Previous:

När jag var på min dagliga kvällsrunda att jogga så såg jag något eller någon ligga på marken på trottoaren längre fram. Jag sprang dit så hårt jag kunde och fick till min fasan se att det var Savannah som låg där avsvimmad. Jag kollade hennes puls och ringde 911.

Fem minuter senare var ambulansen där och tog med Savannah till sjukhuset för att ta prover på henne. Jag berättade för dem om kvällen och hur mycket hon tagit och att hon lossat hår tidigare på kvällen. Då såg ambulansmännen misstänksamma ut men sade att skulle ta prover på henne när de kommit till sjukhuset.

Hur mycket skulle den här tjejen få lida egentligen, innan hennes liv skulle ta sin plats. Hon som äntligen mått bra. Så börjas det med nästa fallgrop igen. Men vi får hoppas på det bästa med proverna iallafall...

_____________________________________________________________________________________________________

Jag gick nervöst genom sjukhuskorridoren i väntan på att Savannah skulle dyka upp. Efter det som hänt ihår så var dte svårt att försöka återhämta sig och jag hade inte sovit en blund i natt. Så jag hade stora svarta ringar runt ögonen.

Då dök Savannah upp i dörröppningen med en sköterska med sig.

"Vi skall komma tillbaks imorgon efter provresultaten." meddelade Savannah mig när hon kommit fram till mig. Jag nickade kort och kramade om henne.

"Hur mår du?" frågade jag.

"Okej väll." svarade hon och log.

Jag placerade handen runt hennes höft vilket fick Savannah att hoppa till. Men när jag ryckte för att föra bort handen igen log Savannah och rev åt sig min hand igen och placerade den på sin höft. Sen såg hon upp på mig och blinkade och pussade mig lätt på kinden. Det fick mig att bli alldeles varm inuti.

Men när vi kom ut till ytterdörrarna stod det en hög med paparazzis utanför. Jag suckade och skakade på huvudet.

"Jag ringer Kenny så han kan få ut oss härifrån." sade jag och drog fram mobilen.

Femton minuter senare dök Kenny upp och kunde dra ut oss enom paparazzina. De tog  nyfiket sina bilder men vad kunde man göra, blixtrarna bländade sikten och fick det väldigt svårt att se något alls.

Vi satte oss i bilen och åkte hem till mig.

"Vad vill du göra?" log jag och sparkade av mig skorna och slängde dem i hörnet.

"Vad sägs om film?" frågade Savannah och tittade bedjande på mig.

"Självklart. Det är bara att välja." log jag och öppnade glasdörren till ett enormt skåp som ändast innehöll filmer.

"Skämtar du?" frågade hon och höjde ena ögonbrynet och kikade på mig.

Jag flinade.

Savannah började böka bland med filmerna medan jag slog mig ned i den enorma vita lädersoffan.

"DEAR JOHN!" tjöt Savannah lyckligt.

Jag började skratta.

Hon kom med sin valpblick och höll filmen tryckt mot bröstet.

"Jaja." log jag ett snett leende och tog emot filmen och lade in den i spelaren. Sen slog jag mig ned i soffan igen intill Savannah.

Savannah lutade sakta huvudet mot min axel.

Efter att filmen tagit slut tittade Savannah på mig och sa.

"Berätta om dig själv!" sade hon och lade huvudet på sned.

"Vad vill du veta, de flesta vet allt om mig." log jag.

"Grundlagt, jag vet inte så mycket, jag hatade dig före vi träffades." rodnade Savannah.

"Okej, jag föddes den 1 mars 1994 i Stratford med min mamma jag var alltid ensambarn tills Jazzy och Jaxo föddes för några år sedan. Min mamma heter Pattie och mina bästa vänner är Ryan och Chaz och Scooter, min manager fann mig på YouTube när jag var 13 och det var han som fick min karriär igång. Det finns mycket att berätta men du är nog inte intresserad av det, nu är jag intresserad av dig, berätta om dig." log jag.

"Okej, jag föddes den 30 maj 1994 i Paris i Frankrike. Jag har nästan hela mitt liv bott med min syster Alicia och mina föräldrar. Båda mina föräldrar jobbar som advokater och därför är vi väldigt rika. Vi har ett enormt hus. Tidigare innan jag fyllde 14 var jag flickan som hade högsta betyg och hade totalt kontroll över mitt liv. Allt var perfekt. Vi hade en hundvalp och vi var en perfekt familj. Men veckan inna min fjortonde födelsedag var jag och min stora syster Alicia med i en bilolycka. Alicia var 18 så hon fick köra bil. En man körde mot rött ljus och körde rakt in i den sidan av bilen där Alicia satt. Alicia dog omedelbart och jag klarade mig med någar få skador. Mina föräldrar sörjde mycket och jag började gå på droger med nya vänner. Jag lämnade alla mina gamla vänner och jag träffade Stacey, Lauren och framför allt Catelynn och mitt ex Johnny. Jag låg med alla, festade, skolkade och drogade. Det var min nya vardag och mina betyg bara sjönk. Till sist gick det för långt och de skickade mig hit och då träffade jag dig. Jag hamnade i trubbel här också för jag ville ge tillbaks till mina föräldrar för att de skickat hit mig men då var jag nära döden och nu när jag äntligen börjat hamna på rätt spår tillbaks till mitt liv som det var innan Alicia dogså dyker nästa mörker upp." sad Savannah.

Jag hade aldrig vetat att Savannah haft en syster som hette Alicia. Men Savannah hade verkat kommit över sin systers död för hon berättade utan att behöva kämpa mot tårarna. Jag var stum efter Savannahs berättelse.

Savannah kramade om mig och så somnade vi bredvid varandra sedan.

Nästa dag vaknade jag till pannkakslukt. Jag steg upp för att gå till köket och mötte Savannah komma ut ur duschen springande utan kläder.

"JUSTIIIN!" skrek hon och vände sig om för att springa tillbaks in i badrummet.

"Ursäkta!" hojtade jag och vände mig hastigt om.

