ung man som tagit hand om våran dotter." sade hennes far.

Prästen talade i ungefär 15 minuter innan han bad Usher sjunga en sång bredvid Savannahs kista. Även jag fick gå upp med Dan som spelade gitarr och så uppträdde jag.

Jag såg även Savannahs ex Johnny.

På efterfikat efter att Savannah sänkts ned i jorden tog Stacey till orda.

"Savannah har alltid velat att vissa personer här att de skall veta en del så vi tar det nu... Jag spelade in röstmeddelanden av Savannah som hon ville att vissa skulle veta. Vi börjar med Savannahs föräldrar." Hon tryckte in en knapp och röstmeddelandet spelades upp.

"Jag vet inte riktigt hur eller var eller med vad jag skall börja men jag börjar med att säga förlåt. Förlåt för det jag ställt till med, det finns inget i världen som jag ångrar mer än det. Alla drogerna, alkoholen, tobaken, festerna allting var ett totalt misstag. Mamma när jag skickade meddelandet till dig den kvällen så menade jag vart enda ord. Men jag förstår om du inte trodde på mig, så mycket som jag ljugit under alla dessa år. Pappa förrästen jag känade in lite pengar här i Kanada och jag köpte en helt ny äkta persiskmatta åt dig så den är hemma och väntar på dig när du kommer hem. Förlåt för att jag inte var bra nog för er, jag älskar er oavsett vad och jag vet att jag inte nådde upp till de förväntningarna ni hade av mig som ni fruktat bara för att Alicia hadde dem. Förlåt för att jag var ett misstag, en missbrukare och en hora förlåt för allt. Jag älskar er och kommer aldrig att glömma er. Puss och kram er Savannah."

Det gjorde verkligen ont att höra hennes röst men hennes föräldrar såg nöjda ut för att deras dotter bett om förlåtelse och att hon överhuvudtaget lämnat ett meddelande alls till dem. Hon hade till och med köpt en ny äkta persisk matta till pappan och de är svin dyra. Hon ville verkligen alla väl. Hon hade verkligen förvånat oss alla.

"Den andra personen som Savannah vill att ska få ett meddelande är Justin. Så här kommer ditt meddelande." sade Stacey.

Jag fick en klump i halsen men lyssnade.

"Jag vet att detta är den andra inspelningen du får höra av mig men jag lovar att det kommer att bli den sista. Du förkänar också att få gå vidare och sörja ifred utan att jag springer dig hack i hälarna med inspelningar av min röst. Du betyder mer än ord kan beskriva för mig och om jag hamnade välja mellan mat eller dig skulle jag definitivt välja mat. Haha gulle nej jag skämtar. Jag skulle välja dig. Oavsett vad. Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Men fastän jag är borta så ska du gå vidare okej? Du ska gå vidare med huvudet högt hitta en du kan skaffa familj med och leva lycklig med i alla sina dar med. En kvinna med hjärta av stål, vacker, och är beredd att göra vad som helst för att finnas och älska dig varje sekund av hela era liv. Fastän du inte kommer att se mig kommer jag sitta där uppe och vaka över dig som en hök om att du ska hitta en att älska hela livet. Din absoluta true love. Du vill ha familj, så kom igen, skaffa familj. Va dig själv, den du alltid varit och låt inte något av mina idiotiska idéer komma in i din hjärna, du betyder allt för mig och du betyder allt för dina fans och du har din karriär, det är inte värt att slösa bort sina tid på de mest dummaste sakerna jag gjort. Du betyder allt för mig Justin och jag vet att jag inte varit den mest tillfredställande personen. Men jag har alltid älskat dig ändå, no matter what. Så lova mig nu älskling, inom två år efter min död så ska du ha hittat någon som du kommer att älska livet ut, något som jag aldrig kunnat fastän jag velat, jag skulle bara förvärrat allting. Förlåt. Jag älskar dig. Puss Savannah."

Tårarna i hennes röst och allt gick inte att gå misste om vi alla grät efter det meddelandet och jag dränktes i tårar helt bokstavligen talat.

Det kom även meddelanden till Catelynn, Lauren, Johnny, Isabel, Suzanne och Kyle och Stacey fick också ett. Vår Savannah älskade vi mer än någonting annat och nu var hon borta-för alltid och jag kommer aldrig att glömma henne. Men nu var det dags att gå vidare precis som Savannah velat hela tiden.

Livet går vidare, eller hur?

