Detta har hänt:

”Okej, men följer du med tillbaka efter skolan?” frågade han.

”Ja visst.” svarade jag.

Efter skoldagen åkte jag med Alex till sjukhuset för att titta till Diana då jag mötte Justin som satt i väntrummet och hade väntat på oss hela dagen.

”Hur mår hon?” frågade jag.

”Ingen skillnad.” svarade han kort.

Alex gick och hämtade kaffe åt oss undertiden jag satte mig ned bredvid Justin.

”Vad var det du ville säga tidigare som var så viktigt?” frågade han.

”Öh... Okej, så här är det, du kommer att hata mig för detta men...”

____________________________________________________________________________________________________

”Öh...Okej, så här är det, du kommer att hata mig för detta men...” började jag.

Han höjde ögonbrynen.

”Kaffe?” frågade Alex och räckte mig och Justin en varsin mugg.

”Avbröt jag något?” frågade han sedan.

”Ja.” svarade Justin kort.

”Jag går och titta till Diana.” sade han och gick mot hennes sjukhusrum.

Jag tog ett djupt andetag, greppade hans händer och så fortsatte jag.

”Jag berättade ju tidigare att min vän från Grönland var pappa till min dotter Mandy...”

”Ja?”

”Det är inte riktigt sant... Ethan är inte Mandys pappa, det är någon annan...”

”Varför skulle jag bli arg för det?” frågade han.

”För hennes pappa är... Du.” sade jag tyst.

”Va?” nästan viskade han. ”Du skämtar, det är inte sant, du ljuger bara.”

”Önskar att det vore så.” svarade jag.

”Hur kan du?!” skrek han och grabbade tag om sin jacka och gick med raska och bestämda steg mot utgången.

”Justin! Låt mig förklara!” skrek jag och började springa ifatt honom.

Han avfärdade mig med en handgäst och hoppade in i en taxi och åkte iväg.

Jag tog ett djupt andetag och torkade tårarna som envist hade börjat rinnat längs mina kinder.

Jag gick in på toaletten och tvättade bort mitt nerkladdade smink och väntade att det värsta av mina svullna ögon skulle lägga sig sedan gick jag ut och gick till Dianas rum.

”Någon skillnad?” frågade jag när jag kommit in i rummet. Alex satt på en stol vid hennes säng.

Han skakade på huvudet.

”Var är hennes föräldrar?” frågade jag.

”Jag vet inte.” svarade han kort. ”Vad handlade det där med Justin om?”

”Han fick reda på att han är pappa till ett av mina barn.” sade jag lågt.

”Va?!” sade han hest.

Jag nickade kort och satte mig ned på en stol bredvid honom.

”Hur är det möjligt?” frågade han.

”För fem år sedan var jag på en resa med min pappa till New York för att titta på de ställen som han och mamma träffades på och så vidare. Jag var en stor missbrukare då och var på en fest på kvällen. Justin var också där för Scooter hade dagarna före funnit Justin på YouTube och flugit honom till Atlanta och sedan på genom resa i New York. Han var på samma fest med någon vän, blev full, ingen aning hur, och vi fann varandra, började kyssas, hamnade i säng med varandra och jag vaknade nästa morgon naken bredvid honom. Jag försvann därifrån innan han vaknade och hörde aldrig av mig igen till honom, jag blev gravid och jag hade ett minne av att killen som var pappa till mitt barn hette Justin Bieber så när Justin blev känd kollade jag upp och DNA:t matchade med honom och det gjorde det.” sade jag utmattat.

Alex närmade sig mig och gav mig en kram. Inte riktigt vad jag hade väntat mig.

”Allt kommer bli okej.” viskade han och höll om mig hårt.

Innan jag visste ordet av förenades våra läppar i en kyss. Det var länge sedan jag kysst någon som det hade känts så är fantastiskt.

”Varför?” viskade jag.

Han slickade sina läppar, tog ett djupt andetag och sade.

”När vi talade här om dagen om vilken typ av tjej jag gillar, personen jag gillar är du.” sade han.

”Men... Jag dejtar Isaac.” mumlade jag bara några centimeter från Alex läppar.