Jag hörde en dörr smälla igen och jag sa tyst för mig själv: "Jag är inte van vid att det dyker upp nakna tjejer i mitt hus på morgonen."

Efter frukosten satte vi oss med Kenny på väg mot sjukhuset igen.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Jag höll Justins hand i min medan vi nervöst gick genom sjukhuskorridoren mot resultatsrummet för att få mina provresultat. Jag hade på mig ett par jeans och en svart topp och en vit skjorta över och mitt fortfarande blöta hår hängde löst och så hade jag på mig mina vita låga converse.

Tio minuter senare kom en sköterska gåendes med en läkare efter sig.

"Savannah... Vi måste tyvärr meddela att du har cancer. Den värsta sorten, du kommer bara ha två månader tills döden kommer att komma fatt dig..." mumlade läkaren med provresultaten och räckte mig dem.

Jag bara brast ut i gråt och skrek rakt ut.

"JAG ÄR FÖR UNG FÖR ATT DÖÖÖ!!!!"

__________________________________________________________________________________________________

Så, nu vet ni, Savannah har cancer och kommer att dö, hon har ungefär 2 månader på sig, osv. Vilket betyder att hon kommer behöva Justin som mest nu.

Stay Tuned:D

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Öppna och se." log Justin tillbaks.

Jag tittade misstänksamt på honom och tog emot paketet och öppnade det. I paketet låg en splittrans ny iPhone som hade leopard fläckar över hela sig. Den här telefonen låg bara där och skrek efter att bli min.

"TACK JUSTIN!" skrek jag av gläde och kastade mig in i hans famn och allt gick så snabbt så hade vi kysst varandra igen.

När vi släppt varandra tittade vi bara konstigt på varandra. Men sedan brast jag ut i skratt och sedan Justin efter.

Jag hade ingen aning om hur detta skulle forma sig alls men det kunde man väll inte veta förrän man tagit reda på det eller hur? Fastän vi kanske inte skulle bli ett par så var vi iallafall mycket goda vänner och han är kanske min ända vän. Ja, förutom Isabel då. Men han var personen som räddat mitt liv och det kommer jag alltid vara evigt tacksam för!

____________________________________________________________________________________________________

"Så, vad vill du göra?" frågade Justin efter han hämtat mig.

Vi hade umgåtts tillsammans de senaste dagarna väldigt mycket dag in och dag ut. Men vi båda trivdes med det så det passade ju oss bra för oss båda.

"Vad vill du göra?" frågade jag och log.

"Vad sägs om tivoli?" frågade han och log.

"Det låter bra." svarade jag.

Natten som var till igår hade jag sovit över hos Justin. Det hade varit väldigt mysigt. Vi hade börjat kyssas men det hade aldrig blivit något mer än det. Vi visste fortfarande inte om vi ville vara ett par eller ej men just nu fokuserade ja mig bara på nuet. Om jag skulle vara ärlig hade jag aldrig mått så här bra i hela mitt liv. Jag hade alltid haft något att sörja eller grubbla på. Det hade aldrig känts okej. Jag hade blivit tvingad att ligga med olika killar under mina fyllestunder och hånglat med de flesta av killarna på skolan, hade varit den yngsta tjejen vars oskuld försvann och så vidare. Det var inte så ja ville ha det längre. Avvänjningen med drogerna gick rätt bra men alkoholen var hård att streta imot. Det hade slutat då och då med att jag tagit en sup eller två. Men inte mycket.

"Vad tänker du på?" frågade Justin och tittade misstänksamt på mig.

Jag log.

"Hur otroligt snygg du är idag!" sade jag glatt.

Justin började småskratta åt mig.

"Jag vet att det inte var det du tänkte på. Man ser det på dig." log Justin.

"Hur då?" frågade jag.

"Näsavinkeln." skrattade Justin.

"Du skämtar." sade jag och slog till honom på knät.

"Ja, jag skämtar. Man ser det bara på dig. Berätta nu för farbror Justin vad som tynger dig?" frågade han.

"Bara att jag aldrig mått så här bra i hela mitt liv." svarade jag och log ett snett leende.

Justin besvarade leendet.

Resten av bilresan körde vi under tystnad.

När vi vek in på parkeringen till tivolit dök Ryan och Chaz upp från ingenstans.

"Tjena bro." log Ryan och Chaz och gav en brokram till Justin.

Sen vände sig dem mot mig.

"Du tog snyggingen med dig ser jag." skrattade Ryan och gav mig en snabb kram, Chaz likaså.

Sen gick vi alla fyra uppåt tivolit.

Vi åkte först några snabba karuseller som ja blev så yr att jag hamnade sitta ner en stund medan Justin hämtade vatten åt mig. Men Ryan och Chaz var väldigt ivriga att åka så många karuseller som möjligt. Medan ja satt där i mina korta höga ljusblå jeans shorts och min vita pösiga skjorta upp tills kom en flicka fram till mig. Hon var runt 8 år.

"Justin är inte här nu." mumlade jag tyst.

"Jag vet. Men det är dig jag vill ha autograf och en bild med. Så snälla kan du ta en bild med mig och ge din autograf. Jag älskar dig du är så cool!" sade flickan blygt.

Jag log av överraskningen och svarade förstås ja till flickan och tog pennan som flickan höll i sina små hände som skakade av  nervositet.

Jag tog papperslappen också och skrev mitt namn: Savannah Courtney.

"Tack." mumlade flickan när hon tog emot pappret och pennan igen.

Sen gav hon mig sin lilla snäcktelefon att ta foto av oss båda med och så gjorde jag det tillsammans med henne.

"Tack. Du och Justin är jätte söta tillsammans." mumlade flickan och sprang sedan iväg.

"Vem var det där?" frågade Justin som dykt upp med en vattenflaska åt mig.

"Du som trodde att det bara är du som har fans." skrattade jag och slog armbågen i sidan på honom och pussade honom på kinden och tackade för vattnet och snurrade på korken för att dricka.