___________________________________________________________________________________________________

Detta var det sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1. Vilken kapitelbomb det varit idag alltså! Nu vill jag ha kommentarer! Slutade det bra? Var första delen läsvärd? Vill verkligen höra era åsikter nu! Nu kommer ny design och antingen imorgon eller på fredag kommer första kapitlet av A Year Without Rain-del 2!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Justin! Savannah har vaknat!" utropade hon.

"Va?" svarade jag med svag röst.

"Hon lever, inte länge till, men hon lever!" ropade hon.

"Hon lever." andades jag tungt.

"Jag kommer." svarade jag.

"Ursäkta jag måste gå och ta ett farväl av min flickvän, hon har varit död i några timmar och hon lever inte länge till sedan är hon borta förevigt. Jag vill ta ett farväl av henne. Så förlåt, vi ses igen. Peace." sade jag i radio micken tog min jacka sprang med Kenny ut mot parkeringen förbi en hop med fans och i full fart på väg mot sjukhuset.

Där möttes jag av mamma som följde mig till Savannahs sjukhus rum. Där hon låg hon  livslevande.

"Justin?" andades hon.

____________________________________________________________________________________________________

~Savannah Courtney's perspektiv:~

"Den där är ju fin Justin!" log jag och mötte hans blick. Den blicken skulle jag inte få se många gånger till. Så man måste ta vara på det.

"Tycker du?" frågade Justin och log.

"Jepp, totalt din stil." svarade jag och kysste honom lätt på läpparna.

"Jag gillar det där fotot av dig." sade han och nickade mot mitt nattduksbord.

Jag skrattade lätt.

"Jag ser ju ful ut på det." log jag.

"Nej, du har aldrig varit snyggare." log han.

"Då ser jag inte hev ut." log jag tillbaks och kysste honom när jag kände hur Justin log mitt i kyssen.

"Så när kommer Stacey?" frågade jag.

"Hon kan vara här när som helst." svarade Justin.

När Stacey hade fått höra att jag varit död hade hon tagit första bästa flyg raka vägen till L.A Sedan skulle Kenny hämta upp henne på flygplatsen och köra hit.

Jag hade vaknat för cirka 1½ timme sedan och jag mådde otroligt bra för att snart dö.

"Sjung för mig." log jag.

Justin log till svars och sjöng tyst i mitt öra medan han lade sig ned i sängen intill mig. Det var nog sista gången vi kommer att ligga så.

Femton minuter senare flög dörren upp och inrusande kom Stacey.

"Åååh Gud, du kan inte fatta hur orolig jag varit för att inte hinna i tid med flyget för att se dig." grät hon och slängde armarna om mig.

"Jag har saknat dig med." log jag i hennes bruna hår.

"Justin, kan du lämna oss ensamma några minuter?" frågade jag och Justin nickade och lämnade rummet.

"Stacey... Du vet att jag dör snart va?" frågade jag sakta.

Hon nickade till svar och torkade några tårar.

"Jag vill att du inte stannar upp och låter allt bli skit bara för att jag är borta. Du skall inte heller låta andra kränka ned på dig. Du skall låta allt bli som vanligt. Efter begravningen skall du inte få sörja för mig längre. Jag förkänar det inte. Jag vill inte heller att du ska va min vän för att du tycker synd om mig, jag vill att du ska ha varit min vän för att du älskat mig för den jag alltid varit. Jag vet att dessa ord kanske är svåra att ta in nu, men försök. Nästa timme är jag kanske inte vid liv längre, det skall inte få vara förstört, alla minnen-både bra och dåliga, men mest dåliga minnen så alla de minnen skall inte bara få vara som bortblåsta efter jag dött. Du msåte fortsätta ta vara på dem och bygg och lev på dem.

Jag vill också att inom två år skall ni inte fundera någonting på mig längre. Är jag borta så är jag borta. Punkt slut. Jag vill att du tar hand om Justin och ser till att han inte far ut på fel spår, se till att han hittar någon ny att älska, livet ut, inte någon bitch som behandlar honom fel. Okej?" frågade jag och mötte hennes blick. "Och nog kommer du väll ihåg att spela upp de där meddelandena på begravningen?" frågade jag slutligen.

"Ja visst." svarade hon enkelt.

"Bra." svarade jag.