”Och jag dejtar Stacey men det hindrar oss inte att kyssa varandra eller...?” mumlade han tillbaka och bet sig i läppen.

”Jag antar det.” mumlade jag och böjde mig framåt och våra läppar återförenades i en kyss som snabbt övergick till hångel.

Justin Bieber's perspektiv:

Jag smällde fast dörren och satte mig ned med en duns i soffan lade huvudet i händerna och började gråta. Jag tog upp en vas och kastade den i väggen i ilska och tog upp mobilen och slog Staceys nummer.

”Stacey.” svarade hon.

”Stacey, är det sant? Sant att jag är pappa till Pixies barn?” hulkade jag fram.

”Ja.” mumlade hon.

”Du visste det och du berättade det inte för mig!” skrek jag.

”Jag är ledsen! Det är bara det att Pixie ville berätta det själv. Lät du henne berätta hela historien?” frågade hon.

”Nej.” svarade jag kort.

”Justin! Hur många gånger måste jag säga det? Du måste låta henne tala till punkt.” svarade hon lugnt.

”Förlåt, jag fick liksom just reda på att jag är pappa till ett barn! Jag behöver bevis på det! Det var därför ni tog mig till sjukhuset. Ni tog DNA test! Är det sant?!”

”Ja. Du kan få se det själv.” sade hon.

Tio minuter senare var hon där och gav mig DNA testet.

”Jag kan inte förstå det. Hur kan jag vara pappa? Jag är arton.” sade jag oförstående.

”Det är Pixie med och hon är tvåbarnsmamma. Tänk på det. Hon behöver dig, hon har varit där för dig, nu är det din tur att hjälpa henne så kan ni stötta varandra så kan du träffa din dotter sedan.” sade Stacey.

Jag tittade ned i golvet ett par minuter innan jag fick ögonkontakt med Stacey igen.

”Okej.” sade jag.

Pixie Charlotte's perspektiv:

Vi satte oss ned vi ett av de runda borden som fanns där i caféet med en varsin bakelse och en kopp kaffe framför oss och samtalade med varandra.

”Den smakar sjukhus.” skrattade jag.

”Visst, gör den.” skrattade han. ”Oj, du har fått lite tårta i mungipan.” log han och torkade bort det med sin tumme.

Jag log och böjde mig framåt och kysste honom.

Då ringde telefonen. 'Isaac.'

”Jag måste ta det här.” sade jag och svarade. ”Hallå?”

”Hej, jag undrar ifall du skulle vilja gå ut på fredag?” frågade han.

”Ja, visst.” svarade jag.

”Bra, ses imorgon.” sade han innan han lade på.

Jag suckade och gick tillbaka till Alex.

”Hur skall det här fungera Alex? Jag vill inte såra Isaac.” sade jag.

”Vi får lov att hålla detta bara mellan oss två. Okej?”

”Visst.”

Då såg jag Justin komma runt hörnet.

”Pixie, får jag prata med dig?”

Jag flackade lite med blicken mellan Justin och Alex innan jag svarade.

”Visst.”

__________________________________________________________________________________________________

Pixie är ingen ängel hon heller. Vad tycker ni? Vad tror ni att kommer hända?

Kommentera.

#justinbieber #selenagomez #novell #justindrewbnoveller #ayearwithoutrain

Detta har hänt:

Jag följde med honom till bänken där Alex satt.

”Alex, Justin, Justin, Alex.” presenterade jag dem.

”Justin Bieber?” sade Alex och höjde ögonbrynet.

Han nickade och skakade hand med honom.

Vi satte oss ned och när Alex steg upp för att gå och hämta kaffe så sade jag.

”Justin, jag måste berätta en sak.”

”Vadå?”

”Jag... Det är så här att... Jag vet inte hur jag skall säga det här men...Alltså... Jag... Öh... Hmm... Jag...”

”Operationen är klar, läget är stabilt.” meddelade en sköterska och jag rusade upp och sprang för att kolla till henne, Justin och Alex var mig snabbt i hälarna.