Senare på dan beställde vi alla glass som vi stod och åt på när vi gick omkring på stan. Senare på kvällen bestämde vi oss för att alla skulle sova över hos Justins så det var det vi gjorde. Medan Justin, Ryan och Chaz var ute och grillade var jag inne på toaletten och borstade mitt hår när en tofs, en stor hårklimp lossade från mitt hår. Snart stod jag där med hårslingan i handen.

Jag bara skrek rakt ut.

Justin dök upp i dörröppningen.

"Vad är det?" frågade han förskräckt.

Jag visade håret jag höll i min hand, jag fick inte fram ord. Ryan var ute och höll koll på grillen medan Chaz också dök upp bakom Justin.

Justin blev lika förskräckt som jag men gick ändå fram till mig och lade armarna om mig för att trösta mig.

Jag började gråta. Jag ville inte låssa hår som ändast sjutton år. Det är ju inte klokt!

Femton minuter senare övertalade ja ig själv för att lugna ner mig så jag dro på mig klänningen som Justin köpt till mig. Den var en underbar beige klänning med några svarta blommor på och ett svart sidenband runt midjan. Sen borstade ja allt hår åt ena sidan så det inte skulle synnas där ja inte hade något hår alls.

Vi hade roligt Justin, jag, Ryan och Chaz vi åt av det vi grillat, och drack lite whiskey och gin. Det borde ja ju inte ha gjort för när jag skulle stiga upp för att gå hem så kände jag mig genast snurrig fastän jag inte tagit mer än två glas. Ett av whiskey och ett av gin och nu var jag snurrigare än vad jag någonsin varit efter så här kort tid. Jag åt mediciner men jag trodde inte att det skulle påverka så här hårt. När jag sedan var på väg hem så när jag var halvvägs hem föll jag bara ihop och låg hjälplös på marken. Snart slocknade mina ögon och jag var avsvimmad.

~Justin Bieber's perspektiv:~

När jag var på min dagliga kvällsrunda att jogga så såg jag något eller någon ligga på marken på trottoaren längre fram. Jag sprang dit så hårt jag kunde och fick till min fasan se att det var Savannah som låg där avsvimmad. Jag kollade hennes puls och ringde 911.

Fem minuter senare var ambulansen där och tog med Savannah till sjukhuset för att ta prover på henne. Jag berättade för dem om kvällen och hur mycket hon tagit och att hon lossat hår tidigare på kvällen. Då såg ambulansmännen misstänksamma ut men sade att skulle ta prover på henne när de kommit till sjukhuset.

Hur mycket skulle den här tjejen få lida egentligen, innan hennes liv skulle ta sin plats. Hon som äntligen mått bra. Så börjas det med nästa fallgrop igen. Men vi får hoppas på det bästa med proverna iallafall...

___________________________________________________________________________________________________

Så, kapitel 12, nu börjar det hända saker så att stay tuned(;

K O M M E N T E R A ! ! !

Grattis gubben<3

Previous:

Jag åkte hem tillsammans med min pappa och mina syskon. Nu låg jag tillsammans med dem i min pappas och Erins dubbelsäng med Jaxon och Jazmyn på varsin sida av mig själv. Ja kunde inte sluta tänka på den där kyssen med Savannah, den hade varit så underbar. Då plingade det till i mobilen två gånger tätt intill varann. Jag tog mobilen för att kolla. Det första var ett sms. Ja öppnade det för att läsa.

"Tjena, du var ursnygg idag,

vad sägs som att träffas

imorgon igen?

xx R."

R? Samma som alltid, och hur i helsike kunde den personen veta vart ja varit idag? Det här började bli kusligt. Det andra var en artikel på internet med biler på mig och Savannah kyssas. De där djävla paparazzina...

Nu ringde Savannah också. Hon hade också säkert sett bilderna.

____________________________________________________________________________________________________

Nästa dag var jag nere vid stranden igen. När jag just var på väg ner för att ta ett dopp fick jag ett meddelande, eller egentligen två men de kom väldigt tätt på varandra. Jag öppnade det första sms:et.

"Hej var någonstans

håller du hus?

Jag tänkte att du

 ville att vi skulle ses

idag? Svara tack!

xx Z."

Z? De måste vara Zandra. Jag öppnade det andra sms:et.

"Jag menar,

xx R.**"

R? Då gick allt upp för mig. Jag grabbade tag i mobilen och slog Savannahs nummer.

"Ja, vad är det?" svarade Savannah på fjärde signalen.

"Jag vet vem R är!" skrek jag.

"Vad menar du?" frågade hon.

"Det jag säger, jag vet vem R är! Kan du ta dig till stranden nu?!" frågade jag.

"Okej, jag kommer, ta det lite lugnt." svarade hon.

"Jag skickar Kenny efter dig nu." svarade jag innan jag lade på.

Femton minuter senare stannade en bil och ut steg Savannah. Hon hade shorts på sig och en vit t-skjorta och en jeans jacka och utsläppt hår och ett par bruna boots. Hon var jätte vacker.

"Nå? Ut med språket." sa Savannah när hon kommit fram till mig.

"Jag fick de här sms:n för ungefär tjugo minuter sedan." sade jag och visade henne sms:n.

När Savannah sett dem tittade hon allvarligt på mig.

"Okej... Zandra är alltså R och som med offren som hon tagit livet av, Noel Kennedy där N togs från Noel till Savannah, Emily Smith där Y togs från Emily till Lynn och Tyra Laugh där T togs från Tyra till Courtney. På samma sätt är R taget från Zandra!" konstaterade Savannah.

"Du har rätt! Ring polisen färdigt och berätta om vår plan så skickar jag till Zandra så går hon rakt i fällan." sade jag.

Savannah nickade till svar och gick bort lite på avstånd för att ringa polisen.

Jag skickade svar till Zandra och några minuter efter att Savannah lagt på dök några polisbilar upp de ställde dem i gömman och for sedan själva och gömde si bakom några buskar precis som Savannah.

Ungefär tio minuter senare dök en flicka upp i rosa hår och bikini upp, tätt intill henne gick två andra. Det var ingen mindre än Stacey och Lauren.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Jag kunde inte tro mina ögon, det var Stacey, Lauren och Catelynn! Justin kramade om alla tre när jag hoppade ut ur buskarna med två poliser tätt efter mig.