Timmarna tickade framåt, men det var några väldigt bra sista timmar av mitt liv jag fick uppleva. Snart började jag känna mig allt sämre och för tillfället låg jag ensam i mitt rum när Justin kom in med lite lunch åt honom medan Stacey och de andra åt det nere vid cafeterian.

"Justin?" frågade jag.

"Ja?" frågade han oroligt.

"Kom här." sade jag tyst.

Han närmade sig mig och jag tog hans händer i mina.

Tårarna började välla upp bakom ögonlocken- men jag måste skärpa mig.

"Jag älskar dig. Det vet du va?" frågade jag.

Han nickade. "Jag älskar dig med."

"Nej, Justin, det gör du inte." Han såg både förvirrad och sårad ut. "Du älskar inte mig okej? Jag är bara ytterligare en tonårsförälskelse som krossar ditt hjärta. En som fått dig att känna speciell och hanterat dig rättvist. Jag har kanske inte älskat dig från första stund, eller är det precis det jag gjort? Har jag bara inte insett det själv. Men henne du kommer att hitta, henne du verkligen kan säga 'Jag älskar dig' till så ska det kännas i hela dig att du menar det. Du ska kunna se henne i ögonen och verkligen mena det. Du kan inte bara se på henne och halft ned i marken och säga.' Tja bruden, jag älskar dig.' Det är just det de tre orden, de 12 bokstäverna blir allt för ofta använda till förhållanden som inte förkänar det. Jag slår vad om att om jag inte skulle blivit sjuk och kommer att dö skulle det aldrig varit vi, vi är två helt olika personer, förhållanden fungerar inte så, så skulle jag inte kunna säga 'Jag älskar dig' för jag skulle aldrig varit den samma då. Eller vad vet jag, kanske jag skulle?

Egentligen vet jag inte vad jag försöker säga men hur som helst så vill jag att efter begravningen skall du glömma mig. Inom två år skall du ha en  som du verkligen kan älska både fysiskt och psykiskt med, hon skall vara varmhjärtad, bry sig mer om andra än sig själv och hon skall kunna finna hos dig i vått och torrt. Det är allt jag begär av dig okej? Tack för alla minnen som du gjort oförglömliga, du fick mig att känna mig speciell från början till slutet. Jag älskar dig så otroligt mycket. Du hjälpte mig fixa 100 things to do before I die och 98 av dem gick i uppfyllelse. Men jag har varit medveten om att de två sakerna aldrig skulle ha hunnit gå i uppfyllelse. Tack för allting. Jag älskar dig så mycket." viskade jag. De sista orden svalde jag nästan.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Hennes hand började kännas allt svagare i min. Jag fick hålla den hårt i min för att kunna hålla i den längre.

"Jag älskar dig med." viskade jag innan jag såg hur hon slöt ögonen och jag såg hennes bröstkorg lyfta några enstaka gånger till innan den plötsligt slutade röra dig.

"Savannah, Savannah, Savannah?" frågade jag i trevande försök att hon skulle vakna men hon var borta, det var dags att insé det nu.

 Jag kysste hennes panna, släppte hennes hand medan några envisa tårar rann längs mina kinder. Nu var hon borta för alltid. Maskinen vid hennes sida började pipa och snart rusade läkare och sköterskor in och de drev ut mig ut rummet. Men jag visste att det inte gick att rädda henne längre. Hon var död och kommer att förbli det. Men alla de där orden hon uttalat till mig innan hon dog fick mig att hoppas och önska.

Jag älskade henne, jag gjorde det. Men nu var allt över, Savannah var borta för gott.

Då dök Stacey upp vid min sida.

"Hon är borta nu va?" frågade hon.

Jag nickade stumt.

Det rann en ensam tår längs hennes kind och jag drog in henne i en kram och kramade henne hårt.

Kanske Savannah aldrig kommer att komma tillbaks, men hon hade lämnat minnen och hopp efter sig hon hade inte kunnat gett mig bättre råd till mig eller någon annan. Hon var flickan jag älskade och fastän hon var borta betydde det inte att jag kommer att glömma henne för det...

__________________________________________________________________________________________________

Detta var det näst sista kapitlet, alltså är nästa kapitel det sista. Hoppas ni gillade detta. Imorgon kommer sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1 om det inte till och med kommer idag ännu får se. Men detta var detta för nu. Nu vill jag ha kommentarer!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Justin jag känner mig lite dålig." började hon när hon lade handen för huvudet.

"Va?" frågade jag.