____________________________________________________________________________________________________

Justin Bieber's perspektiv:

”Jag hämtar kaffe.” sade jag till Pixie där hon satt lutad mot sängkanten. Diana hade fortfarande inte vaknat.

Pixie nickade till svar och jag lämnade rummet och gick till caféet och beställde en kaffe då två vuxna personer kom springande, kvinnan hade tårar rinnande längs kinderna och mannen verkade nervös.

”Var är Diana TayTey?!” frågade hon högljudt av en sköterska. Det var tydligen Dianas föräldrar.

Sekunderna därpå såg jag Pixie komma gåendes mot caféet.

”Var det Dianas föräldrar?” frågade jag.

Hon nickade kort.

”Vill du ha?” frågade jag.

Hon nickade igen och tog emot kaffet och smuttade på det. Hon hade mörka ringar under ögonen, håret var rufsigt, sminket var utsmetat men hon såg ändå otroligt vacker ut.

”När skulle Alex komma tillbaka?” frågade hon.

”När skoldagen var slut tror jag.” svarade jag.

”Okej, jag borde också fara till skolan.” svarade hon.

”Är du okej då?”frågade jag.

Då skakade hon på huvudet och slängde sig in i min famn. Hon började gråta och höll hårt om mig.

”Vad är det?”frågade jag.

”Förlåt för det som hände, det är bara, jag har något viktigt att berätta men jag vet inte om jag är redo att berätta vad det är ännu...” sade hon.

”Är det allvarligt?” frågade jag osäkert. ”Tänker du lämna mig?”

”Nej, men du kommer nog vilja lämna mig efter det jag berättar.” viskade hon.

Jag tittade på henne med en allvarlig blick.

”Vad är det?” frågade jag.

”Jag måste gå.” sadehon och sprang bort från sjukhuset.

Pixie Charlotte's perspektiv:

Jag började gråta så fort jag hittat en taxi så åkte jag direkt till internatet för att byta kläder. Skoldagen hade bara på gått i två timmar av sju så jag skulle nog innan dagens slut. Jag åkte till internatet tog en snabb dusch och drog fram ett par jeans och en vit och en rosa topp och ett par sneakers och borstade bara snabbt genom håret och sminkade mig snabbt innan jag rev åt mig min skolväska och sprang emot skolan. Tio minuter senare var jag där. En halv timme senare efter att jag återvänt till internatet.

”Pixie vad gör du här?” frågade Cynthia och Madison så fort de fått syn på mig.

”Jag behövde komma därifrån. Hur arg är Mrs. Eugene?” frågade jag.

”Det är hon inte, hon hörde vad som hände med Diana och förstod att du var där för att stötta henne.” sade Madison.

”Har hon vaknat?” frågade Cynthia sedan.

Jag skakade trött på huvudet.

”Du ser förstörd ut, har du alls sovit något inatt?” frågade hon därpå.

”Inte något alls.” svarade jag.

”Du borde gå hem.” sade Leah som dök upp intill Madison.

”Jag kan inte, har fyra timmar kvar av skoldagen, jag åker med Alex tillbaka till sjukhuset efter skolan och de lovade att ringa om det var någon ändring.” svarade jag utmattad som jag var.

”Okej, men nästa klass börjar nu så vi borde nog gå.” sade Madison med ett leende.

”Visst.” log jag och följde med Leah som hade samhällskunskap precis som jag men Madison och Cynthia hade något annat ämne så vi skiljdes åt.

När jag kommit till klassen så såg jag Isaac sitta längst bak i vänstra hörnet men höjde snabbt på huvudet när han såg mig.

Han vinkade och jag log ett snabbt leende tillbaka.

Jag satte mig ned med en duns på stolen bredvid Marc, där satt jag alltid. Marc hade orange lockigt hår, ganska rund, mycket acne, fräknar, tandställning och glasögon men var rätt så trevlig.

”Hej, Pixie.” log han när jag satte mig ned.

”Hej, Marc.” log jag till svar.

Ingen förstod varför jag talade med honom men jag brydde mig inte, utseendet var verkligen inte allt.

”Så vad hände med Diana igår?” frågade Marc.