De var beväpnade. Några andra poliser kom också fram och alla omringade flickorna.

Jag svalde.

"Stacey, Lauren, Catelynn... Är det ni som luggit bakom det här hela tiden?" frågade jag tyst.

"Savannah!" började Stacey men kom inte mycket längre.

"Catelynn?" frågade Justin och tittade med en fundersam blick på mig.

"Catelynn, var min vän från Frankrike, min fest vän och en av mina bästa vänner. När vi fann ut att jag skulle flytta hit hamnade vi isär och ville nu tydligen ha hämnd på mig. Hon har ljugit om sitt namn. Hennes namn är inte Zandra... Hennes riktiga namn är Catelynn Forbes..." svarade jag.

Justin flackade med blicken mellan oss fyra tjejer. Han såg så förvirrad ut. Jag förstod honom.

"Och det värsta av allt... Ni två som jag varit med de senaste veckorna är egentligen mina fiender. Ni var mina bästa vänner! Hur skall jag någonsin kunna förlåta er? Du Stacey som jag litat på mest av alla, har totalt bedragit mig!" utbrast jag och tårarna började rinna.

"Savannah, jag visste inte om den här planen, jag lovar!" sade hon.

"Hur skulle jag kunna tro dig?" frågade jag.

"För att du är min bästa vän." sade hon.

Jag skakade på huvudet.

"Det var det jag också trodde... Men ja hade visst fel..." svarade jag. Jag började sakta vända mig om för att gå när jag såg poliserna sätta handbojor runt Staceys, Laurens och Catelynns händer. Tre poliser buffade iväg dem mot polisbilarna.

Justin dök upp vid min sida.

"Savannah, jag är hemskt ledsen!" sade han.

"Justin! Jag behöver vara ensam nu..." svarade jag irriterat och fortsatte gråtandes hem till farmor.

En vecka senare bestämde jag mig för att ringa Justin. Stacey hade ringt mig massvis med gånger. Catelynn hade erkänt alltihop för poliserna och det hade visat si att även Lauren hade varit medblandad i detta. Men inte Stacey så de hade släppt henne fri. Imorgon skulle Staceys plan gå tillbaks till Frankrike medan Catelynn och Lauren, eftersom de redan var 18, jag skulle fylla det snart. Så skulle de hamna i fängelse för trakasserier. Lauren skulle sitta inne i ungefär 8 månader, vilket inte var så länge medan Catelynn som låg bakom allt skulle sitta inne i åtminstone fem år för mord och trakasserier.

Jag tog upp mobilen och slog Justins nummer. På andra signalen svarade han.

"Hallå?"

"Hej, Justin. Jag är ledsen för allt det där med Catelynn och Lauren och allt det där. Kan du snälla förlåta mig?" frågade jag.

"Det finns inget att förlåta dig för men visst om du vill att jag skall säga det så ja, såklart jag förlåter dig." svarade han.

"Okej, tack du är en ängel. Kan vi snälla träffas en stund nu?" frågade jag.

"Visst. Hämtar dig om en halv timme. Okej?"

"Passar bra." svarade ja och lade på.

Jag klädde på mig en vit fluffig klänning mina bruna boots som jag hade fått av min farmor och jeans jackan. Jag lät även håret hänga löst. Jag sminkade mig lätt och passligt till hans bil stannade utanför huset. Jag slängde handväskan över axeln och lämnade huset.

När jag kommit ut och satt mig i hans bekväma säten i hans bil tittade han på mig och räckte mig ett paket.

"Vad är det?" frågade jag.

"Öppna och se." log Justin tillbaks.

Jag tittade misstänksamt på honom och tog emot paketet och öppnade det. I paketet låg en splittrans ny iPhone som hade leopard fläckar över hela sig. Den här telefonen låg bara där och skrek efter att bli min.

"TACK JUSTIN!" skrek jag av gläde och kastade mig in  i hans famn och allt gick så snabbt så hade vi kysst varandra igen.

När vi släppt varandra tittade vi bara konstigt på varandra. Men sedan brast jag ut i skratt och sedan Justin efter.

Jag hade ingen aning om hur detta skulle forma sig alls men det kunde man väll inte veta förrän man tagit reda på det eller hur? Fastän vi kanske inte skulle bli ett par så var vi iallafall mycket goda vänner och han är kanske min ända vän. Ja, förutom Isabel då. Men han var personen som räddat mitt liv och det kommer jag alltid vara evigt tacksam för!

___________________________________________________________________________________________________

Där hadd ni kapitel 11! Nästa kommer imorgon så titta efter det! Detta är tidsinställt. Men för mer så behöver ni kommentera! Timmar att skriva, sekunder att kommentera.

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

Nästa dag var jag på stranden tillsammans med Jaxon och Jazmyn och min pappa. Alltid när jag var tillsammans med Jazmyn och Jaxon brukade jag njuta av stunden att få vara med mina syskon men för första gången drog mina tankar över sms:t Savannah fått igår kväll på väg hem i limousinen. Vem var det som ville Savannah så här illa?

Då kom en tjej fram till mig.

"Hej, mitt namn är Zandra och jag kommer från Frankrike." log hon med sin franska brytning hon var otroligt söt.

"Hej." svarade jag och log.

Vi fortsatte att tala om allt och inget men när hon hörde Savannah, Stacey och Lauren kom skrattande med bikini på påväg ner mot stranden så såg hon på mig och sa.

"Jag måste gå." sade hon rastlöst och var i nästa sekund försvunnen.

____________________________________________________________________________________________________

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Med Stacey och Lauren på varsin sida av mig gick vi neråt stranden. Då fick jag syn på Justin i simshorts som stod och talade med en tjej. På sidan om dem var Justins pappa Jeremy och Justins två halvsyskon Jazmyn och Jaxon som lekte nere vid vattenkanten. Jag hade på mig enn knallgul klänning med några svarta fläckar på. Men den där tjejen störde mig. Hon var inte som de övriga fansen som brukade komma fram till honom för att be om autograf. Den här tjejen stod där och pratade med honom och Justin verkade se ut att ha kul. Då fick tjejen syn på oss  och sekunderna efter var hon försvunnen. Vem var hon egentligen?