Hon satt i rullstolen och lutade huvudet i händerna.

Hon började andas långsammare och hon försökte ta några tappra djupa andetag då hon plötsligt föll framåt och i sista sekund fick jag tag i henne. Jag tog hennes puls, ingenting.

"Ring ambulans!" skrek jag.

_____________________________________________________________________________________________________

Allt surrade bara förbi. Jag satt där i väntrummet och såg en sköterska rusa ut ur rummet efter den andra och läkarna hade gjort det klart för mig att hålla mig ur vägen. Det hade varit så hemskt. När hon bara fallit ned i min famn från rullstolen och inte haft någon puls. Att bara kasta sig över telefonen hade varit självklart. Läkarna i L.A, där vi befann oss nu efter Nickelbacks konser. Där som hon lagt av så hade sagt att det är 0.05% säkert att hon vaknar igen. Och fastän det nästan var säkert att hon inte tänkte öppna ögonen igen och le mot mig så fanns det ingenting jag hellre gjorde än att hoppas.

Jag lutade händerna framåt i händerna och såg en tidning ligga på golvet. Jag plockade upp den och fick ytterligare en chock att uppleva inom det senaste dygnet.

En tidning med bilder på en flicka som såg exakt lika ut som Savannah. Men denna tjej hette tydligen Pixie Charlotte. Tidningen hette Destroy. På tidningen stod det i en av texterna- Her story about her upside down life. Men hela jag darrade med tidningen i handen. Hon var het. Det var hon. Snyggare kropp hade hon än Savannah. Nej, så kunde jag ju inte säga heller-denna tjej var ju modell. Grönland stod det nere i hörnet. Jag svalde. Det var samma tjej från tidningen som Savannah sett den där one piecen hon ville ha. Detta skrämde mig. Savannah hade en dubbelgångare.

Medan jag var inne i dessa alla tankar hade jag inte märkt att en läkare dykt upp vid min sida. Jag reste mig snabbt upp.

"Vi förlorade henne." meddelade läkaren.

Orden träffade mig mitt i bröstet. Jag tappade kontrollen över mig och stapplade baklänges. Snart blev allt svart.

När jag vaknade satt någon vid min sida och baddade min panna.

"Det blir bra Justin." viskade en tjej röst. Det var min mamma.

"Hon är borta." viskade jag hest med en tjock klump i halsen.

"Sh-sh." hyshade hon på mig som ett litet barn.

"Hon är borta." upprepade jag. Ungefär för att få mig själv att förstå det.

Då kom Scooter gåendes i korridoren.

Han svor tyst för sig själv.

"Du som skulle på radio intervju om ett par timmar." mumlade Scooter när han mött oss.

"Scooter, Justin har precis förlorat en han älskar. Han behöver inte stiga upp på egna ben direkt och sköta en intervju. Låt han ta en paus ett tag." svarade min mamma.

"Nej!" sade jag och satte mig hastigt upp. "Jag gör radio intervjun." fortsatte jag.

Jag vet inte vad som flygit i mig, hur jag kunde gå med på en radio intervju vid detta tillfälle, men tydligen hade det skett.

Några timmar senare satt jag i en stol vid en radio mick och väntade på att radiointervjun skulle börja.

"Så, Justin, berätta hur går det med musiken just nu?" frågade han som iintervjuade mig-Rich.

"Ska snart ut på turné så än så länge är det rätt lugnt." svarade jag.

"Okej. Hur många konserer ingår det i denna turné?" frågade Rich.

"86." svarade jag lätt.

Efter ungefär tio minuter talan om musik och annat kom den frågan jag fruktat.

"Så hur är det med Savannah? Vi hörde om hennes attack igår. Hur mår hon? Är hon död eller lever hon?" frågade han.

Jag tog ett djupt andetag och svarade.

"Hon..." började jag men blev avbruten av min ringsignal.

"Ursäkta." ursäktade jag mig och svarade, det var min mamma.

"Justin! Savannah har vaknat!" utropade hon.

"Va?" svarade jag med svag röst.

"Hon lever, inte länge till, men hon lever!" ropade hon.

"Hon lever." andades jag tungt.

"Jag kommer." svarade jag.

"Ursäkta jag måste gå och ta ett farväl av min flickvän, hon har varit död i några timmar och hon lever inte länge till sedan är hon borta förevigt. Jag vill ta ett farväl av henne. Så förlåt, vi ses igen. Peace." sade jag i radio micken tog min jacka sprang med Kenny ut mot parkeringen förbi en hop med fans och i full fart på väg mot sjukhuset.