”Hon kollapsade och hamnade opereras men sover fortfarande.” svarade jag tyst men oroligt.

”Ser ni grabbar, nörden har turen att sitta bredvid den hetaste bruden i skolan?” retades gruppen på tre killar som alltid mobbade Marc.

”Ignorera dem.” meddelade jag Marc och blängde ilsket mot killen som uttalat orden.

Han bet ihop men gav Marc en kraftig knuff och de andra killarna i gruppen börjar skratta.

Då steg jag upp, arg och trött som jag var mötte jag upp killen på mitten.

”Wow, kan du inte mot stå mig eller vadå?” frågade han och drog på läpparna.

Jag höjde ögonbrynet och gav honom en ilsken blick och närmade honom med ett par bestämda steg.

”Du rör inte Marc igen okej?” varnade jag.

Killen vars namn var Ronald bet ihop och svalde. Slickade sina läppar och böjde sig fram och kysste mig.

Jag backade bak och slog till honom så hårt jag kunde på hans kind. Isaac dök upp vid vår sida och slog ned Ronald på golvet.

”Isaac!” skrek jag.

”Han får inte röra dig igen!” skrek han.

”Men du behövde ju inte slå honom!” sade jag då mr. James dök upp i dörröppningen.

”Vad på går här?!” röt han och avfärdade mig, Isaac och Ronald upp till rektorn.

”Varför slog du honom?” frågade jag Isaac på väg mot rektorn.

”Han kysste dig.” svarade han surt.

”Jag hade allt under kontroll, du hade inte behövt lägga dig i.” svarade jag och vände mig mot Ronald som gick några meter bakom oss.

”Är du okej?” frågade jag.

”Äh... Har du is? Det skulle vara till stor hjälp.” sade han lugnt.

”Tyvärr.” log jag. ”Förlåt för att jag slog dig.” sade jag.

”Det är lugnt, men wow, det var ett hårt slag.” log han.

”Har tränat boxning de senaste två åren.” log jag tillbaks.

Jag kände Isaacs ilskna blick på mig.

”Hej, du, sorry för att jag kysste din tjej.” sade Ronald.

”Sorry för att jag slog dig.” svarade Isaac förvånat.

Några sekunder senare var vi hos rektorn. Vi sade inte mycket men låtsades reda upp allt på nytt och så fick vi sitta där tio minuter extra innan vi kunde återgå till lektionen för att vi fick kvarsittning imorgon istället.

När vi kom tillbaka till lektionen var det bara tio minuter kvar av lektionen. Jag satte mig ned bredvid Marc igen och svarade på hans frågor innan lektionen tog slut och jag gick tillsammans med honom till nästa lektion sedan gav jag honom en lätt kram innan vi skiljdes åt och jag gick till min lektion. Den skulle jag ha haft samtidigt som Diana men nu låg hon på sjukhus.

Jag satte mig ned med en tom plats bredvid mig där Diana borde suttit.

Efter den lektionen hade jag bara två lektioner kvar och de skulle jag ha tillsammans med Alex.

”Pixie?! Vad gör du här?” utbrast han när han såg mig.

”Jag ville bort därifrån ett tag, Dianas föräldrar dök upp så jag passade på att gå.” svarade jag kort.

”Okej, men följer du med tillbaka efter skolan?” frågade han.

”Ja visst.” svarade jag.

Efter skoldagen åkte jag med Alex till sjukhuset för att titta till Diana då jag mötte Justin som satt i väntrummet och hade väntat på oss hela dagen.

”Hur mår hon?” frågade jag.

”Ingen skillnad.” svarade han kort.

Alex gick och hämtade kaffe åt oss undertiden jag satte mig ned bredvid Justin.

”Vad var det du ville säga tidigare som var så viktigt?” frågade han.

”Öh... Okej, så här är det, du kommer att hata mig för detta men...”

__________________________________________________________________________________________________

Vad tror ni att kommer hända? Kommer Pixie att berätta för Justin att han är pappa till Mandy?

Kommentera.

#justinbieber #selenagomez #novell #justindrewbnoveller #ayearwithoutrain