Vi gick ned för trappan och snart var vi nere på stranden. Jag gick fram till Justin och kramade om  honom. Han kramade mig tillbaks. Sedan kramade även Lauren och Stacey om honom också. Under tiden gick jag fram till Justins pappa Jeremy.

"Så det är du som är den omtalade Savannah va?" frågade han glatt.

"Det är väll så." svarade ja och log och skakade hans hand.

"Jeremy." svarade han.

Jag nickade ett leende och såg sedan på Jazmyn och Jaxon.

Jag gick bort till dem  och satte mig ner på huk framför Jaxon. Fastän jag aldrig erkänt det hade jag alltid velat ha ett syskon.

"Hej Jaxon." log jag.

Jaxon tittade blygt på mig innan han försiktigt vände bort blicken för att springa iväg till Jeremy.

Jag log litet och såg på Jazmyn som försiktigt kom gående mot mig.

"Vad heter du?" frågade hon.

"Savannah.Vad heter du då?" log jag.

"Jazzy." svarade hon.

"Det är ett fint namn." log jag.

"Jazzy, ska du också ha smörgås och saft?" ropade Jeremy från picnik filten högre upp på stranden.

"Kommer." svarade hon och började springa ditåt.

Då dök Justin upp vid min sida.

"Du har träffat mina syskon." sade han.

"Ja, de är ljuvliga." log jag.

Han log som svar medan vi började gå mot min väska för jag skulle hämta mina shorts.

"Sååå... Vem var tjejen?" frågade jag.

"Vem då?" frågade han.

"Försök inte du vet mycket väl vem jag menar." svarade jag.

"Nej, det gör jag inte." svarade han.

"Tjejen som du talade med när vi kom ner till stranden." svarade jag.

"Aaa, du menar hon. Ja, om jag skall vara ärlig så har jag inte en aning om vem det egentligen är. Men hon hade fransk dialekt och hon sade att hon hette Zandra." svarade han.

"Du verkade helt tagen av henne." svarade jag tyst.

"Är du avundsjuk?" frågade han.

"Jag är inte avundsjuk!" svarade jag.

"Okej okej..." log han ett retande leende.

Jag drog upp ett par ljusblåa korta jeans shorts och gick ti ett av provrummen och drog av mig den gula sommarklänningen och drog på mig shortsen istället ovanpå min lila bikini. Påväg ut ur provrummet dök en paparazzi upp och började ta bilder. Justin dök direkt upp och hjälpte mig komma bort medan Kenny tog hand om paparazzina. Vi gick tillbaks till de andra. Jag och Justin lade sig bredvid varandra på varsin handduk. Då dök Stacey och Lauren också upp. Vi solade tillsammans i ungefär en timme innan Stacey och Lauren tyckte att vi skulle ha sanning eller göra. Gammal lek i denna värld.

Men ja, vi gick med på det ändå.

Vi satte oss upp och Lauren skrek att hon ville börja fråga av någon.

"Sanning eller göra?" frågade hon av Justin.

"Sanning." svarade han.

"Vem gillar du?" frågade hon och log.

´´Vem gillar du?´´ den frågan är bara så irriterande.

Han drog efter ett djupt andetag. Man såg på honom att han helst inte ville svara på den frågan och jag brydde mig ju inte heller om vem Justin gillar.

"Jag gillar... Savannah..." han mumlade slutet och började rodna och jag kunde just och just urskilja bokstäverna som kunde stavas i mitt namn.

"Sanning eller göra?" frågade Justin av Stacey. Stacey sken upp när Justin vände sig mot henne för att fråga henne.

"Göra." svarade Stacey.

"Du skall kyssa någon av de där killarna vi volleyboll nätet." log Justin.

Stacey log, steg upp gick bort till nätet och klamrade sig fast runt halsen på en av killarna och kysste honom. När de särat läpparna igen gick hon glatt tillbaks till oss.

"Så, Savannah, sanning eller göra?" frågade Stacey.

"Göra." log jag.

"Kyss, personen på vänster sida om dig." log hon.

Jag tittade åt vänster och ingen annan än Justin satt där.

Jag sträckte mig mot honom och vände försiktigt på huvudet, särade läpparna och mötte Justins i en underbar kyss. Han var gudomlig på att kyssas.

En halv timme senare dök Jazzy och Jaxo upp vid min sida. Ja hade tagit på mig den gula sommarklänningen igen och jag lekte lätt med de två urgulliga syskonen.

När det blev sen eftermiddag gick jag, Stacey och Lauren på restaurang. Vi åkte omkring på våra färgade vespor omkring i stan. Men vad än jag försökte hitta på för att göra under dagen, fanns det nåot i den där kyssen med Justin som betytt guld.

~Justin Bieber's perspektiv:~

Jag åkte hem tillsammans med min pappa och mina syskon. Nu låg jag tillsammans med dem i min pappas och Erins dubbelsäng med Jaxon och Jazmyn på varsin sida av mig själv. Ja kunde inte sluta tänka på den där kyssen med Savannah, den hade varit så underbar. Då plingade det till i mobilen två gånger tätt intill varann. Jag tog mobilen för att kolla. Det första var ett sms. Ja öppnade det för att läsa.

"Tjena, du var ursnygg idag,

vad sägs som att träffas

imorgon igen?

xx R."

R? Samma som alltid, och hur i helsike kunde den personen veta vart ja varit idag? Det här började bli kusligt. Det andra var en artikel på internet med biler på mig och Savannah kyssas. De där djävla paparazzina...

Nu ringde Savannah också. Hon hade också säkert sett bilderna.

__________________________________________________________________________________________________

Sådär, ska försöka skriva ett till ännu som ja sätter tidsinställt tills imorgon! Nu börjar det hända någonting här;)

Jag vill ha åtminstone 2/3 kommentarer på detta kapitel så då kan ni få kapitel 11!

K O M M E N T E R A ! ! !