Där möttes jag av mamma som följde mig till Savannahs sjukhus rum. Där hon låg hon  livslevande.

"Justin?" andades hon.

__________________________________________________________________________________________________

Detta var det tredje sista kapitlet av A Year Without Rain-del 1. Sedan börjar del 2. Detta var ett dåligt-kort mellan kapitel men börjar skriva nästa kapitel nu genast. Kommer även ny design till nästa A Year Without Rain-del 2- sjukt fin min vän har lagat den, länkar till hennes blogg när jag lagt till designen sedan!

K O M M E N T E R A ! ! !

 Previous:

"Visst är den... Men jag kan inte ha den." mumlade jag för att lägga den tillbaks. Då var Justin snabbt framme och sätta handen på lådan och sade.

"Var inte löjlig, du förkänar att hade den kom igen nu."

Jag gav Justin ett trött blick innan jag log sakta.

"Jaja..." mumlade jag och Justin stödde mig så jag kunde dra på mig klänningen.

"Den sitter perfekt! Och du är skit snygg! Vackrare än någonsin!" log han.

"Älskar dig." mumlde jag och kysste honom.

"Jag älskar dig mer." log han retsamt och kysste mig igen.

_____________________________________________________________________________________________________

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Så, vart är det vi är på väg?" frågade Savannah ivrigt och mötte min blick.

"Det får du se." svarade jag och log när vi hade satt oss bekvämt i våra säten i ett privatjet på väg till Los Angeles.

"Justin, har du någonsin funderat på hur det blir efter jag är borta?" frågade hon och såg mig sjupt i ögonen. Jag måste vara ärlig, jag hatade den där frågan. Stacey hade ställt mig den ett par dagar tidigare och samma sak med Scooter och min mamma.

"Ja." svarade jag tyst.

"Så?" frågade hon och höjde ögonbrynen.

Klumpen i halsen växte. Jag undrade vilken sekund de skulle bildas till tårar.

"Att jag inte kommer klara mig utan dig." svarade jag tyst.

"Äh, Justin. Du vet att du klarar det, du är den starkaste person jag känner, så mycket som median har lagt press på dig och du fortfarande klarat dig så finns det inget att oroa sig för. Du kommer att klara dig fint utan mig." log hon.

Då kände jag motvilligt hur några få tårar envist börjat rinna längs mina kinder.

"Men gulle vännen, vi måste ta denna diskussionen någon gång." sade hon och lade armen om mig.

Jag mötte hennes blick och ja såg hur hon granskade mig.

"Det har redan gått en vecka sedan operationen Justin. Vilket betyder att jag bara har cirka en vecka kvar om inte ännu mindre." konstaterade hon.

"Mm." mumlade jag ohörbart till svar.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Snart nådde flygplanet marken och ett fåtal minuter senare klev vi ut ur planet.

"Såå... Vi är i L.A?" sade Savannah med en lätt nick uppåt Hollywood skylten.

"Yep."  svarade jag kort.

Vi¨steg in i en svart skåpbil som körde oss till ett enormt hus.

"Wow." mumlade jag.

"Det är mitt hus här i L.A." svarade Justin kort när han märkt hur imponerad jag blivit.

"Det är verkligen mäktigt!" utbrast jag.

Justin log som svar.

"Är det här min överraskning?" frågade jag medan jag rullade i min rullstol in genom hallen och vidare in i vardagsrummet. Justin stod ett par meter ifrån mig och granskade mig ingående.

"Inte helt." svarade han.

"Nu återstår det ändast tre saker kvar av min lista." sade jag sedan.

"Nå?" frågade Justin.

"Bli gift, få barn och se mitt favorit band spela." svarade jag simpelt.

Justin tittade på mig lite sorgset.

"Men som sagt... Så kan bara en sak av dem uppfyllas innan jag dör." svarade jag tyst när jag såg hur Justin reagerat.

Jag närmade mig honom och tog ett tag i hans vita V-ringade t-shirt och drog honom ned mot mig och kysste honom.

Efter en timme satt vi ned i en av de mjuka enorma vita leder sofforna i vardagsrummet med en skål popcorn och en film påslagen framför oss.

"Hur dog din syster Alicia egentligen? Ursäkta om jag frågade, det är säkert ett känsligt ämne." mumlade Justin.