Antingen imorgon eller på onsdag! Men skall försöka få det insatt imorgon! Kan inte skriva det idag för har två prov imorgon så därför får det bli imorgon eller onsdag! Tack för ert tålamod.
xx Emmie
?hetingen själver?

Previous:

Han lade handen försiktigt på min kind och in under mitt hår.

"Tack för allt." sade jag och lade min hand över hans och höll den tätt intill min kind och kramade hans hand hårt.

Justin såg på mig med tåriga ögon innan han snabbt vände bort blicken.

"Varsågod. Jag älskar att ha dig här igen." mumlade han.

Jag pussade hans hand lätt och såg sen på honom.

"Jag kommer aldrig stoppa en ända drog i munnen igen." sade jag.

"Bra. Men vi har ett problem, den här R vet du vem det är?" frågade han.

Det fantastiska ögonblicket svagnade bort när jag minns lappen och sms:t jag fått av någon som undertäcknat med R. Allt var inte över än...

_____________________________________________________________________________________________________

Solen lyste in genom perssienerna när jag blinkade åt solljustet när jag vaknade. Jag ruskade yrt på huvudet. Idag var det en stor dag. Jag skulle slippa hem från sjukhuset. Men skulle sättas in på behandlig för avvänjning för drogerna.

Justin skulle komma och hämta mig runt ett, han hade faktiskt hjälpt mig massor den senast tiden. Jag var så himla tacksam, det var ju Justin som räddat mig. Jag hade aldrig varit en belieber och när jag kom till Canada och jag sprang in i honom på flygplatsen hade jag bara velat slippa honom. Senare hade han bara börjat dyka upp i mitt liv och sedan tog drogerna för mycket upp av mitt liv och nu låg jag här på sjukhus efter att ha varit försvunnen i sex dagar och inlåst i en källare under en bro. Justin Bieber hade hittat mig och räddat mig, jag kunde inte vara tacksam nog. Nu skulle jag slippa hem från sjukhuset idag efter att ha luggit här i en veckas tid så skulle jag äntligen slippa hem men skulle direkt sättas in på behandlig för avvänjning för drogerna direkt. Men det var ju bara bra mitt liv hade vänts upp och ned totalt. Jag var inte tillsammans med Justin, jag dejtade inte honom ens. Jag ville inte och ifall jag skulle vilja det så skulle jag nog inte ändå klara pressen med att ständigt ha folk runt omkring sig. Ända problemet just nu är den här R. Justin hade visat mig fotografiet på mig med texten på baksidan, "Tro inte att du slipper undan så lätt din lilla hora. Savannah... xx R."

Jag visste inte vad jag skulle tro. Då dök någon upp i dörröppningen till rummet. Det var Stacey.

"Staceeeey!!" utropade jag.

"Savannaaaah!!" ropade hon och kom springade fram till sängen och kramade om mig.

"Vad gör du här?" undrade jag.

"Vi hörde att du låg på sjukhus för överdos och att du kidnappats jag och Lauren tog flyget hit så for vi kunde men tyvärr var flygen fulla ända tills gårdagens. Vi tog övernatt på hotell i natt och vi kom hit så fort vi vaknat." svarade Stacey.

"Catelynn då?" frågade jag.

"Ingen har sett av henne sen sista dan du var i skolan. Inte ens hennes föräldrar, men du vet att Catelynn har en vana att försvinna för en tid och sedan mittiallt komma tillbaks." sade Stacey.

Jag nickade sakta till svar.

Då dök Lauren upp i dörröppningen.

"Hej Lauren." sade jag.

"Hej Savannah." svarade hon och kom fram till sängkanten och kramade om mig.

"Så du slipper hem idag?" frågade Stacey sen.

Jag nickade. Sen började jag berätta för dem var jag var inlåst när jag var kidnappad och hur skit jag mått. När jag kom till delen där att Justin Bieber räddat mig ropade Stacey och Lauren i mun på varandra.

"Justin Bieber?!"

"Han Justin?!"

"Sångaren Justin Bieber , han den där snygga med den vackra rösten?!!" ropade de.

Jag skrattade åt dem.

"Ja, han just." började jag. "Han kommer och hämtar mig idag runt ett." fortsatte jag.

De började hoppa och skrika. Ja, de två var beliebers.

Två timmar senare efter mycket prat om det ena och det andra slog klockan ett och Justin dök upp i dörröppningen till mitt sjukhusrum.

"Goddag." sade han och gick fram till min sängkant där jag satt upp och väntade på att han skulle komma med rena kläder åt mig så jag kunde byta till dem innan jag lämnade sjukhuset. Han hade med sig, ett par blå jeans, en vit skjorta och en svart skjorta, rena strumpor och underkläder. Jag märkte på Justin att han blev lite generad när han lade ner kläderna på sängkanten åt mig.

"Tack." sade jag och tog kläderna och lämnade rummet på väg till toaletten för att byta till de här kläderna.

Jag drog av mig det vita nattlinnet som jag haft på mig denna vecka. Sen tog jag på mig mina rena underkläder och sedan drog jag på mig de blåa jeansen och en vit skjorta och ovanpå den, den svart skjorta som jag vek upp armarna på och stoppade på mig de nya strumpor och lämnade toaletten på väg tillbaks till sjukhusrummet. När jag kommit dit stoppade jag bara upp mitt hår i en lätt hästsvans så alla skulle slippa se att jag hade smutsigt hår. Jag drog på mig mina vita converse innan jag slängde min väska över axeln. Stacey och Lauren stod och kollade med långa blickar  på Justin nog för att de talade med varandra när jag kom in genom dörren men iallafall. Justin hade på sig ett par svarta jeans, en vit t-shirt och en rutig kortärmad skjorta utanpå. Justin vände sig mot mig och sade.

"Ta min hand, det är fullt av paparazzin utanför, det sista vi behöver är att vi tappar varandra." sade han.

Så jag tog Justins hand och Stacey tog min andra och Lauren tog Staceys andra hand. Sen lämnade vi sjukhuset tillsammans. Paparazzina trängde sig mot oss med sina kameror, blixtarna var så jobbiga så jag hamnade titta ner i marken istället medan Justin kisade mot blixtarna och vinkade. Stacey kunde ju inte vinka när någon höll henne i båda händerna men hon log glatt åt kamerorna och Lauren likaså men hon vinkade också.

När detta var över och vi kommit till en bil oför att åka hem. Vi åkte hem.

När vi kommit hem var det dags att byta om, Justin ville ta med mig på en gala för insamling åt sjuka barn. Han tyckte att jag kunde berätta om det jag varit med om och det hade jag inget emot. Jag hade ringt Isabel också så hon skulle också komma med och nu när Stacey och Lauren också var här så skulle de också följa med.

Jag tog en varm dusch innan jag gick till mitt lilla rum i farmors hus. På min säng låg ett klädefodral för fina kläder. Jag gav Stacey och Lauren en underlig blick där de stod i dörröppningen och så lika nyfikna ut de också. Jag drog upp dragkedjan på klädefodralet och innanför det fanns det en underbar vit klänning. Jag blev direkt kär i den. Bredvid den låg ett par silverglittriga klackskor. Bredvid allt detta låg ett kuvert. Jag öppnade kuvertet och tog ut pappret därifrån och började läsa texten.

"Hoppas du gillar

klänningen och kan bära

den ikväll.

xx J."

"Jag älskar den." viskade jag och tog på mig min bh utan band och ett par trosor. Sen drog jag på mig den underbara vita klänningen med de silverfärgade bitarna upptills. Jag älskade denna klänning. Sen drog jag på mig de silverglittriga klackskorna och plattade mitt hår. Sen sminkade jag mig i en festsminkning. När jag var klar frågade jag Stacey och Lauren om de gillade det och de nickade övertygande. "Du är skit snygg!" sade de i kör. Själv hade Stacey på sig en rosa klänning medan Lauren hade på sig en turkos. Vi tog en gemensam bild tillsammans. Innan vi såg en limousin stanna utanför huset. Ut ur den klev Justin. Han hade på sig kostym och svarta sneakers och håret var uppåt. Han öppnade dörren till bilen och log åt oss när vi kom ut.

"Hej snygging." log jag till honom.

"Tack, du är sjukt vacker, klänningen passade ju dig perfekt." log han.

 "Ja, tack så hemskt mycket för klänningen." log jag och gav honom en snabb kram innan jag klev in i limousinen efter Stacey och Lauren där satt redan Isabel.

"Hej Isabel." log jag.

"Hej snygging." sade hon.

Jag skrattade litet. Själv hade Isabel på sig en ljusblå klänning.

En timme senare hade vi varit på den årliga galan som är i Stratford för sjuka barn och jag måste erkänna att det inte var helt fel att stå framför alla kameror sen ändå, det togs bilder på mig tillsammans med Justin, tillsammans med Isabel, tillsammans med Stacey och Lauren och tillsammans med sjuka barn.

På vägen hem plingade det till i min telefonen och jag skrattade och hade sjukt roligt i limousinen tillbaks tillsammans med Justin, Isabel, Stacey och Lauren men när jag fick sms:t var jag inte lika säker.

"Tjena din lilla hora,

det verkar gå bra för dig nu

försök inte ställa dig in hos

Stacey, Lauren och Justin

för mycket hör du. Du har inte

länge kvar så tro inte att Justin

kan skydda dig föralltid.

xx R."

Jag svalde och tirrade på Justin med en allvarlig min och han tittade på mig med en orolig min. Jag kände på mig att det här bara var början...

~Justin Bieber's perspektiv:~

Nästa dag var jag på stranden tillsammans med Jaxon och Jazmyn och min pappa. Alltid när jag var tillsammans med Jazmyn och Jaxon brukade jag njuta av stunden att få vara med mina syskon men för första gången drog mina tankar över sms:t Savannah fått igår kväll på väg hem i limousinen. Vem var det som ville Savannah så här illa?

Då kom en tjej fram till mig.

"Hej, mitt namn är Zandra och jag kommer från Frankrike." log hon med sin franska brytning hon var otroligt söt.

"Hej." svarade jag och log.

Vi fortsatte att tala om allt och inget men när hon hörde Savannah, Stacey och Lauren kom skrattande med bikini på påväg ner mot stranden så såg hon på mig och sa.

"Jag måste gå." sade hon rastlöst och var i nästa sekund försvunnen.

___________________________________________________________________________________________________

kapitel 9, nu börjar saker hända ba så att ni vet. Hoppas ni gillar det!

K O M M E N T E R A ! ! !

Previous:

"Nu måste vi bara hitta Savannah, det är nu eller aldrig, det har gått fem dagar sen hon försvann och om vi inte hittar henne nu dör hon." fortsatte han.

Jag nickade bestämt och i nästa sekund var poliserna ute för att leta efter Savannah. Den här gången användes även polishundar till undsättning.

Efter tre timmar av sökan fick plötsligt en av polishundarna Tim upp ett spår. Tim verkade bestämd över det han hittat och började följa efter spåret med en hop av poliser efter sig och även mig.

Då vi kom fram till en flod, längre fram längs floden fanns en bro. Tim började skälla och dra i kopplet vilket betydde att hans spår ledde till resultat. Vi måste följa floden för att hitta rätt. Det var nu eller aldrig...

_____________________________________________________________________________________________________

En bil kördes ner med ett släp bakom sig och på släpet låg en roddbåt. Vi trädde på oss flytvästar och klev in i roddbåten efter den sjösatts. Med mig och Crawford kom även några andra poliser och polishunden Tim. Några av poliserna fattade årorna och började ro iväg längs floden. Tim satt i fören och doftade längs kanten av båten och tittade ner i vattnet. Vi kom allt närmre bron som passerade tvärs över floden. När vi var två meter ifrån att vara under bron började Tim skälla hysteriskt. En polisman fick jobba hårt med att hålla Tim i kopplet i båten. När vi kommit under bron började han skälla ännu ljudligare och han hoppade hysteriskt omkring i båten.

"Tim!" varnade en polis.