"Nej, det är okej." började jag. "Hon var med i en bilolycka för några år sedan. Hon var sex år äldre än mig vilket betyder att hon haft bil i cirka fyra år när olyckan inträffade och olyckan inträffade för ungefär fyra år sedan. Hon hade varit på väg hem från en fest med två av sina bästa vänner Tellie och Suzanne. De hade hört på hög musik och märkte inte en rattfyllerist som hade kommit i cirka 120 km/h mot dem på fel sida av vägen. Det hade varit en kraftig smäll. Tellie satt fram med Alicia som satt bakom ratten och Suzanne hade suttit i baksätet. Tellie hade inte haft någon säkerhetsbälte på sig så hon hade flugit ut genom bilrutan och så hade hon fallit ned på gatan framför den andra bilen medan ytterligare en bil kommit och kört på bakifrån vilket gjorde att deras bil rullade över Tellie. Så dog Tellie. Eller ja, hon var död redan då bilen rullade ovan henne. Alicia hade haft säkerhetsbältet på sig men bilen hade kommit in från den sidan som Alicia satt på vilket gjorde att hon blev fastklämd och dog på det sättet. Suzanne hade suttit bakom Tellie och hon hade även haft säkerhetsbältet på sig vilket gjorde att hon överlävde krocken med några skador. Hon bröt en arm och fick lite hack som hamnade sys men hon överlevde. Rattfylleristen dog omedelbart och bilen som körde på bakifrån var den som ringt ambulans. Den föraren klarade sig också med ett fåtal skador. Så mannen som larmade och Suzanne var de två personerna som överlevde av fem." avslutade jag.

Justin såg på mig en lång stund innan han drog mig tätare intill sig själv.

"Mina föräldrar tog det verkligen hårt, de förlorade sin favorit dotter och nu förlorar de det ända barn de har kvar." mumlade jag.

"Jag slår vad om att de älskar dig lika mycket som de älskade Alicia." sade Justin.

"Det skulle du inte säga om Alicia fortfarande vore i liv och såg skillnaden hur mina föräldrar behandlade oss olika." svarade jag.

Justin himlade med ögonen. "Såå... Vad heter den där Suzanne i efternamn?" frågade han.

Jag såg konstigt på honom men svarade misstänksamt.

"Wilkins." svarade jag kort. "Hon är mamma nu, hon har en son som heter Zac och är gift." avslutade jag.

Justin nickade. "Oj är klockan så där mycket? Kom igen sätt på sig någonting fint!" sade han hastigt och steg upp ur soffan.

Jag höjde ögonbrynet men satte på mig en kort vit klänning iallafall satte mig i rullstolen och Justin skuffade ut mig till den svarta skåpbilen igen den körde oss till en stor arena. Den stannade utanför och jag såg konstigt på Justin när han skuffade fram rullstolen och när jag såg på vilken konser vi var på väg till blev jag chockad. -Nickelback, mitt favorit band. Jag såg på Justin och kysste honom.

"Du är så underbar!" utbrast jag.

Han kysste mig och vi gick in bakvägen för att inte skapa sådan uppståndelse för Justin.

Vi hade ett eget litet bås att sitta i för säkerhetsskäl.

Efter konseren var slut och vi var på väg därifrån började jag känna mig snurrig.

~Justin Bieber's perspektiv:~

"Justin jag känner mig lite dålig." började hon när hon lade handen för huvudet.

"Va?" frågade jag.

Hon satt i rullstolen och lutade huvudet i händerna.

Hon började andas långsammare och hon försökte ta några tappra djupa andetag då hon plötsligt föll framåt och i sista sekund fick jag tag i henne. Jag tog hennes puls, ingenting.

"Ring ambulans!" skrek jag.

___________________________________________________________________________________________________

Det var kapitel 26, nu är det bara tre kapitel kvar av A Year Without Rain-del 1! Sedan börjar del 2. Hoppas ni gillar det.

K O M M E N T E R A ! ! !

Det var en helt galen och oförglömlig kväll! Det var sjukt bra och mäktigt. Så om ni någongång får chansen att fara på en av hans konserer ta chansen. Det är helt underbart, här kommer lite bilder från konserten jag var på.

Sista bilden tycker jag är lite komisk. Att Justin åker till en butik i Finland och sedan ser på tidningar av sig själv. Sött:3

Börjar skriva på nästa kapitel nu.

/Emilia