Då när vi var under bron så på högersida fanns det en stege och om man klättrade upp för stegen fanns det en trädörr där.

"Titta!" utropade jag när Tim skällde hårt och vedrade med nosen i vädret mot högersida.

Alla i båten vände blicken åt högersida och tittade upp längs stenväggen som bron bestod av.

"Tänk om hon är där inne? Tim är ju hysterisk!" sa jag.

"Du har rätt, vi ser efter. Vi kan aldrig vara nog försiktiga." sade Crawford.

Vi tog fast i stenväggen och jag var den första som började klättra upp för den hala metallstegen. Tätt efter mig kom Crawford medan de andra poliserna väntade kvar i roddbåten med Tim.

Jag och Crawford hade en varsin ficklampa med oss som vi tände när vi öppnat den tunga trädörren som fanns där. Vi klättrade in genom öppningen och tände ficklamporna. Vi kröp genom gången och efetr ungefär fem meter kunde vi gå raka. Vi gick genom en gång och ungefär tjugo meter senare kom vi fram till ett rum eller någon källare. Längre fram såg vi en kort trätrappa som vi gick ned för. När vi just kommit ner drog jag över med ficklampan runt i rummet när jag hörde en hes röst viska.

"Justin..."

Jag vände mig hastigt om och fick till min fasan se Savannah halft ligga i en sittande ställning. Jag rusade fram till henne och slog mig ned på huk vid hennes sida.

"Meddela de andra att ringa ambulans!" skrek jag till Crawford.

Crawford rusade upp för trappan igen för att springa efter hjälp.

Jag såg hur hon blött i pannan och rev av en del av min t-skjorta och band det runt hennes huvud.

"Justin, jag har ont..." mumlade hon.

"Det blir snart bra." svarade jag.

Hon såg så lidande ut att det gjorde ont i mig.

Några minuter senare dök tre poliser upp i trappan igen med en uppfällbar bår med sig. De fällde upp den så fort de kommit ner.

"Har ni ringt ambulans?" frågade jag.

"Ted skötte det." svarade en av poliserna. Ja, Ted var inte här så han måste vara kvar i roddbåten för att ringa ambulans.

De tog försiktigt tag i Savannah och lyfte försiktigt henne över från den hårda marken till utvecklade båren.

"Justin, det gör ont..." mumlade hon.

"Det blir snart bra." svarade jag med gråten i halsen.

Poliserna bar försiktigt upp henne för trappan och vidare tvärgenom rummet och vidare genom gången ut mot öppningen. Ingen aning hur vi skulle lyckas få henne ner i båten när hon var skadad.

Snart fick de gå böjda genom slutet och snart var de framme vid öppningen. Första polisen klättrade sakta ner för stegen och när han kommit ner i roddbåten tog Ted som var i båten då renn så han hjälpte att hålla i båren under ifrån och några minuter senare var Savannah nere i båten. De lade henne att ligga på båren tvärs över bänkarna. Jag klättrade ner i båten och satte mig på bänken bredvid Savannah. Crawford och de två övriga poliserna stannade kvar vid öppningen så den andra roddbåten kunde komma efter dem för de rymdes inte med i denna båt längre nu när Savannah var med. Ted och den andra polisen hjälptes åt att ro tillbaka till land. Så snart vi nått land igen stod ambulansen där och väntade. Ambulansmännen rusade ut ur ambulansen när vi nått fram och hjälpte till undsättning. De bar upp Savannah ur båten och vidare in i ambulansen där de lade henne ordentligt, spände fast henlade på henne en andningsmask. Jag följde med i ambulansen. Tio minuter senare var ambulansen framme vid sjukhuset och det blev fullfart in med Savannah som flyttades över till en sjukhussäng. De drog iväg med henne vidare in genom dörrar iväg och de bad mig vänta i väntrummet.

~Savannah Courtney's perspektiv:~

Ögonlocken kändes tunga men jag tvingade mig ändå att öppna ögonen och sakta tittade jag mig omkring i det vitmålade rummet. Det droppade vätska igenom en sond in i mig och jag hade bandage runt huvudet och jag låg i en vit dräkt i en sjukhussäng. Då kom min farmor in rusande i rummet och ropade.

"Savannah du lever! Du kan inte ana hur orolig jag varit för dig med tanke på de tre morden som skett denna vecka! Tack och lov att du lever! Och att du fortsätter droga ändå?! Fattar du nu hur farligt det är?!" skrek hon.

"Farmor, jo jag förstår och jag är hemskt ledsen, det skall inte hända igen." svarade jag tyst.

"Det har jag hört förut." svarade hon. Då dök en sköterska upp i dörröppningen.

"Mary, kan du var vänlig och gå? Savannah behöver all vila hon kan få just nu." sade hon.

Tack och lov, tänkte jag.

Sköterskan rättade till dynan och lite annat innan hon frågade mig om jag ville att någon skulle komma.

"Kan du be Justin komma?" frågade jag.

"Visst." svarade hon och försvann ut.

Några minuter senare dök Justin upp i dörröppningen.

Han kom fram till sängen och tog åt sig en stol och satte sig ned.

"Hur mår du?" frågade han.

"Jag är väll okej." svarade jag.

Justin såg med en intensiv blick på mig.

Han lade handen försiktigt på min kind och in under mitt hår.

"Tack för allt." sade jag och lade min hand över hans och höll den tätt intill min kind och kramade hans hand hårt.

Justin såg på mig med tåriga ögon innan han snabbt vände bort blicken.

"Varsågod. Jag älskar att ha dig här igen." mumlade han.

Jag pussade hans hand lätt och såg sen på honom.

"Jag kommer aldrig stoppa en ända drog i munnen igen." sade jag.

"Bra. Men vi har ett problem, den här R vet du vem det är?" frågade han.

Det fantastiska ögonblicket svagnade bort när jag minns lappen och sms:t jag fått av någon som undertäcknat med R. Allt var inte över än...

___________________________________________________________________________________________________

Så kapitel 8 hoppas ni gillar det, 9:an kommer imorgon!:)

K O M M E N T E R A ! ! !